måndag 10 februari 2014

Smultronstunder -hommage à Maman


Pratar med mamma i telefon. Det gör vi numera sedan länge och ofta. Jag har fria samtal till hennes - ocnh andras - fasta telefonnumer i Sverige så vi kan prata så ofta och så kort och länge vi vill. Min mamma som snart fyller 89 år är min fasta punkt i den svenska tillvaron.

Hon är den som finns där alltid, som svarar i telefonen, hon som hjälper mig att komma ihåg vem som fyller år i släkten och som ordnar böcker till mig på svenska, sköter om att våra svenska räkningar kommer till Frankrike, ringer till myndigheter för vår räkning och som nu, ordnar med vackra blommor till en kär kollegas begravning i Sverige.

Hon är den som skickar mig Alice Munroes noveller eller Tranströmers dikter. Jag tipsar henne om de franska författarna vi läser i bokcirkeln härnere och vi pratar konstutställningar på närliggande Tomarps Kungsgård eller Louisiana i Helsingör, konserter och teaterföreställningar i Helsingborg och nyårskonserter i kyrkan. Hon berättar om alla barnbarnen som idag, de flesta av dem har egna barn så nu är det en liten skock barnbarnsbarn att hålla reda på också. Varenda födelsedag kan hon och vill det sig stickar hon bebisfiltar och små söta raggsockor till de lite äldre.

Hon är verkligen också sina vänners vän, min mamma. Telefonen ringer ofta och det är vännerna som hör av sig eller tvärtom. Mamma kör bil med den äran - bytte upp sig för lite sen - och agerar taxi för väninnor, många gånger yngre än hon, som inte längre vågar köra själva. Fortfarande träffar hon väninnor från olika skeden i livet och man gör utflykter, äter luncher hos varandra eller ibland på Gästis i byn, spelar bridge eller hjälper någon som behöver en extra insats vid sjukdom eller lasarettsinläggning.

Vi ses en gång om året numera, under våra Sverigesomrar. Vi stannar i hennes vackra del av nordvästra Skåne - här är trädgården med Hallandsåsen i bakgrunden - på vår uppresa i juni och när vi kör tillbaka igen i slutet av augusti. Mamma ordnar med champagne och hissad flagga när vi kommer och bjuder på makalösa middagar, så som bara hon kan laga dem. Det är specialrökta laxar med färskpotatis, ljuvliga hemlagade såser med grädde, majonnäs och örtkryddor. Jordgubbstårtor och goda drinktilltugg dessförinnan. Alltd är det dukat med finaste porslin på brodyrdukar och med linneservietter och vackra blomsteruppsättningar, allt taget från hennes prunkande rabatter.

Här på bilden dinglar ett klassiskt smultronstrå. Det har hon plockat till mig, hennes äldsta dotter, för att vi nu kommer till Sverige och det är ett speciellt tillfälle. Min yngsta syster som är med på den här middagen i strålande Sverigesol får förstås också sitt strå!

Hon är fantastisk min mamma. Sedan många år tar hon hand om min nu 97-åriga styvpappa som inte längre reder sig riktigt i tillvaron utan henne. Han har förmånen att ha fått ett gudabenådat äldreliv - de bor kvar i sitt hus och med sin trädgård som de haft i många år. Han sitter på somrarna under korkeken och blir serverad tre hemlagade mål mat om dagen och får all tillsyn i övrigt plus så mycket stimulans han orkar med. Min mamma är, sin egen aktningsvärda ålder till trots, en anhörigvårdare med allt vad det innebär. Själva navet i den stora familjen med sex barn, sjutton barnbarn och sexton barnbarnsbarn är hon också.

Jag som hastigt förlorade min pappa när jag var femton är för varje år som går mer och mer tacksam att jag själv uppe i de här åren har min mamma kvar. Det är en trygghet och en glädje och ingenting att ta för givet. Så tänkte man ju inte förr men nu är det annorlunda. Idag talade vi om döden och hur den går till. Hon berättade om min mormors sista andetag och hur man bara börjar andas långsammare och det tar längre tid mellan varje andetag. Och så drar man bokstavligen sitt sista andetag, sa mamma. Och det lät så fridfullt och fint - precis sådär som man önskar sig för egen del.

8 kommentarer:

Musikanta sa...

Underbart skrivet om din mamma. Glöm bara inte bort att fråga henne hur hon upplevde sin ungdom, var hon bodde och när och hur länge, vilka vänner - pojkvänner också :-)- hon hade etc. etc. etc. Och skriv ner allting!

Spela också in något när hon berättar det. Jag själv sörjer för att jag aldrig gjorde detta. Nu har jag inte någon att fråga eftersom båda mina föräldrar är döda.
Kram från Ingrid

Bloggblad sa...

Vilken lycka att ha mamma kvar i friskt tillstånd! Jag blev ju mamma till min mamma redan när jag var i 35-årsåldern, sen dog hon när jag var 42. Då var pappa redan död sedan några år.

Härlig läsning!

Monet sa...

Vad snällt ni skriver, båda! Just i min mammas fall är det mesta mycket väl dokumenterat. Hon växte upp i era trakter, i Linköping där hennes pappa drev dåtidens "NK" i staden. Välbärgad familj med möjligheter till fotografering tidigt. Så det finns mycket filmer. Mängder med bilder och efterlämnade intressanta dokument också. Det skulle verkligen kunna bli en intressant bok! Men jag tar till mig tipset om att spela in också, röster är viktiga!

Och mamma har berättat genom åren, må ni tro. Jag kan hela familjehistorien, det handlar nog om att jag behöver skriva ner den själv innan det blir försent för mig också. Tyvärr är mina barn inte så intresserade. Än. Det kanske kommer eller är det ett tidens tecken?

cruella sa...

Dina barn kommer att intressera sig, det tror jag, som kan sägas vara en representant för den yngre generationen, även om jag förstås är lite äldre än dina barn, monet. I det här fallet betyder det ju bara att jag varit där de är, det vill säga uppe i mitt och inte så intresserad. Men nu! Det är något med klockan som klämtar på avstånd;) Eller kanske får man bara syn på de längre linjerna när ens egna barn är på väg mot självständigheten. Hur som helst, dokumentera och ordna för din egen glädjes och behållnings skull - det blir skatter att finna längre fram, för kommande generationer. Och glöm inte bort din egen historia!

Elisabet. sa...

Ja, vilken gåva att få sin mamma (eller pappa) kvar i så hög ålder och vid så god vigör!
Det måste vara oskattbart!
Jag hoppas att din mamma får ta del av dina rader ,-)

Elisabet. sa...

Ps. Och jag tror att det kan vara precis som cruella skriver .. när ens egna barn är mitt uppe i det hela med egna småttingar, då är nästan allt fokus på just detta.
Senare, när dom har flaxat iväg och man sitter där och undrar hur det kom sig att åren gick så fort ..., dååå .., tror jag att många börjar att reflektera! Ds.

Anonym sa...

Fantastiskt fint skrivet! Vilken underbara mamma! Jag saknar min som gick bort för 10 år sedan.

Anonym sa...

Så fint och vackert skrivet Monica! Och, vilken strong mamma du har.....Där har du dina gener:)
Må så gott och hälsa Bengt!
Kramar Från Christina