torsdag 14 juni 2012

Det här med fransmännen och deras språk..


..är ett ständigt återkommande diskussionsämne. Bland svenskar bosatta härnere och jag ser det också på bloggar jag kikar på. Vänner och familj som besöker oss har också synpunkter och i princip går det mesta ut på att (om man inte talar franska själv) det är för jäkligt att fransmännen bara talar sitt eget språk och inte ens bemödar sig om att lära sig engelska.

En bloggare har nyligen varit i Paris. Hon hade en "förväntan om mysiga caféer och romantiskt lugn" (bara här förstår man ju att det kommer att bli problem om man inte förstått att Paris är en av världens större städer och storstadsrytmen är så långt ifrån "romantiskt lugn" man kan komma. Är det "feel-good-filmerna som bidrar till detta månne?

I motsats till det lugn hon förväntat sig fann hon däremot " sydländskt temperament, högt tempo, höga priser och obstinata (min fetmarkering) fransmän som vägrar prata annat än franska". Vidare kritiseras den franska engelskutbildningen eller också är det så att fransmännen är uppfostrade att tro att de är världens mittpunkt förmodas det.

Jag tror inte mina ögon när jag läser detta men fortsätter och får då mig till livs att själv skulle denna svenska person aldrig kunna tänka sig att säga Goddag, Hej då och Tack på svenska  och sen bara prata på på svenska till någon som inte kan språket. Det är underförstått att fransmännen beter sig på det här sättet på sitt eget språk.

Och det här sista är alldeles sant. För till skillnad från de ofta direkt oartiga svenskar som besöker deras land säger de alltid: Bonjour, Au revoir och Merci. Och lägger också ofta till ett "Pardon" - förlåt, om man stöter till någon eller står i vägen. Fransmännen är ett artigt folk, barnen är väluppfostrade och så långt från skrikiga och krävande svenska dagisbarn man kan komma, man är mån om varandra inom familjen, tar hand om sina gamla på ett förträffligt omtänksamt och respektfullt sätt, är "galant" mot damer och man hälsar alltså artigt på varandra även om man inte känner varandra, man tackar för sig och man säger adjö när man lämnar en affär eller en restaurang. Man är uppmärksam mot sin servitör eller kypare, man svarar artigt att maten är god, man lämnar dricks och tackar med ett leende. Att börja bete sig och kräva att mat ska bli utbytt för att det för kallt, för segt, för överstekt eller vad det nu kan vara är bland det mest pinsamma man kan vara med om. Enbart svenskar beter sig på det sättet känns det som. Och resten av kvällen går sen  inte i den omtänksamma servicens tecken, det är alldeles säkert det.

Att fransmännen skulle vara obstinata när det gäller att enbart tala sitt eget språk är en sån märklig formulering att jag tvingas fundera över vad som menas flera gånger. De lever i ett land där det talas ett av de  mest utbredda språken i hela världen. Engelska, spanska, portugisiska verkar dominera men Frankrike har haft många kolonier där språket fortfarande talas och har också eget annat territorium som fortfarande är franskt. Landet har 60 miljoner invånare - det är några stycken jämfört med lilla Sverige där vi faktiskt tvingas lära oss andra språk för att klara oss utanför landets gränser.

Under lång tid var franskan det dominerande världsspråket vilket man kan se rester av när det gäller det diplomatiska livet t.ex. Fransmännen älskar sitt språk och har under all tid lagt sig vinn om att vårda det, att inte låta det anglifieras och att man skall kunna sin grammatik och stavning. Under senare tid har en viss förflackning skett här - precis som överallt i andra länder. Inklusive Sverige. Den unga svenska Parisbesökerskan la heller ingen större möda på att stava rätt till Montmartre eller Champs Elysées eller andra ställen som besöktes trots att det borde stått i skrift i omgångar i turistbroschyrerna.

Av de här språkvårdarskälen och franskans dominans (ta bara svenska hovet under Gustav III - det talades bara franska där och vi har fler franska låneord än många vet om idag) var intresset för det engelska språket inte särskilt utvecklat. Krig och andra politiska händelser har också gjort sitt till. Det har resulterat i att engelskundervisning var så gott som obefintlig för många generationer bakåt i tiden. Även de mest högutbildade fransmän, födda under andra världskriget har obefintliga eller några få kunskaper i engelska. Av det här skälet är det också så att alla utländska filmer alltid är dubbade till franska (det är klart jobbigt som svensk att lyssna till Hugh Grant som talar franska men man vänjer sig). Inte ens när någon amerikan eller engelsman intervjuas på tv får man höra personen tala på sitt eget språk utan en fransk speakerröst tar över och ursprungspersonens röst tonas bort. Textremsor förekommer ytterligt sällan.

