Mitt i "röran" och turbulensen som uppstod för en tid sedan här i vår sydfranska by fick jag av rara bloggvännera Mira, fotografen och Christina, illustratören, en nyinstiftad "Pusspokal".
En vandringspokal var det och jag föreställer mig att den skulle kunna se ut ungefär så här. (Jag behöver putsa mitt silver ser jag).
Jag blev så himla glad och skäms över att jag har glömt bort att skicka den vidare (eller det har jag inte men jag har fått göra en massa andra saker.
Nu kommer jag inte ihåg om den här ska gå till en bloggvän i taget men jag tror att det är så. Helst vill jag skicka den till alla som varit så engagerade och uppmuntrande och följt våra öden och äventyr
så i tanken är det så.Men till flitigaste bloggmadame jag känner - och också den som alltid bryr sig om andra och håller reda på födelsedagar och namnsdagar och hittar de mest underfundiga inköpslistor och vackraste fönster. Till henne, http://cikoriatva.blogspot.com , går den här PUSSPOKALEN. Jag tror att det ska vara en "vandrigspokal" dessutom, stavat just så?
Puss, puss, Elisabet i Ystad och tack för att du är en så fin och engagerad vän!
Och TACK till Mira och Christina för att jag var den första som fick den!!
5 kommentarer:
Jag som satt och skämdes över att jag inte hade visualiserat Pusspokalen, det borde jag ju ha förstått att du som bildmänniska skulle fixa det själv ;)
Så fin den blev! Bravo!
Och det var väl ett jättebra val av bloggvän som får överta den.
Grattis Elisabet!
Utan dig hade jag inte blivit med blogg - tänk så mycket tråkigare livet hade varit...
Det var ju faktiskt påhittiga Mira som hittade på Pusspokalen, även om jag var med på ett hörn.
Nä! Det var faktiskt Margaretha på Bastmattan som läste fel i en kommentar och lyckades få till en Vandringspusspokal. Att jag sen lyckades stava fel kan inte hjälpas. Vandringspusspokal ska det vara. Och eftersom vi tyckte att du var i stort behov av den just då, så fick den gå till dig först! I skrivande stund hittar jag inte inlägget där felläsningen gjordes och pokalen instiftades. Kommer du ihåg, Christina?
Men ååååå, Monet! Det är den allra finaste pokal jag i hela mitt liv har fått och förresten har jag aldrig fått någon .., bara små medaljer för vinster i löpning när jag var tonåring.
Men vad är då det .. mot för en sån här fin en och med så rara ord som får mig att sitta här i anoraken och fån-le mot en datorskärm ,-))
Så är det.
Det är kanske tänkt att den ska skickas vidare?
Å, jag vill ju verkligen skicka till alla i min länklista, för alla som jag läser hos, tycker jag ju så mycket om .. men jag ska tänka lite på saken och återkomma om någon minut eller tre ,-)
Puss-puss! från mig.
Christina: inte behöver du skämmas för NÅGOT. Det var bara kul att fixa till en pokal. Undrar bara vad som hände med den, har inte sett att den vandrade vidare sen?
Mira: vem det än var som kom på idén så var den jätterolig och jag blev lika glad som Elisabet över att få den. Tack igen!
Elisabet: så roligt att du blev glad. Och jag hoppas Walking the Camera skickar den vidare och glädjer någon annan lika mycket också! Jag påminde henne på hennes blogg om att kika hos dig och det skulle hon göra sa hon.
Skicka en kommentar