Service-Frankrike

Vi får svenska vänner på besök hos oss i en vecka. Vi behöver därför köra några maskiner tvätt för att ha lakan och handdukar redo. Klockan nio på kvällen lägger maskinen av.

Den tömmer inte, vill inte centrifugera och sköljer heller inte. Det blir nödöppning och ångande tvålig tvätt plockas fram. Mannen som är tekniskt kunnig ålar på golvet och kontrollerar sil och annat.

Men nix - den tre månader gamla tvättmaskinen har satt sig på tvären.

Nu vet man inte vad man ska göra - försöka ringa en märkesreparatör eller Monsieur T som har inköpt och installerat apparaten när vi byggde om i höstas?

Jag sms:ar Monsieur T, klockan är över tio och jag vill inte ringa och störa. Mitt svenska mobiltelefontangentbord bråkar med mig, gillar inte de franska orden och föreslår en massa trams som gör att jag skriver som Bodil Malmsten gjorde i början av sitt franska boende. Men det får gå.

Klockan nio i morse ringer Monsieur T. "Bonjour Madame A, ca va?" hojtar han med sin hesa, glada röst. "Pas de problème, on arrive, à toute à l'heure!" Inga problem, jag förstår, ni får gäster, vi kommer strax.

Och det tar en timme så står hans kollega, den trevlige snabbprataren R där med en ung assistent. Åh, det är trevligt att träffas, de här männen som har gjort vårt hus så fint. Genast sätter man igång med felsökning. Och jag berättar hur maskinen betett sig och att det dykt upp en kod på panelskärmen. "F18" stod det. Aha, nu gäller det att hitta vad detta kan betyda i instruktionsboken. Jag lyckades inte igår, franska manualer är faktiskt inte helt lätta att förstå.

Men det gör de här pojkarna. Någonting har gjort att vattnet inte kan tömmas (det förstår vi också) så fram åker kyl och frys och tvättmaskin och tumlare. Och si på katten - slangen på baksidan som går ner i tömningsfacket är "plié", vikt på mitten.

Det har skett när maskinerna sattes in, Monsieur R. förklarar att det har gått bra i tre månader men att det omväxlande varma och kalla vattnet nu har gjort att plastslangen spruckit och då blir det stopp i hela maskineriet.

Det går fort som katten att laga slangen, under tiden skruvar de också loss kyl och frysdörrarna som skulle ha hängts åt andra hållet men där saknas en mojäng så det får anstå.

En timme senare är det "Au Revoir, bonne journée et c'est normale", tack och adjö och "det är normalt" när jag tackar dem om och om igen för denna snabba utryckning och lagning.

Detta otroliga serviceland!! Den som säger ett ont ord om franska hantverkare har inte upplevt våra.

Nu snurrar maskinen igen och man ser inte ett spår av deras framfart. Städar efter sig gör dom också!

Hem till Provence 2

"Våra" berg i Provence - det är så otroligt vackert landskap att det nästan gör ont i ögonen.

Bakom varje kurva breder ett nytt scenario ut sig.

Och de här alléträden är nybeskurna - som alla andra härnere.

Vinstockarna står fortfarande svartkrokiga och väntar på mera värme.

Hem till Provence 1

När man som vi nyligen gjort en snabbtur till Luxembourg och farit genom varierande landskapstyper så är det en otroligt härlig känsla när vi närmar oss Provence igen.

Så fort vi kört av de stora motorvägarna och in på de lite mindre (N för National och D för Départementale) kommer de typiska bergen i dagen.

I kvällsljuset åker vi "hem till byn" och det känns efter åtta månaders boende härnere förvånande hemtamt.

Och så blommar körsbärsträden också!

Kyrkan ber om hjälp

Till skillnad mot i Sverige läser vi här all reklam. Det är ett utmärkt sätt att lära sig nya vardagsord på - allt från hängmattor till skruvar och fläskfilé.

Det ger också en bra bild av samhället - vad är det man tycker att folk ska köpa - just nu är det mycket modereklam för vårkläder, utemöbler, växter.

Och alltid reklam för "bricolage", dvs material som man köper på motsvarigheten till våra byggvaruhus. Fast här är de större och med enorma utbud. Bricomarché heter en kedja, Castorama är ännu större och går man där tror man att varenda fransman bygger sina hus själva. Allt kan man köpa, man blir alldeles snurrig inne i de här enorma lokalerna.


Men häromdagen dök den här reklamen upp och det har jag då aldrig sett i Sverige. Här är det franska kyrkan som på väldigt gammaldags reklamsätt med seriestrippar ber om bidrag. Människorna på bilden säger att javisst kan de tänka sig det men de har ju ändå gett kollekt vid mässan på söndagen, betalat extra till prästen när de gifte sig, gett ett bidrag för barnets räkning vid dopet och så har man visst betalat något vid begravningen också.

Men den unge moderne prästen säger: ja, men allt det går till församlingen. Men jag behöver hjälp att underhålla kyrkan, värma upp den, se till att det finns blommor i den och så kostar fotokopiorna också. Och hans lön, inköp av prästkläderna och att han har en prästtjänstebil, allt detta är möjligt enbart genom människors bidrag till kyrkan.