Hur Barack Obama lät och uttryckte sig fick vi därför lära oss genom att koppla över till BBC och andra engelsktalande kanaler. Det här är ett stort problem - fransmännen får därför aldrig, som vi i Sverige, höra det engelska språket talas. De kan inte satsmelodin, intonationen och de ord som liknar de franska uttalar de med fransk accent. Språkundervisningen har självklart förbättrats under senare tid och idag kan många unga mer engelska än man tror. Men de har svårt att tala, de vet inte hur man uttalar orden och det gäller också för engelsklärarna som därför lär ut språket så att det låter som när Peter Sellers pratar franska på skoj.

Det motsatta råder också - varken amerikaner eller engelsmän i gemen är särskilt bra på det franska språket, än mindre uttalet. Vi, i vårt lilla land med ett minoritetsspråk har det annorlunda. Sedan lång tid är det helt naturligt att man tidigt för in andra och tredje språk i undervisningen. Förr var tyska huvudspråk, idag är det engelska och troligen spanska som dominerar. Ryska och kinesiska verkar bli populärt - franska vet jag idag inte var det hamnar. I min generation var det mest flickor som läste franska och sen reste vi hit, pratade med de uppvaktande franska pojkarna och förälskade oss i dem. Och i landet. För det ska sägas att till min blogg hittar också många som är verkliga frankofiler, som älskar det här landet, förstår fransmännens kynne och har slutat reta sig på "det sydländska temperamentet" och uppskattar allt det som både landet och dess invånare har att ge utan att gnälla över att de förmodas tala ett annat språk så att vi som gästar deras land ska förstå vad de menar. För oss svenskar är det också helt annorlunda. Dagligen matas vi med amerikansk och engelsk kultur och språk via tv, dator och andra medier. Minsta småunge uttalar de engelska orden korrekt och även om många svenskar uttalsmässigt fortfarande låter som Björn Borg så kan ju de flesta svenskar klara sig hyfsat på sin skolengelska. Men hur är det sen när det gäller de andra språken? Hur många talar tyska idag? Spanska? Och blir vi lika uppretade när vi träffar tyskar som bara talar tyska som när vi möter enbart fransktalande fransmän? Nej, det blir vi inte. Och finns det någon förklaring till det?

Vill man besöka det här landet så må man anstränga sig något lite och lära sig de vanligaste artighetsfraserna. Man sitter t.ex inte surmulet svenskt och stirrar ner i en meny och säger till servitören: "En öl" utan att ens titta upp eller lägga till S'il vous plait, det enkla "tack" som gäller i de här sammanhangen. Klarar man inte att med kroppsspråk, turistparlör och några enkla fraser kommunicera med fransmän man möter i affärer, på restauranger, hotell, flygplatser  eller på andra ställen får man finna sig i att de talar till en på sitt eget språk och att det inte handlar om att de är obstinata eller något annat lika okunnigt uttryckt.

Fransmännen tror heller inte att de är världens medelpunkt. De är också i hög grad medvetna om att i dagens internationella värld måste man också kunna tala engelska. Många känner att de inte kan turista i länder där det inte talas franska, de blir ju heller inte förstådda då, precis som svenskar i Frankrike inte blir det. Men fransmän blir oerhört smickrade och glada vid minsta försök som görs att tala deras språk. De är oftast hjälpsamma, bemödar sig om att förstå, förklarar gärna en gång till om det behövs. Sen glömmer de bort sig och börjar prata fort igen. Tills man får fråga om och be om ytterligare förklaring.

Men intar man en stöddig svensk attityd och envisas med att säga Thank you istället för Merci och vidhåller sin engelska, ja då tycker inte jag det är konstigt att "det sydländska temperamentet" då och då slår till. Särskilt i storstäder där attityderna ofta är stressade och opersonliga, vart i världen man än beger sig. Och sura människor finns överallt. Liksom de livsglada och vänliga. Som den plirande mannen på min bild, uppenbarligen mycket nöjd över att få dansa med sin vackra dam.

