Vår i vår trädgård.

Svenska grannarna kommer på besök. Klicka gärna på bilderna och upplev det vi själva gör

Skir grönska mot blå berg i en egen trädgårdssnutt i Provence.

Svindelvackert som en annan bloggmadame brukar beskriva det.

Svenskt grannbesök

Tandbesvären för ett par dagar sedan innebar att vi inte kunde delta i den provencalsk/svenska påskaftonsmiddagen här i vårt område.

Vi vill ändå gärna träffa de svenska grannar som vi vet bor här men vi inte lärt känna än.

I sen eftermiddagssol som ger skuggor på ursvenska Waldemarsuddekrukan (tack igen Libby) och mormors 30-talsljusstakar dukar vi därför fram snacks och vinglas till rosévinet.

De flesta må tro att vi lever ett hel- eller halvalkoholiserat liv härnere med allt flödande vin. Det är i praktiken ganska måttligt, man tar ett glas eller två och så är det bra med det. "Ingen dricker en fransman under bordet", sa miljonären från Toulon igår. Och det är faktiskt sant.

Nåja, vad man än tycker - nu kommer grannarna över för en stund i eftermiddagssol i 22-gradig värme och husesyn innan middagarna begås på respektive håll.

Dessi blir som vanligt överförtjust och visar upp sig i trädgården.

Dessis barnkammare

Numera hörs ilskna pip överallt och lite närsomhelst i huset.

Dessi har ett antal leksaker som hon är mycket förtjust i. Bland annat pipleksaker. Är det inte hon själv som biter i dem så är det husse eller matte som trampar på dem.

Ofta mitt i natten vid kisstillfällen så man undrar ju vad grannar tror att vi har för oss så dags.

På både nedre och övre våningsplanet har vi en leksakslåda. I den läggs alla leksakerna efter hopsamling ett par gånger varje dag för att vi inte ska snubbla nerför trappan eller någon annan stans och slå halvt ihjäl oss.

Detta tar Dessi som en plikt och en utmaning. Sakerna ska ut igen, ruskas lite med och sen går hon helt sonika därifrån och låter allt ligga kvar. Det är precis som för många år sen när de "riktiga" barnen var små - ett evigt hopplockande av leksaker dagarna i ända.

Men det är charmigt - vi har liv i huset och en liten svart varelse som mer och mer självständigt och kaxigt visar att hon är en medlem i familjen.

Hon inte bara åker med på dammsugaren när städhjälpen kör runt med den. Hon lyckades också vid flera tillfällen sno åt sig hennes ljusblå fluffiga dammtrasa, en sån som man försiktigt torkar data- och tv-skärmar med. Carole gav till slut upp och donerade fluffet till Dessi som nu betraktar den som en av sina favoriter!

Notera också rufset, den långa luggen och utväxta mustaschen. I morgon är det dags för den första trimningen "toilettage du bébé". Just nu är hon, som flera påpekat, ganska lik Obamas Vita-Huset-hund Bo (för Bo Didley, Michelle Obamas favorit och en av mina också).

Inte så konstigt - Bo lär vara en portugisisk vattenhund, kusin till den franska "caniche", dvs pudel, påpekar man stolt här i Frankrike. Och pudel är inte en liten fåfäng sak utan i grunden en hårt arbetande sjöfågeljakthund. Apporterande vilket märks när hon springer efter sina saker och sen kommer och placerar dem framför oss med en uppmuntrande blick: Kasta igen då!

Söndagpåsklunch 4

Apéritifen avslutas och sedan vidtar måltiden. Sammantaget är vi nog ett hundratal personer i den vackra medeltida lokalen. Och för 38 euro - och i det ingår (förutom apéro och snittarna) fritt vin: rött, vitt och rosé, så får vi:

Liten förrätt med carpaccio på pilgrimsmussla på blini.

Smördegsplatta med kräftstjärtar (det finns kräftor i den närliggande floden) med god hummersås och vårgrönsaker.

KILLING (har någon ätit det?), dvs get-unge (chevreau) med någon slags pasta och otroligt god kantarellsås.