Det är ännu mera saker som jag inte begriper som bara kan genomföras genom bidragen. Man betalar löner, för ungdoms- och familjeaktiviteter, för finansiering mellan de olika församlingarna och för prästutbildningen också verkar det som.

L'Église, c'est ma famille! Je l'aime... je l'aide! Kyrkan är min familj, jag älskar den -- och hjälper den. Så står det i rubriken på det lilla annonsbladet.

Jag har inte en aning om hur man finansierar allt i den franska kyrkovärlden. Hur är det i Sverige, vi har väl kyrkoskatt som ska täcka allt det här som räknas upp i den här annonsen? Inte brukar svenska kyrkan be om bidrag till sin verksamhet - möjligen genom kollekten men inte så här??

Fransk söndagslunch 2

Här är lite av vad som åts. Först får man en liten "amuse bouche", ett tilltugg bestående av rostat vitlöksbröd och till det tapenade, en oliv- och sardellröra, jättegod.

Den här förrätten hette "tokig sallad" och består av gåslever, ankbröst, bacon och ett ägg på frisésalladsbädd. Urgott det också.

Sen kommer digestifen, citronsorbet med rom i snapsglas och sedan varmrätt. I mitt fall "Marmite du pecheur", "Fiskarens gryta".

Serveras vid bordet och tre olika sorters stekta fiskar läggs i tallriken, några musslor och sedan kokt potatis ovanpå. Sedan hälls själva soppan över och till detta äts vitlöksbröd och "rouille" som är en provencalsk vitlöksmajonnäs med tillsats av chilipeppar och saffran. En lite kryddad aioli som ljuvligt smälter ner i denna bouillabaiseliknade gryta.

Övriga äter filet mignon med svampsås och tournedos med goda grönsakstillbehör.

Efter detta serveras en mild bit chèvre med olivolja med gräslök försiktigt hälld över. Bröd, rosé- och rödvin och vatten intas till det hela.

Sen är det dags för efterrätten och tre av oss väljer den otroligt goda crème bruléen med lavendelsmak. Den fjärde efterrätten var en blandning av värdshusets olika efterrätter och ser lika god ut den. Vi bjuds på iskallt bubbelvin till.

Kaffe, och i mitt fall, en "tisane", örtdryck på verveine, verbena, som är lugnande och bra för magen. Vilket kan behövas efter en måltid som denna.

Kostnad? Lite dryg hundra euro för allt för fyra personer. Inklusive vin! Den som säger att det är dyrt i Frankrike har inte ätit gourmetmat på värdshus på franska landsbygden!

Fransk söndagslunch - igen

Den som inte ätit än bör kanske vänta med att kika på följande bilder som kommer från den nyss avätna söndagslunchen på ett närbeläget Auberge - ett jättetrevligt värdshus.

Vi har varit här en gång förut med systerdotter som då fick en fantastisk crème brulée så när svenska grannarna föreslår en söndagslunch just här hakar vi på.

Det är tur att vi lärt oss att reservera bord för just söndagsluncher. Det hällregnar ute och har öst ner sedan morgonen. Men fransmännen troppar in familjevis lika troget varje söndag. Här kommer Mami och Papi och en egen liten trupp av gamla franska damer som önskar oss Bon Apétit och stöttar sig på varandra och sina käppar.

Vi har fått ett eget bord speciellt anpassat för att "le chiot", valpen, inte ska vara i vägen. "Ah, här kommer den berömda valpen", hälsar ägaren som dessutom kommer förbi minst fyra gånger under måltiden och frågar om allt är till belåtenhet. Hela restaurangen fylls och de unga flickorna som serverar är under av effektivitet. Mellan våra fyra rätter bjuds vi på en lustig "digestif", citronsorbé i små snapsglas och på detta häller man rom. Och till efterrätten bjuds på vitt bubbelvin.

Det är knökfullt och under ett bord lite längre bort ligger en kusinhund. Dessi får sin vattenskål av servitrisen och beundras nogsamt liksom förra gången.

Det är en varm, trevlig och sorlande stämning, det dricks vin (och vatten) mitt på blanka söndagen men i måttliga mängder.

"La Crise"? Nej, den märks inte här!

En enda gång....

En enda gång har vi nu i morse prövat detta. Det var första - och sista gången.

Det regnar för andra dagen i Provence och Dessi blir blöt i hela pälsen. Punkluggen slokar och lägger sig helt platt på huvudet och gör att hon ser helt konstig ut.

Jag försöker borsta upp den men lyckas inte. Och prövar till slut en snodd (obs, jag valde inte rosa!) runt hela tufset.

Hussen brast först i gapskratt - och det kan man ju förstå. Men sa sen mycket bestämt ifrån att detta accepterar han ICKE. Han är den som mest går ut med henne och träffar andra hundägare och jag förstår att han inte skulle kunna förklara detta fenomen på franska.

Jag lovar, Dessi såg ut så här i max tre minuter så något avancerat djurplågeri har vi inte ägnat oss åt:-)

Men skrattet som vi själva fick delar vi gärna med oss och lovar att aldrig mera göra om det här! Jag får klippa luggeländet istället tror jag.