Jag tror mig kunna påstå med rätt stor sannolikhet att han inte kan ett enda ord engelska. Men kom någon och gjorde ett tappert försök att få honom att visa t.ex vägen, skulle han glatt och vänligt peka, berätta och kanske rita eller skriva. Såna är dom nämligen, de "obstinata" fransmännen!!

12 kommentarer:

Fellini sa...

Bravo! Vi är på väg att flytta ner för gott och har hört samma saker som du beskriver och det irriterar oerhört. Man har ju sin frihet att resa till nästan vilka länder man vill, och där man kan parat engelska, om det är det viktigaste. Hoppas den omtalade läste ditt inlägg!
Skön sommar.
Fellini

Cecilia N sa...

Jag ringde till Luxemburg i ett ärende åt min man häromveckan. Och hörde på den som svarade att det var franska.
"Oops!" tänkte jag som knappt luftat den 6åriga men 30 år gamla skolfranskan.
Men jag lyckades få ihop en presentation av mig själv på franska.

Men sen när jag skulle förklara ärendet så blev jag tvungen att gå över till engelska, men det gick bra. Språkmässigt. Men jag blev lite matt när det visade sig att han som svarade inte var den jag skulle ha tag i och jag inte visste vad han hette. Efter ett tag gick det också bra.

Jag har inte varit i Frankrike så jag vet inte hur man klarar sig där, men samtidigt tänker jag på Eva Swedenmark och Karin Englund som råkade ut för nån knepig tant på Korsika, förra året tror jag det var. Och då har de båda, förstår jag det som, levt i Frankrike några år båda två.

Kan det vara så att tyskan ligger ganska nära svenskan (nåja) så när vi kan säga "Was ist das" så tror vi att resten ordnar sig. Franskan är mer exotisk på nåt sätt, trots alla låneorden.

Monet sa...

Fellini: roligt att ni flyttar ner för gott. Ni kommer inte att ångra er!! Och visst är det så att om man vill kunna kommunicera på ett bra sätt utomlands så ska man välja länder där man talar landets språk. Jag har själv aldrig känt mig bekväm i Grekland t.ex där man ju inte ens förstår bokstäverna! Och trots att landet lever på sin turism har jag heller aldrig haft några krav på att människorna där ska kunna engelska.Skön sommar själv.

Cecilia: Jag tror att jag kan säga att det är en viss skillnad när det gäller det du berättar. Jag har en dotter som är fransk advokat och alltså talar flytande franska (och engelska). Hon är gift med en fransman och båda två bor numera sedan ett par år i Luxembourg. Och där har man flera språk igång. Dels luxemburgska som de flesta talar. Låter lite som en blandning av tyska och holländska.

Dels franska som är det språk man hör mest. Men Luxembourg är en internationell smältdegel där kunskaper i engelska är ett måste om du ska kunna arbeta där. Min svärson har fått gå intensivkurser i engelska för att kunna sköta sitt jobb på ett engelsk företag. Så i det landet är frågan om engelska inte alls lika "kontroversiell" som i Frankrike. Nästan alla talar engelska, ungefär som vi gör i Sverige.

Jag vet inte vad det kan ha varit för knepig tant på Korsika och det är självklart att det finns besvärliga människor överallt som kan sätta sig på tvären hur väl man än behärskar deras språk. Det finns statliga tjänstemän och kvinnor som nästan genomgående har en överlägsen och arrogant attityd till att börja med. Det brukar dock lösa sig med lite lock och pock. Och det händer också att man får höja rösten, precis som i Sverige, för att få ut ett visst dokument eller liknande. Byråkratkrångel alltså - inte det som gäller i det vardagliga livet.

Kanske har du rätt när du tror att vi svenskar känner oss mera bekväma med tyskan som ju språkstamsmässigt ligger närmare vårt eget språk. Men du bör ju ha läst det för att förstå och göra dig förstådd.

Franskan kanske avskräcker många därför att uttalet är krävande och ligger till att börja med inte riktigt rätt i munnen med sina tungrots-r. Grammatiken är också uppbyggd på annat sätt men det jag talar om i mitt inlägg är ju inte avancerade språkövningar utan mera om lättare turistfranska för att underlätta för alla parter.

