Lokala nyttigheter

En stor fördel med det sydfranska livet är alla närproducerade nyttigheter vi har omkring oss. Vår by är sedan länge känd för sin fina olivolja och landskapet domineras av olivodlingarna på den terrasserade marken längs bergssluttningarna. I byns finrestaurang står den gamla olivkvarnen kvar, byggd över den brusande lilla floden i byns mitt. Olivkooperativet med sin erkänt goda olivolja drivs gemensamt och har man tur ett år med den egna skörden kan man lämna in sina oliver mot färdigpressad olivolja. Än har våra två träd inte riktigt räckt till men en vacker dag så...

I kooperativets butik säljs inte bara olja och olika olivröror utan också tvålar och andra olivoljeprodukter. Här är mitt senaste tillskott - schampoo och duschcreme på olivolja med svag lavendeldoft. Hår och hy blir verkligen väl behandlat och det riktigt känns hur nyttigt det är. Här botaniserar man också bland äkta stora  marseilletvålar och lite mindre handproducerade tvålar gjorda på åsnemjölk. Och så traditionella inlagda oliver och olika goda olivröror förstås.

Lavendeln finns också överallt. I vår lilla trädgård har vi en stor lila rabatt som vid blomningen doftar underbart och också drar till sig mängder med svirrande citronfjärilar - naturens egna komplementfärger med det gula mot den ljuslila botten. Vi skördar och binder  buketter eller syr in i små påsar. Här en vacker variant, gåva från en av grannarna.

Senaste nyttotillskottet är helt nyslungad honung i två smaker. Vår fantastiske distriktssköterska som länge  varit på dagliga tillsynsbesök har som bisyssla (!) biodling och tar fram två smakvarianter av sin honung. En, där bina förser sig med traktens olika blommor. Och en annan där han tar sina kupor med innehåll och allt och kör dem i bilen till ett arrenderat ställe nära de stora lavendelfälten.  Det blir två helt olika sorters honung med helt olika smak och färg. Men lika rinnigt goda på frukostbaguetten!  

Återstår att pröva på ljummen chèvre och förstås i annan matlagning också. Varsin stor burk av varje sort fick vi köpa av honom och de går åt i ett nafs. 

Idag är det lördag och traditionell inhandling på det lilla bytorget av provencekryddad grillad stor ekokyckling, så långt från stormarknadernas färdiggrillade man kan komma! Och till det lite närodlade grönsaker från det lilla ståndet, bifftomat och saftig honungsmelon till efterrätt!

Sjukvården - ett sjukhusbesök inför nästa operation

Att det blir lätt tjatigt att läsa om den utmärkta franska sjukvården kan jag förstå. Det går ändå inte att låta bli att förmedla hur det går till och sen kan ju var och en jämföra själv. Jag ska omopereras om några veckor på "mitt" fina och moderna sjukhus, en kvarts bilresa från oss. Inför detta har jag redan träffat min opererande kirurg och vi har gemensamt kommit fram till vilken dag som kunde vara lämplig. Jag fick välja datum själv. Inför operationen ska man träffa narkosläkaren och själv ha fyllt i ett antal uppgifter om mediciner, tidigare operationer, sjukdomar, allergier - ja allt sånt som är viktigt inför både narkos och operation. Det är en bukoperation igen så det är lite av ett ingrepp trots allt och minst en vecka, tio dagar efter det på sjukhuset.

En hel del frågor som jag svarat på hemma är av det lite svårare svaret och det gäller att kunna både sin franska och sina medicinska termer. Att jag också är så tjatig kring det här med att lära sig så mycket franska man kan handlar också om detta: att själv utan hjälp kunna fylla i rätt avancerade formulär och sen också kunna svara på - och ställa - frågor från läkare och sjukvårdspersonal känns bra. Man förstår och blir förstådd.

Idag hade jag tid hos narkosläkaren kl. 1330. Jag var på plats fem minuter innan, följde instruktioner om att ta den blå hissen till våning 1 strax bortanför receptionen. Man kommer nu direkt fram till nya receptionsdiskar och tar en nummerlapp och väntar i några minuter. Man plingas fram, lämnar sina dokument, sitt Carte Vitale och sin "mutuelle" och efter ett par minuter är man inskriven för dagens besök (som inte kostar något) och ropas direkt upp av sjuksköterska bredvid som i sitt behandlings- och provtagningsrum tar blodtrycket. Hon går sedan med och visar in till doktorn som väntar i sitt rum. Där ställs ett antal frågor och formuläret gås igenom och hon kontrollerar ömsom det, ömsom de tidigare uppgifterna kring förra operationen och narkosen. Hon lyssnar på hjärta och lungor, kikar i halsen, berättar att hon vill att det tas kompletterande blodprover redan idag, bl.a eftersom jag blöder lätt och mycket lätt får blåmärken. 

