onsdag 14 mars 2012

Fransk vår i en annan tid




Det här är bilder från mitt album, tagna i den lilla byn Grez sur Loing. Kanske en del känner igen namnet. Detta var och är  den franska by där Carl Larson och hans kära hustru, Zorn och andra av de kända svenska förra sekelskiftesmålarna samlades och bodde månadsvis. Målade förstås, umgicks, förälskade sig, promenerade, åt och drack och utgjorde en konstnärskoloni man kan bli lätt avundsjuk på idag. Än idag finns huset där de bodde kvar - jag har glömt vad det hette men det finns en svensk flagga ovanför porten och har man tur och är där i rätt tid kan man få komma in. Och hit kan man fortfarande få komma på stipendium om man arbetar inom "kultursektorn". För att skriva och måla och få uppleva den speciella platsen.

Vi fick också komma dit. Inte in i själva huset men väl i den vackra och välbevarande trädgården. Här är jag och min mamma vid floden Loing en härlig vårdag för ganska många år sedan. Min mamma gav mig en konstresa med buss från Skåne till Paris och med utflykter via olika muséer på vägen dit och hem i femtioårspresent. Och en av utflykterna var just till Grez sur Loing.

Jag hade aldrig åkt med buss genom Europa förut så det var ett äventyr i sig. Men oj så bekvämt det var - toalett ombord och kaffepauser där chauffören öppnade ett fack i bussens sida och plockade fram kaffe och kaka. Och snabbt och vant tog han oss genom Tysklands autobahn, in i Belgien och Bryssel och konstmuséeer där och så småningom till Paris där vi bodde mitt i stan och varje dag hade vår egen "taxi" utanför dörren som tog oss till alla konstens olika muséer och trevliga restauranger på kvällarna. Som ett litet hem blev den, bussen.

Ombord var det mest det jag då tyckte var "tanter". Pantertanter faktiskt, det var inte klokt vilken energi de utstrålade, de pensionerade damerna. För det mesta var de änkor och reste tillsammans med bästa väninnan. En del hade en åldrad man med sig - de hade det inte roligt, de där gamla gubbarna var mest på dåligt humör, var snåla med dricks och allmänt besvärliga.

Yngst ombord var jag. Jag skulle snart fylla femtio och var den tröttaste av alla. Jag var fortfarande i krävande heltidsjobb med tonåringar, hus och hund hemma så det var en underbar avkoppling på ett sätt att få slippa den sortens svenska vardag. Men inte orkade jag gå upp och ner för Champs Elysées eller gå på alla utflykter - jag fick hushålla med mina krafter faktiskt och valde ibland att stanna en förmiddag på hotellet och bara titta på fransk tv. En dag berättade jag detta för en av de rara damerna som genast sa: "Men snälla du, det är väl inte så konstigt om du blir trött av det här. Du JOBBAR ju. Det har inte vi gjort på många herrans år, nu har vi massor med överskottsenergi och det lägger vi på det här. Var med på det du vill och passa på att vila dig också!"

Den här dagen var däremot ingen vilodag. Jag minns den som en underbar vårdag, precis som en sån vi har idag här i vår lilla by. 21 grader, sol och blå himmel. Och vackra vårblommor. Vi har vår lilla byflod Gapeau som brusar lite mer än den här stilla floden, inte så långt från Paris och ofta tänker jag på hur viktigt det är med ett vattendrag i närheten av där man bor. Och jag minns att jag tyckte att det var väldigt roligt att vara här i Frankrike med min söta mamma, hon som ler mot mig på bild nummer tre.

Carl Larson har målat många underbara bilder härifrån - det är bara att googla så hittar man dem.

4 kommentarer:

Elisabet. sa...

Å, det låter härligt!
Min mamma tog med sig min syster och susade iväg på en restresa till Paris och det var mycket konst och skyltfönstertittande och trötta ben .., jag minns att min syster hade föreslagit Metron, men mamma protesterade ,-)

Monet sa...

Det verkar som om du haft en lika fartig turbo-mamma som jag har!!

Dubbelörn sa...

Känner igen mig så väl. Åkte med min 80-åriga mor till Istanbul o hon var helt outtröttlig! Jag var väl då dryga 30 o var helt slut... men hon höll igång. Varje morgon var hon lika pigg för nya äventyr o ännu längre promenader bland sevärdheterna... :D

Tror inte jag kommer vara i samma form som hon när jag är 80... ;)

murvielklotter sa...

Vilket underbart inlägg! Och vad skönt att jag, som snart fyller femtioett, inte är ensam om att känna mig sliten, heltidsjobbande som jag är! Just nu vet energin dock inga gränser med nytt franskt hus som yrvaket tagit emot oss för den allra första visiten!