Inget att hymla med. Vi lurades ut av goda vännerna till utemåltid i går också. Jättegambas på spett igen, grillad fisk med rosépeppar i fint mönster
och god provencalsk röra.Vännerna äter med förtjusning ostron och kan och vet hur de ska se ut och smaka. Bland annat får de inte vara "för feta" vilket är mycket förbryllande för mig. Var sitter fettet på ett ostron?
Ett djur som jag - och maken - trots många tidigare Frankrikebesök faktiskt inte ätit. Maken vill helt enkelt inte. För mig är det annorlunda. Som tonåring i Frankrike(se tidigare inlägg) var det inte bara en dubbad Elvis som utgjorde delar av en märklig sommar.
Byn där jag bodde hette Fouras och låg vid Atlantkusten helt nära fängelseön där Fångarna på Fortet spelats in. (Father Fouras var döpt efter byn).
Varje gathörn i den lilla byn hade sin ostronkur där dagens fångst försåldes. I familjen ingick en daglig förrätt av minst tio ostron var, barnen inkluderade. Jag hade nyss lärt mig att dricka rödvin utspätt med vatten så som barnens måltidsdryck var. Men ostronen kunde jag inte förmå mig att röra.
Tonårspojkarna i familjen retades och petade på de slemäckliga krypen och jag såg ju med egna ögon hur de levde och drog ihop sig. Med målande gester visade de sen hur det KÄNDES genom hela matstrupen och ner i magen hur ostronen rörde sig. Yäkk!!
Men en dag orkade jag inte med det dagliga retet längre. Jag tog ett ostron, höll för näsan och svalde. Det var inget särskilt märkvärdigt. Som en kallsup i det salta Atlanten. Ganska gott faktiskt. Den sommaren satte jag på slutet gladeligen i mig fyrtio ostron på raken. Jag blev addicted!!
Det var då. Sen dess har jag inte ätit ett enda. Det bara blev så. Mycket påverkat av att två goda vänner också långt senare åkte på livslång gulsot. Av ett enda litet skämt ostron.
Nu har det tjatats här om att man måste älska getost och ostron för att kunna bo i Provence. Så igår tog jag steget IGEN. Jag norpade ett ostron från gode vännens tallrik och slök det. Tjaha. Som en kallsup från Atlanten!