Hon frågar om hjärtat, hur många trappor jag kan gå i utan att stanna, om jag dricker vin till maten varje dag och hur länge sen det var jag slutade röka, hur många barn jag fött. Och berättar vad som kommer att hända vid operationen och vilken smärtlindring jag kommer att få. Sen reser också hon sig och visar mig tillbaka till sjuksköterskemottagningen i rummet bredvid, lämnar de papper som behövs för provtagning till dem och sägera adjö och trevlig helg. Då har hon under vårt möte som varade cirka en halvtimme tagit emot två mobilsamtal av akut karaktär och dirigerat dem vidare. Hon får ytterligare ett samtal på sin mobil inne hos sjuksköterskorna och svarar men markerar att hon inte kan gå ifrån då hon har mig som patient just nu och andra som väntar i korridoren. 

Den effektiva och erfarna sjuksköterskan som ser ut att vara långt över pensionsåldern gör i ordning för provtagning och trots att det är erkänt svårt att "sticka" mig lyckas hon snabbt fylla de provrör som behövs. Under tiden gör hennes kollega i ordning alla papper, dels de jag ska ha tillbaka, dels de som ska tillbaka i min sjukhusjournal. Efter plåster på provtagningsstället leds jag in i nästa rum, placeras på brits och man tar ett EKG - lika snabbt och effektivt som på de olika andra "stationerna". Jag kommenterar hur professionellt allt går till och sköterskan ler och säger: "ja vi är bra organiserade här". Och så får jag instruktion om att komma till sjukhuset dagen innan operationen om några veckor och gå direkt till den avdelning där jag tidigare legat. Inga papper behövs, man kommer att vänta på mig där på eftermiddagen (det är dessutom en söndag) och kommer att förbereda mig inför operationen på måndagförmiddagen.

Sen är allt klart och det är bara att ta hissen ner igen och gå ut till bilen som står parkerad 10 meter från huvudingången. Hur lång tid det hela tog? Jag sätter mig i bilen EXAKT en timme efter det vi anlänt och är hemma igen efter en kvart. 

Mera om att prata franska i Frankrike

Bilderna på de franska barnen på en stor och jättefin camping i Bretagne får illustrera lite av det jag personligen tycker är så viktigt när man valt att bosätta sig - permanent och "på riktigt" - i ett annat land. Varje dag, och flera gånger om dagen kom de här rara, roliga och som alltid med franska barn, väldigt väluppfostrade ungarna och hälsade på oss på vår lilla häckomgärdade trädgårdsplats. Avsikten var inte i första hand att träffa oss förstås utan att få leka med och gulla med Dessi, vår lilla pudel som alltid fungerar som dörröppnare var vi än går. 

Barnen såg förstås på vår svenskregistrerade husbil att vi inte var från Frankrike. Trodde de först. När vi sen berättade att vi bodde i Provence och de märkte att jag både talade och förstod franska blev de genast mycket nyfikna, pratsamma och ville veta precis allt. Om hunden, om vår fina husbil som de fick titta in i, om hur det såg ut Sverige och i norra Europa, om vad vi skulle äta till middag och hur vi lagade mat i vår bil. De bubblade och pratade och berättade om sig själva, om sina familjer, var de bodde när de inte var på semester och vad de gjorde på campingen på dagarna. Om sina utflykter, om alla upptågen vid stranden och i poolen och vilka nya kompisar de träffat. De kom med tips på vad vi kunde göra och de berättade initierat om hela området runt campingen och vad som var roligt, fint och viktigt att se och lära sig om. Och inviterade oss att komma till dem för att vara med på olika kvällsdivertissemang som alltid ordnas i det franska campinglivet. Alltid öppna och glada och kindpussande och med en inledande fråga om de störde eller om de fick komma in till oss. 

De här tre kusinerna tog så småningom också med sig sina grannbarn och ytterligare ett syskon och vi hade ofta gräsmattan full med de här trevliga barnen som dessutom gärna gick promenader med Dessi och också introducerade sina lika trevliga föräldrar som kom förbi och såg till att barnen inte störde oss för mycket. Och som förstås också gärna pratade med oss om ditt och datt. 

