torsdag 3 maj 2012

Sommarlikt och "högkänsligt"





Så här ser det ut i trädgården just nu. Sol och klarblå himmel dit mängder med Flammentanzknoppar sträcker sig. Inom några dagar badar vi i ett hav av rosor. Just nu njuter jag av doften från blåregnet, våra första egna klasar som nu slagit ut.

Och så stoppar jag förstås näsan i min lyckoliljekonvalj och n j u t e r av den underbara doften som skickar mig till  barndomens plockande och arrangerande av buketter. I mängder fanns de också i min brudbukett och doften av liljekonvalj är en av de mest underbara jag vet.

Så här är det för en del av oss, vi som nu fått ett namn på ett våra personlighetsdrag - "högkänslighet". Jag har skrivit om det här på bloggen för några dagar sedan och beskrev då min lyckokänsla över att äntligen, äntligen få en beskrivning av varför vissa av oss tar in och bearbetar intryck på annat sätt än andra.

Detta, att se färger, känna dofter, lyssna på fågelsången, bli överlycklig över en ros som snart är utsprungen, det är den stora fördelen med den extra känsligheten. Jag råder alla att gå in på Svenska Dagbladets Idagsida och läsa artiklarna om högkänslighet. Och gensvaret har varit enormt, aldrig har så många reagerat på samma sätt som jag: Åh, det här är OK, vi är många och det är inget fel på oss. Tvärtom!!

9 kommentarer:

Inger sa...

Jag njuter i fulla drag av vitsippsbackarna och lärkan som drillar högt i skyn, som det står i barnvisan. Men liljekonvaljer har vi inte ännu här i kalla norden. Gullvivor har jag sett!!

cruella sa...

Har läst artiklarna men inte kommentarer och gensvar. Är det verkligen många som tidigare uppfattat att man känt "fel" när man reagerar så starkt och positivt på sinnesintryck av dofter, färger, musik?

Monet sa...

Inger: jag förstår precis och det där känns som riktigt äkta svensk vårkänsla!

Cruella: jag printade nyss ut 29 (!) sidor med kommentarer till artiklarna från människor som precis som jag skriver om, ÄNTLIGEN fått ett ord för det som alltid tidigare beskrivits (oftast med kritiska ord) som överkänslighet.

På Insidan/Facebook har man aldrig tidigare fått ett motsvarande gensvar vilket ju också säger något. Över 6.000 personer har länkat vidare till vänner. Och stämmer statistiken är det ju var femte person som har det här personlighetsdraget. På gott och ont.

Som jag förstår det är det inte enbart att reagera POSITIVT på dofter, färger och musik som du skriver. Det är att också ha SVÅRT med för många och för påträngande intryck av både ljus, ljus, dofter etc. Men också en känslighet för hur människor mår (fånga in vibrationer i ett rum), men framförallt hur man blir behandlad och hur man ska kunna hantera att vara både "tuff och hudlös" samtidigt.

Jag tycker artiklarna beskriver detta utmärkt men de förstärks av de enskilda berättelserna av människor som precis som jag säger: ÄNTLIGEN!! Vi är OK även om vi känner mer och på annat sätt än de som inte "tillhör den här gruppen". Jag tror det är jättebra att de mindre känsliga faktiskt (om det nu går) kanske lär sig att inte kritisera och sucka över att vissa på olika sätt inte klarar "tuffa tag".

Anonym sa...

Jag har läst artiklarna som jag tycker var jättebra! Självklart känner jag igen en hel del även om jag inte delar allt. Men, visst är det skönt att få förklaring till denna "överkänslighet". I en del fall tror jag man kan lära sig , ha en strategi för att skydda sig själv. Jag har det eftersom jag är så inkännande och ibland fångar upp andras känslor som jag tror är mina.Så, när man möter så mycket folk som jag gör varje dag måste jag skydda mig från "intrång sas. Undrar om inte mediala personer har en extren känslighet? Må så gott och njut av er enormt fina trädgård....alla ljuvliga blomdofter...Underbart! Kramar Norrtälje

cruella sa...

I det här fallet var det du som skrev om det härliga i att kunna njuta så av en blombukett. Just den aspekten är väl positiv. För många, många år sedan läste jag en bok som heter Raising your spirited child, jag uppfattar att det handlar om samma fenomen. Bra om förhållningssätt och strategier, för man måste ju ändå fungera i världen och i samvaro med andra.

Monet sa...

Christina: Jag förstod att du skulle förstå precis allt kring det här. Du har ju haft god träning genom åren att hitta dina överlevnadsstrategier. Du såg ju hur det gick med mig!! Och jag tror precis som du att det här ligger nära medialiteten och/eller att det är en del av den. Ha en fin och härlig helg!


Cruella: kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är klart att man måste fungera i världen och jag skrev någonstans att det för min del aldrig skulle bli aktuellt att begära någon slags "särbehandling" för den här högkänsligheten och be människor bete sig annorlunda mot mig än de gör nu.

Det jag tror, och det visar ju inte minst de både många och starka reaktionerna på artiklarna, är att när man kan sätta fingret på något som i det här fallet och visa att det faktiskt existerar och att man inte är ensam, så underlättar det samvaron människor emellan. Vi är alla olika och har väl mer eller mindre de här dragen i oss - en del så fullt ut att det faktiskt påverkar deras dagliga liv - och kan man då få förståelse genom kunskap om olikheter så är det väl jättebra. Jag kikade lite på vad som skrivits om boken du talar om och det verkar just handla om samma sak.

Inte minst när det gäller hur man ser på barnen är ju det viktigaste. Två av artiklarna handlade ju också just om detta och det är enormt glädjande tycker jag att man kan ta till sig hur man bäst utnyttjar den potential vi alla föds med. Tack för din kommentar alltså. (Du skriver inte själv längre, jag saknar det. Hoppas du åtefår lusten snart!)

Elisabet. sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Elisabet. sa...

Nu har jag läst artiklarna och kommentarerna (ja, inte alla) och det var intressant!

Jag har själv alltid räknat mig som en hyperkänslig människa och mina antenner har fungerat - i alla fall OFTA - superbra .., även på långt avstånd.

Själv har jag - och har heller inte haft - något behov att få något namn på det hela .., eller nån slags "diagnos", det har liksom varit en självklarhet att så här är det och så här funkar man och alla är vi olika.

Jag är tacksam för den där känsligheten och för antennerna som fångar upp mycket intressant här i världen ,-)

Och ja, det kan vara jobbigt också, men får jag v ä l j a, så ..., jo, då behåller jag detta.

Monet sa...

Elisabet: jag tror, och det ser man också av alla gensvaren, att de som alltid bemötts med kritik och "uppmuntrande ta-dig-i-kragen-kommentarer" är de som bäst känner att det känns bra med en beskrivning av detta. Har man levt hela sitt liv med kritiska kommentarer kring hur man reagerar och man fått svälja tårarna för många gånger, då är det nog skönt att känna att det inte är något onormalt och att många fler än man trott känner på samma sätt. Kanske hade du tur i din uppväxt - du blev sedd och bejakad som du var?

Och jag säger som du: aldrig i livet, trots svårigheterna, att jag skulle välja bort detta - fördelarna med denna hyperkänslighet är alldeles för många trots allt!