Om du har läst franska i sex år spelar det ingen roll om det är för 30 år sen. Om du skulle komma ner hit och bo här ett par veckor skulle nästan allt komma tillbaka till dig!! Lustigt men så fungerar det, särskilt när man läst in ett språk som ung. Grattis till Luxembourgäventyret som gick så bra!

Steel City Anna sa...

Intressant inlägg. Som svensk är man nog den sista som ska uttala sej om bristfällig artighet.

Vanja sa...

Åh det var värst vad herrn på bilden ser förtjust ut då? :D

murvielklotter sa...

Vilket bra inlägg! Känner mig en smula träffad, eftersom också jag bloggat om de svårigheter du möter i Frankrike om du inte kan franska men då mer utifrån att jag känner mig en aning pinsam som köper ett hus i det fina landet utan att kunna kommunicera på deras språk.
Det skall det dock bli ändring på! Byborna kan få hjälpa mig med franskan så kan jag, som gammal engelsklärarräv hjälpa dem med engelskan! Win-win, som jag ser det!
Vänliga och tålmodiga har alla, utan undantag, varit med denna svenska kvinna, som inte får fram särskilt många franska stavelser! Arrogans har jag överhuvudtaget inte mött.
Pedagogiskt är det intressant, för precis som du skriver, är det så viktigt att komma i tät kontakt med det språk du skall lära dig för att effektivt kunna tillgodogöra dig ett nytt språk..

mossfolk sa...

Oj hjälparns, jag ber verkligen om ursäkt för att jag uttryckte mig så klumpigt! Jag blev nästan ledsen när jag läste hur upprörd du blev.

Med det "sydländska temperamentet" menade jag då rakt inget negativt! Det var snarare så att (enligt min nyvunna erfarenhet) parisarna pratar med så mycker mer... intensitet än vad vi svenskar gör. Det är gester och tempo och tonlägen så att man, när man inte kan språket, kan tro att människor är arga på varandra. Det är då rakt inget vi retade oss på!

Att jag hade föreställt mig något mysigt och romantiskt skrattade vi åt många gånger. Jag är naturligtvis också väl medveten om att vi åkte till en stor stad och har dumförklarat mig själv flera gånger om. Säkert beror det på filmer :)

När det gäller språket var det, som jag inledde här med, klumpigt uttryckt. Jag upplevde dock på ganska många ställen att man inte var intresserad av att kommunicera alls såvida vi inte pratade franska.

När vi har varit på andra ställen har språket inte varit ett hinder eftersom där har funnits en vilja att förstå. Hos båda parter. Vi upplevde den viljan som ganska sällsynt i Paris. Om det berodde på oss eller dem vi mötte låter jag vara osagt, men inser samtidigt att självkritiken faktistk inte existerar i det inlägg jag skrev.

Jag lyfte dock fram mannen på det lilla caféet som verkligen försökte. Han kunde ungefär lika lite -eller mindre-engelska som jag kunde franska men han var ÅH så trevlig och tillmötesgående! Där var det, trots kommunikationssvårigheter, inga kommunikationsproblem alls.
Och jag hoppas verkligen att vi inte uppfattades som alltför "surmulet svenska" eller än mindre intog någon "stöddig" svensk attityd! (vi använde oss av samtliga i inlägget nämnda artighetsfraser och jag tror inte att vi brukar uppfattas som några tjuriga typer)

Och nejnej, jag vill absolut inte påstå att svenskarna på något sätt är bättre. Tvärtom! Där håller jag alldeles med dig på varenda punkt (bortsett från det här med ursäkta, för det tror jag (?) att de flesta säger om man stöter i någon annan). Och jag tycker att man ska värna om artigheten.

Hur som helst, det här var inte menat att bli något försvarstal även om det kanske blev lite av det i allafall. Och jag vill också poängtera att när jag skrev att det skulle vara en mardröm att bo där menade jag storstaden, inte landet. Jag besöker gärna storstad sådär några dagar åt gången men det är lagom :)

Nu önskar jag dig i allafall en skön sommar och tackar för ett intressant inlägg som direkt reaktion på mitt!

(angående stavningen har du förstås helt rätt i att platserna stod nämnda på flera ställen. jag är bara så hopplöst dålig på språk och stavning och då föll det bort ett e i det ena och s i det andra)

Elisabet. sa...