Inte en enda gång tyckte barnen att det var märkligt att vi var svenskar. Efter de inledande stunderna insåg de att det här med språket inte var ett dugg konstigt och deras frågor rörde helt andra saker. Det de tyckte var mest underligt var faktiskt att vi hade svart hundbajspåse fäst vid kopplet och var klart förvånade över att vi självmant plockade upp efter Dessi. Då frågade de om man var tvungen att göra det i "La Suède" och när vi berättade att det gör man där blev de mäkta förvånade. Lite äckligt tyckte de allt att det var och den snusförnuftiga pojken till vänster gav mig ett litet råd: "Men Madame, nu när ni bor i Frankrike där man inte gör så här, så behöver ni ju faktiskt inte heller göra det?" Han tyckte definitivt att vi skulle ta seden dit vi kom med andra ord!

Att det blev så här trevligt, för dem och för oss och att vi hade dem hos oss i flera dagar och alla blev ledsna när de skulle åka vidare och vi stanna kvar, det hade inte hänt om vi inte hade kunnat kommunicera på deras språk. Ett eller annat engelskt ord kunde de nog men det var ingenting som ens var aktuellt att lägga möda på nu när det här med franskan bara flöt så naturligt. Hade den inte gjort det utan vi bara kunnat det mest basala hade vår vistelse och samvaron med barnen och deras familjer blivit något helt annat och inte alls lika givande. 

Precis så här var det i min ungdom när jag för första gången konfronterades med språket. Utan att kunna ett enda ord mer än Merci och Bonjour kom jag som femtonåring till en fransk familj som mina föräldrar kände och som lovat ta hand om mig under en hel sommar. Den enda i familjen som kunde engelska var pappan men han var kvar i Paris under veckorna och kom bara till familjens sommarställe vid Atlantkusten varannan helg. Under tiden var jag tvungen att försöka kommunicera med de tre barnen som var i ungefär samma ålder som jag, med deras mamma och moster och ytterligare en fransk släkting som bodde i det stora huset. Inte ett ord engelska kunde någon och det var upp till mig att slå upp ord efter ord i mitt medhavda lilla lexikon och på egen hand försöka lära mig de enklaste meningarna i en liten nybörjarkurs i franska som min mamma skickat med mig. Alldeles förskräckligt ensamt och svårt var det trots att alla var snälla och hjälpsamma och på alla sätt försökte se till att jag skulle ha det bra. Men det var bara att använda kroppspråk, peka och visa på ord i lexikonet och försöka lyssna och gissa sig till vad samtalen handlade om. Och allt var annorlunda: vilka konstiga frukostar med café au lait i stora skålar, färsk baguette med hemlagad sylt, starka ostar och underliga köttgrytor och haricots verts till allting, bröd med chokladbitar till mellanmål, konstiga skaldjur och varje dag färska ostron som inte ens ansågs som delikatess utan åts helt naturligt dagligen. Levande och som en havskallsup och förskräckligt äckligt men det var ju bara att pröva. Till middagen fick vi, de äldsta barnen hälften rödvin och hälften vatten som måltidsdryck - bara en sån sak. Och på söndagarna gick man i mässan och jag  var tvungen att ha schalett på huvudet och fick inte bada i bikini utan det inköptes hel sedesam baddräkt, solglasögon, fina sandaler, pepitarutig sommarklänning och stor solhatt. Riktigt fransk såg jag ut bortsett från det blonda håret och de gröna ögonen men inte ett ord kunde jag säga. Och jag lärde mig direkt att jag inte ens skulle försöka med den engelska jag som ung svensk faktiskt var mycket duktig i. Det blev bara konstigt, generande och alla i familjen (utom den frånvarande pappan) fick nästan skämmas för att de inte kunde prata med mig annat än på sitt eget språk. 