Fräsch sallad med getostbit - lokalt producerad chèvre - som jag får tvinga i mig. Gillar inte getsmaken och tycker att killingen har tendens till samma smak men rätten är ändå otroligt god! Allt är hemlagat och kommer ångande varmt till borden.

Och så en stor blaffig efterrättskaka med någon nötsmet emellan, vispgrädde på toppen och så förstås några påskäggsformade chokladkarameller.

Jag lämnar hälften av varje maträtt - det är stora portioner och man blir urmätt bara av att smaka.

Vinet flödar faktiskt, här ska fransmännen köra efteråt och det kan man bli bekymrad över. Vi sitter bredvid ett jättetrevligt par - han är professor i fysik, gift med en fransyska som arbetar för barnens olika rättigheter i England och de bor mitt i centrala London. Hon har ärvt ett stycke mark i en by nära oss där det skall byggas ett hus för deras pensionärstillvaro.

Och med sig har de en excentriskt miljonär, delägare till ett slott inne i själva Toulon. Ungdomsvän till hustrun men det gör inget, säger den engelska professorn legärt, han är gay så det är OK.

Det blir en givande och rolig lunch. En riktig engelsk professor tillsammans med en fransk miljonär med slott i arvstvist visar det sig, och dessutom mycket engagerad i lokalpolitiken - hur ofta träffar man såna? Bara i Provence!

Kaffe och digéstif avslutar det hela. Vi utväxlar adresser och telefonnummer och far sedan hemåt med en trött hund och mätta magar!!

Söndaglunch 3. Franska barn

Här kommer hela storfamiljen och mamman - stressad karriärkvinna, det ser man - lämnar med gott samvete över hela passningen till äldsta syster, kanske 10-11 år. Som egen storasyster känner jag väl igen mig.

Här hålls koll på att småsyskonen leker med medhavda saker under tysta och kontrollerade former. Och minstasyster, två år, får under uppsikt klappa på Dessi.

De flesta fransyskor har storlek 32-34 känns det som när man går i affärerna. Men det finns en och annan mullig sort. Men som de klär upp sig! Och med färgat hår och make-up som filmstjärnor verkar inte övervikten besvära dem nämnvärt.

Dom är "bien dans sa peau", bra i sitt skinn, som det heter. Röker gör dom också! Och ändå lär de flesta av dem bli över 95 - franska kvinnor blir äldst i världen och man undrar verkligen vad det beror på.

Påsklunch 2

Här vimlas, pratas och vinet hälls i glasen. Vitt eller kir på gårdens rosé och persikosaft. Faktiskt väldigt gott. Och snittarna med tapenade, provenceröra med tomat och vitlök och sardellsalta varianter försvinner direkt.

Vi känner oss som i en enda stor familj på tillställning och Dessi blir beundrad och klappad på medan husse smakar på husets vita.

Fransk påsksöndagslunch på vingård

På vingården La Cancerille där vi numera köper vårt vin ordnar man en gång i månaden de mest fantastiska söndagsluncher.

Jag har skrivit och berättat om detta förut men här kommer ännu ett exempel. Nu är det påsk och det är fullbokat. De flesta gästerna kommer från Marseille och Toulon och det är bebisar, unga föräldrar, nästa generation och så Mami och Papi som leds in.

Idag är det gråmulet och regnet hänger i luften. Kir och snittar serveras därför under tak i väntan på måltiden. Unga värdinnan, dotter i huset, Stéphanie känner oss nu och hälsar särskilt välkommen - det känns verkligen roligt!

Hennes pappa har renoverat detta gamla munkkloster och senare "château" från medeltiden till det mest fantastiska ställe. Och hennes mamma är den som sköter "le vignoble", själva vinodlandet och resten av familjen hjälps åt på olika sätt. Här har man också bed and breakfast och mottagningar för grupper, bröllop och andra arrangemang på beställning.

Vänligt, välskött och med hög kvalitet drar familjen Garcia till sig massor med förväntansfulla människor till en trevlig eftermiddag. Och Dessi är förstås speciellt välkommen