måndag 17 november 2014

Inte precis lugna gatan!

Idag blir det inlägg utan illustration. Det fanns helt enkelt inte tid till det.

Vi bor i ett lugnt område med småvillor, radhus och lägenheter där olika typer av familjer samsas. Ganska nära oss bor ett yngre par som vi haft sporadisk kontakt med. Idag efter lunch ringer det på därren och utanför står mannen och ber att få låna telefonen . Hans fru håller på att föda barn säger han och deras telefon fungerar inte.

Han får förstås låna telefonen och ringer ambulans. Det tar lång tid innan han kommer fram så han ringer istället "les pompiers", brandmännen och när jag hör hur han beskriver vad som hänt förstår jag att det är brådis. Kvinnan har börjat få värkar för bara en timme sedan, de har eskalerat från en gång i kvarten till en gång var tionde minut till nu var tredje minut.

Så när han lagt på luren erbjuder jag mig att följa med in för att ev. vara till hands till hjälp kommer vilket han tacksamt accepterar. I sovrummet ligger hon, i fullt värkarbete och det är som han säger - de kommer tätt. Utan smärtstillande har hon förstås ordentligt ont och det är bara att försöka hjälpa till med att massera ryggen, assistera med andningen och att hålla henne så lugn det går, både mellan värkarna och under dem.

Till slut går vattnet och det blöder och jag får se till att hon kommer i rätt position och med handdukar under stjärten och det hela. Mannen är fullt upptagen med att hålla henne i händerna och jag i resten av kroppen när hon kastar sig runt i värksmärtorna. Mannen är orolig och frågar mig hela tiden om allt är normalt och jag säger att det är det.

Paret har också tre hundar som sätter igång att stormskälla och dessutom envisas med att tränga sig fram till sängen så det blir rätt trångt där ett tag.. Plötsligt anar jag mig till krystvärkar och i samma ögonblick stormar tre brandmän in i det lilla rummet och tar över det hela. De har handskar, förlossningskit med sterila prylar, saxar och allt som behövs. Inom två minuter föds den lilla pojken i en kraftig krystvärk - han landar där han ska och tas genast om hand av en försiktig brandman. Skriker gör han också¨ganska direkt och vi drar alla en lättnadens suck!

Han är inte stor, kanske 2.5 kg och föds i framstupa huvudläge men allt verkar OK. Så småningom anländer en läkare som också konstaterar att allt gått väl och den lille Dany som han tydligen redan heter förs så småningom tillsammans med sin mamma bort i den väntande brandbilen till närmsta sjukhus. Hundarna som smitit ut fångas in, alla andas ut - chefbrandmannen som var den som tog emot den lille pustar och säger att han själv har sex barn och har haft två förlossningar den här månaden men att det är lika stor anspänning varje gång.

Den nyblivna pappan är överlycklig och kommer fram och pussar mig på kinderna och tackar många gånger om för hjälpen. Det gör brandmännen också och jag går så småningom hem till mig - rätt omtumlad får jag säga. Det är inte varje dag man är med om att hjälpa en ny liten unge till världen och med så kort framförhållning och på franska dessutom. Jag visste inte ens om att min grannfru var gravid!!

16 kommentarer:

Kattis sa...

Vilket mirakel!

Bloggblad sa...

Snacka om överraskning att hamna mitt i en förlossning! Roligt att läsa. Fantastiskt att allt gick så bra.

Mira sa...

Oj! Vilken dramatik! Tur att du fanns till hands och kunde morska in, eller hur man säger.

cruella sa...

Ojoj, förstår att du är omtumlad!

Anonym sa...

Vilket äventyr, tur att allt gick bra!

Kors och Tvärs sa...

Fantastiskt! Vilket äventyr :)

Anonym sa...

Ojoj...Vilken bragd Monica!! Känn dig stolt♥Kramar Christina

Anonym sa...

Hahaha, klockrent...

Musikanta sa...

Fantastiskt att du kunde rycka in och vara till så stor hjälp! Tur att du var hemma! Måste vara en härlig upplevelse att minnas när allting lugnat ner sig. Men stackars mamman som inte fick något smärtstillande alls...
Kram från Ingrid

Elisabet. sa...

Men du är lugn och trygg Monica, jag skulle ha känt mig i goda händer om det gällt mig!

Nu kanske du kan satsa på nytt .., ja, hemförlossningar ,-)

Lotten Bergman sa...

Men var du lugn hela tiden? Jag misstänker att jag hade börjat hyperventilera och be någon att koka handdukar!

Monet sa...

Jag var konstigt nog supercool precis hela tiden. Har man sjäv fött barn, dessutom helt utan smärtlindring (jodå, på SöS 1968) ett par gånger känner man ju igen förloppet. Nu gick det här ju fort, hade inte brandmännen kommit hade det varit jag som tagit emot honom två minuter senare och det hade varit helt OK det också. Jag upplevde nog att killarna i rummet var betydligt nervösare än jag men sammantaget gick ju allt bra och det är det ända som betyder något,

Alltså ingen hyperventilering annat än tendens från mamman och kanske ska jag ansöka om förlossningsassistentutbildning? Dola eller vad
heter det?

cruella sa...

Du får ha ett par gamla papperspåsar till hands nästa gång;-) En hembarnmorska jag känner använder det knepet om föderskan blir stressad och visar tendens till att hyperventilera.

Hoppas att föräldrarna får hjälp att bearbeta händelsen på ett tryggt sätt så att de inte övertygas om att det här med att föda barn är jättefarligt. Intensivt och förstås skrämmande för en förstföderska, men med facit i hand måste jag säga att jag alla gånger föredrar en hyggligt snabb förlossning utan smärtlindring framför en utdragen med smärtlindring (som till och med kan försena förloppet).

Duktiga doulor behövs, men jag vet inte hur det ser ut i Frankrike. Har fått för mig att förlossningsvården är väldigt uppstyrd och medikaliserad. Men det är ju ett stort land så det kanske finns varianter.

Andra året i Hjo sa...

Fantastisk berättelse. Och brandmän som barnmorskor - och du själv då förstås.

Suzesan sa...

Grattis åhhhh så coolt. Oj oj men nara att du var den bästa Monet att vara där just då vid ett nytt liv som kom. Jag hade nog aldrig landat och varit överväldigad. Sån tur det gick så bra. Jsg födde min son utan smärtlindring fast jag planerat allt ihop med dem, för förlossningen satte igång så fort, ja förutom lustgasen då ....men jag VET. DET KÄNNS! Tycker du lätt kan bli- dola.- Oj tänk om de kommit efter du fått ta emot lilla Dany. Men så roligt för brandmännen att få vara delaktiga. Ha det bra. Sköt om er.
Kram
/Susanne

Anonym sa...

Mäktigt!