De enda gånger jag kände mig någorlunda glad och avspänd var när jag ensam gick tvärs över gatan ner på den vidsträckta stranden för att bada och sola mig. Där fanns en kull med ensamma barn i just den här åldern som de bretagnska campingbarnen som också nyfiket ville veta vem jag var och var jag kom ifrån. På precis samma naturliga sätt visade de mig hur de byggde sandslott, plockade snäckor, hur man kunde se när ebb skulle gå över till flod, var man kunde plocka krabbor och de skrattade högt och tillrättavisade mig när jag försökte härma dem och lära mig så enkla saker som vad höger, vänster, öga, mun och hår hette. De var i samma ålder som mina egna småsyskon som jag var van att passa så det var lätt för mig att leka med dem på deras nivå och de brydde sig inte ett dugg om att jag var betydligt äldre än de var. Lekstunderna med Didier och hans vänner på stranden var min bästa språkintroduktion och det är ju precis så här  barnen lär sig språk så snabbt men det visste jag ju inte då. 

Ändå tog det nästan hela sommaren innan jag kunde och vågade säga något i familjen där jag bodde. Med pappan pratade jag engelska när han var där och med de jämnåriga barnen nästan ingenting - de visste inte hur de skulle bete sig med mig och inte de vuxna heller. Strax innan jag skulle resa tillbaka till Sverige hade jag lärt mig så mycket att det ändå gick att föra någorlunda vettiga minikonversationer och kunna ställa frågor och svara själv. Jag läste i mitt lexikon och försökte memorera det jag lärt mig men med stavningen var det si och så - i mina fotoalbum från den sommaren ser jag att jag skrivit nästan uteslutande fonetiska bildtexter och hur skulle det kunnat vara på annat sätt? 

Vilken tur att jag sen vid höstterminens början skulle börja i gymnasiet och hade valt dåvarande latinlinjen där språken, inklusive franskan förstås var dominerande ämnen. Vilken enorm glädje för både mig och min lärare att det då gick så lätt för mig att förstå, att uttala med riktigt franskt uttal och att min motivation att lära mig ännu mera verkligen hade fått fäste i mig. Trots den ensamma och språkligt isolerade sommaren la den ändå grunden till MIN franska och att den idag är vad den är. Men utan barnen på stranden hade det aldrig blivit så och igenkänningen var därför stor med allt barnpratet de där dagarna på en camping i Bretagne. 

Hur jag sen har arbetat för att behålla och utveckla språket och vilket engagemang och hårt arbete det inneburit genom åren ska jag berätta mera om i nästa inlägg. Vi gör alla olika "språkresor" och det här var början till min. 

Prata franska i Frankrike?

Ganska ofta uppstår en diskussion bland svenskar i Frankrike om hur viktigt det egentligen är att kunna tala franska när man bor helt eller delvis här. Och oftast blir det en lustig polarisering bland åsikterna. Jag kan bara gissa vad det beror på och det har förstås som vanligt att göra med vilka egna erfarenheter och utgångspunkter man har. Eftersom jag kan fundera lite över vad jag vill på min egen blogg ska jag i ett par inlägg fokusera på det jag själv tycker i den här frågan. Här kommer därför lite spridda tankar i ett första avsnitt.

I mitt och mannens fall hade det varit en omöjlighet att permanentbosätta oss i Frankrike om inte jag tala och förstått språket hyfsat från början. Och att B också haft en grund i sin studentfranska, visserligen saligen insomnad men grunderna fanns där ju och gick att plocka fram. För oss var det också en självklarhet att noga undersöka vilka möjligheter och förutsättningar vi hade för ett så pass viktigt beslut i livet som att byta land och det tog oss lång tid av olika typer av undersökningar och förberedelser. Men språket var det viktigaste fundamentet, det visste vi båda efter många års  besök och temporära boenden här. 

Vi har nyligen, nu efter snart nio års permanentboende i vår franska by och med sverigebesök bara en gång om året, blivit intervjuade av Aftonbladet inför det som sen blev en ganska stor artikelserie, kallad "pensionärsäventyret". Man ville veta vilka bevekelsegrunder vi hade inför vår flytt, hur vi tänkte, vad det var som drog, hur vi gick till väga, vad vi vunnit och vad som varit mindre bra. Avsikten var inte att framställa oss och de övriga paren som man träffat som någon slags skatteflyktingar utan snarare visa på att det går att med hyfsat normala pensioner också göra det vi gjort - flytta utomlands.

Men också i de här intervjuerna skiljer sig våra erfarenheter åt. Ett av paren som också bor i Provence säger sig inte tala just någon franska alls men störs inte av det. Man har däremot ett ganska stort umgänge med andra svenska familjer i närheten och är väldigt nöjd med sitt sociala liv på det sättet. (Ett par andra par som bor i Portugal har valt det landet delvis för att man där generellt sett talar mera engelska än vad som görs i Frankrike och det verkar inte som om man har för avsikt att lära sig portugisiska i mogen ålder.)

