Nu blir det inga fler solnedgångar på ett tag. Inte restaurangmiddagar och vackra scenerier heller.Det är nio grader varmt i Provence och dags att fortsätta administrationsarbetet kring att byta identitet från ett land till ett annat.
Här är ett smakprov inför morgondagen. Vi hade önskat oss en uppdaterad handbok där man kunnat kryssa i rutor och slaviskt följa vad som behövde göras. Och går därför nu tillbaka till det vi läste oss till innan själva flytten. Det var styva dagsverken - att sätta sig in de olika regelverken uppfyllde mer eller mindre hela dagar.
Det största äventyret med att flytta utomlands så som vi gjort, dvs helt och hållet, är att upptäcka att det inte finns EN sanning. Vännerna som gjort resan före oss har en, skatteverket en annan, franska och svenska myndigheter en tredje och fjärde. Böcker, advokater, skatterådgivare ytterligare varianter.
Går man sen till det franska borgmästarkontoret uppstår nya fantasifulla scenarion kring hur vi ska skatta, skriva oss, deklarera och betala de olika franska kommunal- och boendeskatterna. Pratar man med franska försäkringskassan vill de ha fullkomligt ohemula dokument av oss -äktenskapsintyg av en variant man inte haft i Sverige sen 1800-talet, typ - för att föra in oss i deras system.
Det är OK. Jag tycker faktiskt det. Det är klart att det nya landet måste veta vilka vi är, var vi bor, om vi äger huset vi köpt, hur mycket vi tjänar och var vi skattar för detta. Här, som överallt finns det de som vill luras och vi tillhör inte dem.
Och med återuppstånden infektion som sakta arbetar sig mot bihålorna igen inser jag att det kanske snart är dags för nytt besök hos den charmerande doktorn i hamnen. Säkert kommer han, som förra gången, att förstå att vi är "mellan system" och bara ta normalt arvode. Sen får jag kvittera ut nya mediciner för en tusenlapp på "La Pharmacie", det vill man ju inte hålla på med i all oändlighet.
Ett Vitalkort är därför vad vi önskar oss. - sjukvårdskorten Cartes Vitales - lika mycket Sesam-Öppna-Dig som det i börja åtråvärda bankkortet "Carte Bleue". Ingenting romantiskt med det, det är som sagt ett vanligt bankkort, blått till färgen. Konstigare än så är det inte. Tror vi. Men jag gillar benämningarna: Levande, blå kort.
8 kommentarer:
Å, så intressant att följa er resa i det nya landet!
Tack som berättar.
Roligt att du tycker det. Resan har som sagt pågått länge. Och de förberedelser vi kunnat göra från det "gamla landet" visar sig som sagt, inte alltid ha bäring i den nya verkligheten.
Det mesta här har överträffat våra förväntningar. Men osäkerheten, dubbeltydigheten och nya, förvirrande besked är det som utgör det mest negativa.
Och det är tufft, språkhindren finns där trots allt och risken för missförstånd med det.
Förhoppningsvis är allt detta övergående!
Ja, verkligen intressant läsning! Det verkar onekligen en smula bökigt att byta land.
Bökigt är faktiskt bara förnamnet. När jag backar bandet så har det på olika plan varit ett heltidsarbete under nästan ett år innan själva flytten. Och då talar vi sen inte om FLYTTEN för den är ju ett kapitel i sig!
Många tar gud i hågen och köper hus/lägenhet och flyttar ner, utan att kunna språket ens. DÅ blir det problem längre fram och man får lägga pengar på extern hjälp. Hittills har vi skött allt själva och det är klart att det tar tid, kraft och energi. Men det är också roligt att kunna klara av det.
Eftersom vi just nu inte kan göra så mycket mer än att vänta in våra renoveringar är det dessutom skönt att bara "få vara" och se och uppleva allt härligt som vi drömt om
När ni tagit er in i landet på riktigt och har alla vitala och blå kort, skriv då en liten handbok i ämnet. ER sanning :-) men säkert informativ läsning för dem som går i samma tankar som er!
Oh! Den där bilden sa mer än alla tusen ord fransmännen vill ha som försäkring på att ni är de ni är.
Inget fel med noggranna kontroller, MEN man kan ju göra det mer eller mindre tidsenligt. När jag pluggade i Paris under medeltiden hade de ett registreringssystem från Krita-, eller mjöligen Juraperioden. Vi fick stå utomhus i minusgrader och vänta i några timmar innan vi över huvud taget släpptes in. Kändes ganska förnedrande. Och hade man inte alla miljoner konstiga papper med sig fick man börja om från början igen nästa dag.
I London fick jag i alla fall sitta inomhus, men systemet var inte så mycket bättre.
Undrar hur icke-EU-medborgare tas emot i Sverige egentligen. Jag menar lagliga immigranter som har rätt att vara här. Man kanske skulle wallraffa lite?
Intressant läsning är det, hur som helst.
Kesu: intressant att du också upplevt detta. Idag verkar det, tack vare EU dock gå något lättare men trots det förvånas man över att de vill veta vad ens mamma hette som ogift? Typ?
Ja, det är ju helt ointressant. Och många kvinnor har ju, som jag, inte ens bytt efternamn. Förklara det för en fransman du!
När B och jag skulle gifta oss i New York fattade de inte varför Bertil heter Bertil och inte Alf. Det står ju Alf Bertil i passet. Heter man inte förstanamnet? Nej! Men Du heter ju Kerstin Margareta, sa kvinnan med glasklar logik och pekade på Kerstin Margareta i mitt pass. Jo, men, hm.
Efter mycket om och men, lång väntan och många dollar (vårt vigselbevis stals innan vi hann skicka in det här hemma, så vi fick beställa = betala för ett nytt från USA) kom vigselbeviset där det står att Alf gift sig med Kerstin. Dessutom är hon lärare (jag skriver alltid det för att slippa skaffa visum som vi journalister ALLTID måste ha, vare sig vi är där privat eller på jobb) och så har de klämt i med Mr and Mrs Hultén. Fel från början till slut alltså. Fast det sruntade den svenska skattemyndigheten i.
Skicka en kommentar