Videodag

I Provence är det grått, kallt och småblåsigt idag. Lätt duggregn till och från. Inget som lockar till varken promenad eller andra uteaktiviteter.

Vi fick en lätt susning av advent hemma hos svenska grannen häromdagen. Sen dess har den känslan helt försvunnit och återkommer endast som stråk när man läser bloggar med prat om och bilder på glögg, pepparkaksbak, lussebullar och adventstjärnor.

Vi har tagit med oss en adventsstake, en fin ärvd ståtlig sak. Bordsstaken med sina fyra ljus finns också nerpackad. Men nu bor vi inte i vårt hus och kan inte lägga röd duk på bordet och tända ljus.

Hur vi ska arrangera med adventsstaken vet vi inte. I Frankrike finns inga fönsterbrädor (iallafall inte i moderna hus) eftersom alla fönster öppnas inåt. Det hade varit roligt att sätta upp vår stake i köksfönstret också för att se reaktionen hos grannarna - just adventsstakar verkar inte finnas här. Däremot anar man sig till att det nog kommer att explodera med olikfärgade slingor och annat längre fram.

Men, idag: adventskänsla noll. Goda vännernas videotek är däremot fyllt med osedda filmer. På svenska till mannens förnöjelse. Lite omväxling mot den ständigt påslagna tv:n med franska program.

Och tröttnar man på Persbrandt kan vi alltid återgå till den franska historien. Här är två jätteboxar om de båda världskrigen. Och den som minns min betraktelse över Stilleståndsdagen den 11 november och alla soldatmonument i varenda by ser här ett annat exempel på hur "stort" det första världskriget fortfarande är. "La Grande Guerre" heter det. Det Stora Kriget. Går aldrig ur minnet här.

Nu grönt te, pläd och ett par videotimmar!

L'Armistice. Stilleståndsdagen 11 november 1918

I morgon är det helgdag som sagt. Och av mycket större dignitet än man förstår som svensk. Man helgar nittioårsdagen av undertecknadet av stilleståndsavtalet mellan Frankrike och Tyskland den 11 november 1918.

"La Grande Guerre" eller "14-18" som det också kallas är över denna dag för nästan hundra år sedan. Resultat: ett ofantligt lidande med cirka 10 miljoner döda och 6 miljoner skadade eller invalidiserade. Fransmän. Hur det såg ut på tyska sidan vet inte jag. Inte heller om detta uppmärksammas där?

Här blir det iallafall tyst minut kl. 1100 i morgon och högtidliga ceremonier i direktsändning. Med Sarkozy - förstås.

I dagens lokaltidning skrivs om förberedelserna för olika minnesceremonier också här. I skolorna berättar de äldre lärarna för barnen om farfar eller farfarsfar som dog i kriget. Visar bilder, vykort, brev och kartor från "Det stora".

De små visas upp vid de monumenten med alla stupades namn ingraverade. Som i Washingtons Vietnammonument eller vårt Estonia. Man undrar: är det bra eller inte? Det är klart att det är viktigt att minnas sin historia. Men vad gör det innerst inne med inställningen mot grannlandet Tyskland? Det man faktiskt nu sedan länge är så sams med?

En man jag känner - en svensk fyrtioåring vars mamma var fransyska tål inte en tysk. Han är född i Sverige, har aldrig bott i Frankrike, talar inte franska, har bara varit där på besök någon enstaka gång som barn och har ingen kontakt med sina franska släktingar. Mamman är död sedan länge. Ändå tål han inte tyskar. Någon gammal släkting dog i det stora kriget och det har satt spår i honom, i ett annat land, flera generationer senare.

Egentligen förstår jag ingenting. Det är likadant när jag ser soldatmonumenten i de små byarna. De är alla från första världskriget och hedrar byns tappra som stupat för fäderneslandet. Namn och årtal står där. Alla dog de mellan "14 och 18".

Men det andra världskriget då, det som var minst lika fasansfullt och berörde så många fler? Nej, de som stupade då, mellan "39 och 45", deras namn står ingraverade lite försynt på statysocklarnas sidor, ditsatta sådär i efterhand. Man buntar ihop alla sina döda men det är Det Stora Kriget som satt de verkliga spåren.

Om man nu ska gå på hur det "firas". Så här såg det iallafall ut, då för nittio år sen. Avtalet undertecknades för fransmännen av Maréchal Foch i en järnvägsvagn i Compiègneskogen. Själva vagnen lär ha förstörts av Hitler men icke desto mindre fick motsvarande nederlagsdokument också undertecknas i en järnvägsvagn ett par decennier senare.

Jag tror jag ska plocka fram min På Västfronten Intet Nytt för att uppdatera mig. Att leva i ett nytt land betyder också att kunna dess historia.

http://intressant.se/intressant

Vardagssysslor

I Frankrike blir det många flaskor. Vin och vatten dricks till vardags och i mängder. Så behållarna är stora och blir snabbt fyllda.

I kontrasternas land står de här två precis bredvid det vackra korset - det är en välsignad handling vi utför.

Vi åker sen till Intermarché, en av de otaliga matkedjor som finns här. Man kan också välja mellan L'Eclerc, Géant, Casino (Hypercasino om det är riktigt stort) och Carrefour.

Vårt Intermarché ligger närmast. Det är stort, har det mesta och en välsorterad fisk- och köttdisk. Men grönsakerna har börjat se lite vissna ut på sistone och en märklig kundtjänsttant häromdagen gör att vi funderar på att utforska några av de andra.

Undrar ni varför Intermarché (och allt annat dessutom) affischerar att de har stängt på tisdag den 11 november? Detta är ännu en Jour de Férie, helgdag, som vi behöver lära oss.

Farbrorn på nedre bilden som stultar över gatan i byn, han vet. Han var säkert med dessutom. Det är Stilleståndsdagen man firar. Om det är första eller andra världskriget vet jag inte än men ska ta reda på till på tisdag.

Som sagt: de stora krigen är allestädes närvarande här.