För det är ett känt faktum: fransmännens kunskaper i engelska är begränsade. Enligt en färsk undersökning som visar att svenskarna talar bäst engelska i hela EU ligger fransmännen sist i samma undersökning. Många säger att det numera är annorlunda men inte mycket har hänt. Delar av den yngre generationen talar och studerar engelska men väldigt sällan språket på samma nivå som motsvarande svenskar. Engelskundervisningen är förskräckande dålig fortfarande och man hör aldrig engelska talas eftersom allt är dubbat, till och med amerikanska presidenter ersätts med fransk röst i nyhetssändningarna. Uttalet är därför lika svårt för fransmännen som det är för engelsmännen att tala franska utan brittisk brytning. Det är klart att det finns undantag - i storstäder och på turistorter tar man sig förstås fram och i internationella affärssammanhang finns många fransmän som talar flytande engelska. 

Men många tror fortfarande felaktigt att t.ex läkare och alla yngre människor kan engelska. Så man förväntar sig att man ska kunna prata engelska med fransmän när den egna franskan tryter och att det är lika naturligt för dem som för oss.  Det många inte vet är att många fransmän visserligen kan basal engelska men är så pass osäkra på både uttal, grammatik och ordval och dessutom genom sitt skolsystem och de auktoritära lärarna är "skrämda" till en slags perfektionism så att de helt enkelt inte vågar tala. Man skäms och känner sig generad och dessutom besviken över att man inte getts möjligheten att lära sig språket på ett bättre sätt. Många fransmän turistar därför också i sitt eget land - och det är ju ett fantastiskt land att göra det i så det förvånar inte - men också för att de inte känner sig bekväma med att inte kunna göra sig förstådda annat än i andra fransktalande länder. 

I vårt lilla villa/radhusområde har vi två grannar som talar utmärkt engelska. Den ene är en fd internationell företagsledare som också bott i England. Den andre är universitetslärare - i helt andra ämnen - och gift också med en lärare och hon kan inte ett ord engelska. Med alla övriga grannar, bybor och övriga fransmän vi råkar på (utom vår öron-näs-och halsdoktor) måste vi tala franska. Inte ens läkarna, yngre eller äldre på de stora universitetssjukhusen talar annat än rudimentär engelska och därför mycket motvilligt. 

Vi har därför sedan länge bestämt oss för att inte "utsätta" våra franska vänner/grannar eller andra för det som vi vet de inte känner är särskilt roligt. Även om de alltid är vänliga och inte låtsas om hur de känner om de tilltalas på ett språk de inte kan svara naturligt på.  Det är faktiskt vår sak som inflyttade här - riktiga invandrare är vi ju - att tala landets språk och lära oss det så att vi kan klara vårt liv här på egen hand tycker vi. Vi brukar också tipsa våra besökande vänner om att undvika engelska fraser och hellre lära sig enkla saker som hur man hälsar och beställer och betalar och frågar efter vägen på "turistfranska". Det är också ett känt faktum:  bara man visar att man gör försök att både förstå och tala blir man bemött på ett annat sätt än om man blandar in andra språk. Utom kroppsspråket förstås men det är ju universellt! 

Fortsatta tankar och erfarenheter följer. Nedan några bilder på franska symboler, trikoloren i vårt köksfönster efter terrorattacken i Paris. I Frankrike flaggar man normalt aldrig privat som i Sverige, flaggan hänger bara utanför officiella byggnader och i vår by utanför borgmästeriet. Men efter attackerna hände något - för att visa solidaritet hängdes flaggorna också ut i privata fönster under några sorgedagar. 

Mellanbilden visar franska flygvapnets "Patrouille France", pilotteamet som här flyger över Champs Elysées på nationaldagen den 14 juli och släpper ut de franska färgerna. Och så vår egen svenska flagga tillsammans med den franska en midsommarafton. Väl dold i vår egen trädgård - aldrig att vi skulle kunna hänga ut den synlig för grannarna som någon slags markering av vår nationalitet. Möjligen vid livsviktiga fotbollsmatcher men bara då!