Jag tänkte just gå in och skriva att jag TROR verkligen inte att mossfolk menade det så som du uppfattade det; Monet.

Ja, jag fick rent ont i magen igårkväll och tänkte att nu blir hon ledsen ...
Skönt att hon förklarade sig.

Dessutom är det ju faktiskt närapå en allmän mening att man - om man inte behärskar språket - kan UPPLEVA sig snäsigt bemött i just Frankrike.

Nog räknar jag mig till en artig människa,. men jag upplevde ju själv just detta att trots att jag verkligen lade manken till, så blev jag helt ignorerad ibland.

I Grekland som du tar upp, har jag aldrig någonsin känt det på det viset.

Och att man stavar Montmartre fel, ja, men det är väl lätt gjort, det skulle jag lätt kunna göra ,-)

Elisabet. sa...

Ps. Det värsta jag varit med om i språkväg .., det var ändå alla polska damer som kom in i den lilla affären i Ystad och SMATTRADE på polska och blev ilskna när vi inte förstod. Det enda jag kan på polska är ordet för kasse och det kom jag inte långt med ...,-)Ds.

Ludde sa...

Monet, håller helt med om din beskrivning av det franska folket. Många vill kunna tala engelska men är besvikna över att de inte fått chansen att lära sig. Själv propagerar jag i alla sammanhang för att man i Frankrike ska sluta dubba filmer och nyhetsinslag och i stället texta översättningar som i Sverige. Nästan alla är i dag tillräckligt läskunniga.
Fransmännen är generellt mer artiga mot varandra än vad vi är och mer omhändertagande. Mängden frivilligarbete som läggs ner på hjälp och vård av behövande människor, kultur och minnesmärken är något helt annat än vad vi är vana vid i Sverige.
Visst kan det finnas problem om man inte talar landets språk, men det gäller inte bara i Frankrike.
Efter att ha vistats här i omgångar sedan ungdomen och permanent sedan snart sex år tillbaka är min erfarenhet att man blir inte bara korrekt bemött utan även vänligt bemött om man själv är vänlig.

Rutan sa...

Bra skrivet! Jag har varit alltför lite i Frankrike, bara lite genomresor och ett dagsbesök på Korsika. Dock några dagar i Paris för 6 år sedan. Innan dess fick jag höra om fransmännens dåliga engelska, deras arrogans etc. Detta har man fått höra i många många år. Jag var skeptisk, mycket tack vare att jag varit mycket i Italien och fått förståelse för just det du skriver om ang att allt utländskt är dubbat och man får inte engelskan med automatik. En stolthet över landets kultur, inhemska musiker (som sjunger på det egna språket) mm.
Jag läste franska en termin, eller om det var två... för 40 år sedan. Dessa kunskaper har jag haft väldigt stor nytta av. Då i Paris kunde jag beställa mat och dryck, fråga efter vägen, byta artighetsfraser mm, och gissa mig till en hel del tack vare att jag lärt mig uttalsreglerna.
Det är bara att kliva in i landet och försöka anpassa sig till det franska - hur ska man annars göra?
Jag blir lite besviken när jag blir tagen för tyska/nordbo och folk direkt förutsätter att de ska tala tyska/engelska med mig. Men det finns en förklaring till det också. Många italienare jag träffat har tyckt att det varit jättekul att få öva sin engelska, vilket de inte så ofta har tillfälle till.
När jag hade livsmedelsbutik kom det många tyska turister och jag tyckte det var jättekul att få öva att tala tyska med dem. Men de ville ibland hellre visa att de hade lyckats lära sig lite svenska...
I Paris tycker jag att jag verkligen fick valuta för mina fantasier. Hade också fått höra att staden inte alls längre var "som förr". Men jag var på mysiga restauranger, caféer, parker, i Montmartre mm.
Nu blir jag jättesugen på att åka dit igen!

Monet sa...

Tack till alla för intressanta kommentarer. Till Ludde för en bra sammanfattning och till er andra för delade upplevelser.

Till Mossfolk - som det verkligen inte var meningen att peka ut särskilt - texten var ju anonym tills du själv trädde fram. Din upplevelse och uppfattning delar du med flera, därav inlägget.

Och som Rutan säger: det är ju bara att kliva in i landet och försöka anpassa sig till det franska - hur ska man annars göra?