Vår franska bokklubb

I nästan sju år har vi träffats nu - vännerna från Sverige vi lärt känna under våra år här i Provence men som precis som vi bott permanent härnere i många år.  Vi bor inte direkt grannar utan har några mil åt lite olika håll mellan oss. En del bor nere vid den direkta kusten, andra en bit högre upp i landet, några lite mittemellan som vi själva. Men vi har inte längre från varandra, några mil bara,  än att vi försöker träffas regelbundet ett par gånger om året. Vi turas om att ses hemma hos varandra och den som är värd ansvarar då för allt som behövs för att våra träffar ska bli så trevliga som möjligt.

Så det som från början skulle vara enbart en bokklubb har numera utvecklats till att bli både det och en näst intill gastronomisk förening också. Alla är intresserade av mat och vin och duktiga i köket så vi förenar nytta med nöje varje gång vi ses. Måltiderna är inte huvudsaken men oftast väldigt uppskattade ändå och det är alltid trevligt att börja vår samvaro med god och vällagad mat. Men målsättningen med vår lilla klubb - vi är åtta personer och har bestämt att det är ett alldeles lagom antal - är att läsa böcker som berikar vår kunskap om vårt andra hemland Frankrike. Vi läser alltså allt från historiska romaner, historieböcker, biografier, klassisk och modern litteratur men allt med utgångspunkt från det franska. Författarna kan vara svenska med franska ämnen men i regel är det franska författare (som vi läser på svenska) och ämnena varierar i all oändlighet. Ibland läser vi de gamla klassikerna som Voltaire, Maupassant, Camus och Sartre och ibland de moderna som Hollebecque eller andra, inte så helt kända i Sverige. Det finns två svenska förlag, Sekwa och Elisabeth Grates förlag som specialiserat sig på fransk litteratur och de flesta böcker vi bestämmer oss för finns i svenska bokhandlar eller på nätet så det brukar inte vara svårt att hitta det vi bestämmer oss för att läsa till nästa gång. 

Vi läser alltså alla samma bok samtidigt och under lunchens senare del och resten av eftermiddagen diskuterar vi vars och ens personliga uppfattning om det vi läst och går laget runt så att alla får ge sin syn på den aktuella boken. Oftast leder själva litteraturvalet sen in på andra ämnen som kan röra allt från dagens franska politik (väldigt aktuellt just nu i dessa märkliga presidentvalstider) till religion, kulturskillnader, språkligheter, könsskillnader, filosofi, psykologi, resor, franska utflyktsmål och skillnader i barnuppfostran - ja det blir ett väldigt spann i diskussionerna. 

Det här kanske låter uppstyltat och "intellektuellt" men det är det verkligen inte. Lärorikt och intressant är det - flera av medlemmarna är mycket litteratur- och historiekunniga dessutom och förmedlar gärna av sin kunskap och vi andra lyssnar och lär. Och förmedlar av vår egen erfarenhet och kunskap. Det som är den stora skillnaden om man jämför med en vanligt lunch- eller middagssammankomst där många pratar om olika saker och kanske enbart med sin bordsgranne är att här pratar vi alla om samma sak. Och när någon berättar något eller kommer med ett inlägg så är alla vi andra tysta och lyssnar till vad var och en av oss har att säga. 

Stämningen är alltid på topp, vi har så fantastiskt roligt tillsammans, diskussionerna går höga och skratten är många och alla ser verkligen fram mot de här mötena och gör sitt bästa för att kunna vara med. Ibland är någon sjuk eller i Sverige eller på annan resa men vår lilla bokklubb är verkligen prioriterad bland oss som har förmånen att vara med. Varje gång samlar vi också ihop de bilder vi tar på lunch, medlemmar och diskussioner och om vi varit ute eller inne och gör en sammanfattning av både bok och diskussioner. Det här sätts in i en särskild bok och värdparet är de som ansvarar för denna "dagbok". Idag är den proppfull med bilder, roliga sammanfattningar, kopior på andra recensioner och/eller andra urklipp som har just med boken, dess epok eller personer att göra. 

I förrgår var det vår tur att ha vännerna hos oss. Eftersom vi har en så eminent slaktare i vår by med det mest otroligt möra och ekologiska kött så brukar vi passa på att hämta råvarorna från honom. Den här gången blev det lite lyxigt: gåslever med fikonmarmelad och lite andra skandinaviska snittar till förrätt, som varmrätt smördegsinbakad oxfilé med trattkantarellstuvning och portvinssås. Och så lite ostbricka och liten citrontarte till kaffet. Goda viner till också!! Mitt på dagen till och med men i måttliga mängder förstås. 

Låter det gott och trevligt? Ja, det var det också. En av höjdpunkterna med livet här och ett så roligt sätt att träffa trevliga landsmän. 

Återkomst

I över ett och ett halvt år har bloggen legat orörd. Senaste inlägget i september 2015 hade Förändringar som rubrik och föga anade vi då hur omfattande de skulle bli under framförallt år 2016. Det har varit ett omtumlande år i sjukdomens tecken och både käre maken, jag och Dessi har opererats, legat i omgångar på sjukhus och så legat på sjukhus igen. 

Det har varit ett fullkomligt gräsligt år som vi nu med glädje lägger bakom oss. Det är också en förklaring till varför det varit tyst här. Facebook har fått fungera som tillfälligt substitut när det gäller att då och då visa omvärlden att vi trots allt är vid liv. 

Och det är vi - allt är inte över men mycket bättre och vi kan inte annat än vara extremt glada över att vi bor i det fantastiska vårdlandet Frankrike. Jag har skrivit om det förut och när vi nu haft anledning att på flera sätt få ta del av olika sjukvårdsinsatser kan man inte annat än bli både lugn, glad och tacksam över den omsorg man så professionellt visat oss på alla plan. Bor man utomlands utan sina nära och kära i närheten och svenska och franska grannar och vänner är på hembesök i Sverige eller på annan semester blir man enormt utlämnad och mycket ensam när svårigheter av det här slaget hopar sig. Tack och lov att då bo i ett land där vården fungerar mer eller mindre oklanderligt och man tas omhand på ett otroligt sätt, allt från ambulanspersonal till sjukhusvård på supermodernt sjukhus med all tänkbar utrustning. Och där man inte drar sig för att gå till botten med allt och göra de mest avancerade och grundliga undersökningar. Inte skickas man hem från sjukhus i förtid heller, man stannar kvar tills man är så frisk det går. 

Och sen vidtar eftervården i form av olika insatser, antingen i hemmet eller via vårdhem eller utomstående specialister. Man tror inte detta är sant faktiskt - via min tilläggssjukförsäkring fick vi dessutom gratis hemtjänst i många timmar och varje morgon sedan min senaste operation kommer en av byns tre (!) distriktssköterskor hem för att lägga om och se till att allt är som det ska och också snabbt kontrollera att vi mår bra. Och alldeles nyss ringde en rar representant för det larmsystem som installerats hos oss. Bara för att höra hur vi mådde, om allt var bra och om vi var nöjda med systemet. Som vi tack och lov inte behövt använda men det är ju en trygghet att det finns också. Det sjukvårdsmaterial som behövs levereras fram till dörren och representanten kommer in och ställer frågor om hur man mår och om allt är till belåtenhet. De prover som eventuellt behöver tas görs i hemmet av sköterskorna som sedan lämnar in dem till laboratoriet i närheten och sedan läggs provsvaren i brevlådan nästa dag. Behöver man, kan man bara ringa till sin distriktsläkare som kommer hem om hon tycker att det behövs. Man ringer henne på mobilen och hon svarar både när hon är på hembesök eller har sin mottagning. Här går man inte genom någon som helst annan instans - behöver man träffa doktorn går man bara ner till hennes lilla mottagning i byn och väntar sedan på sin tur i väntrummet. Ibland får man komma in direkt, aldrig att man behöver vänta mer än en halvtimme och alla håller reda på vem som står näst i tur när doktorn själv kommer och hämtar sina patienter. Hon sköter själv all journalhantering, skriver ut recept och remisser under besöket om det behövs och tar sig all tid i världen - det är helt otroligt att det kan gå till så här faktiskt!!

Så rosorna nedan, som är fotograferade med den nya IpadPro som införskaffats för att både dator och gamla Ipad varit döende länge (och som lite plåster på alla sår och för att husbilen äntligen sålts), de tillägnas alla de underbara franska vårdmänniskor som tagit så väl hand om oss under det här året. Och fortsätter att göra det. I morgon är det dags för ett av återbesöken på det stora sjukhuset och om hur smidigt det går till ska jag berätta en annan gång. 

Livet i den sydfranska byn fortsätter alltså att gå sin gilla gång trots allt. Och de trogna läsare som väntat på bloggens återkomst hälsas förstås särskilt välkomna. Ett Gott Nytt År till er alla - Bonne Année 2017!!