I mitt arbetsrum står sedan i somras tavlan med det första utkastet till min bild av mina barn när de var små. Några kanske minns att jag la ut den här målarprocessen på bloggen då - bilden utgår ifrån en bild i miniformat och är sedan uppförstorad till en duk som är minst 1x1,5 meter - ett minst sagt ansträngande och krävande projekt.
Så den står där nu i hörnet i arbetsrummet på sitt staffli och tar upp plats. Varje dag möter jag de små barnens allvarliga blick och tänker: jag måste ta fram fägerna och avsluta det här. Jag ser vad som behöver rättas till, vad som behöver fyllas i och arbetas igenom och det här är verkligen bara en skiss, tillkommen under två intensiva dagar i solen på Blidö i somras. Många timmar återstår för att få en färdig bild.
Samtidigt är den färdig så tillvida att jag känner igen barnen. Det är verkligen dom på bilden. Inte alls var de alltid så här allvarliga - vi är nu hos fotografen som man var på den tiden och de är fyllda av just stundens allvar. Och kanske fotografens instruktioner, jag minns inte det. Jag ler åt de tidstypiska 70-talskläderna och pottfrisyrerna som jag själv åstadkom. Och åt storebrors beskyddande hand på lillasyster och det faktum att man klädde småbröder i samma kläder trots åldersskillnad.
Och jag har förstås mängder med andra bilder fulla med skratt, bus, lekar, jular, sommarlov i skärgården, födelsedagskalas. pepparkaksbak, indian- och cowboylekar, vardagsfrukostar och allt det som då fyllde en småbarnsfamilj. Kanske blir det någon bild av detta också så småningom. Tillkomsten av de fyra små barnbarnen får en onekligen att själv gå bakåt i tiden och minnas hur det var då för egen del. Jag var, något ovanligt, i den spirande kvinnojämställdhetens namn, hemma med mina barn under många år.
Jag hade svårt att förlika mig med att lämna bort dem till någon annan och dagis var faktiskt inte särskilt väl utbyggt heller där vi bodde i förorten. Det hade inte lönat sig för oss att betala den avgiften för att jag skulle täcka alla kostnader som ett jobb också innebar i form av transporter, två bilar, luncher, kläder och på det barnomsorgsavgift. Då, när det var aktuellt, var mammaledigheten dessutom sex och sedan nio månader - dagens årslånga ledigheter var det inte tal om ens.
Visst var det många som ifrågasatte vårt val då. Man skulle ut och "förverkliga sig" i arbetslivet - det var då mantrat för dagen. Flera av dem på vår lilla radhusgata som gjorde så hjälpte jag med passning av deras barn, jag blev förutom hemmamamma också dagmamma. Och sååå roligt detta var. Jag hade mitt eget lilla dagis med precis lagom antal barn och med andra hemmamammor på gatan så att vi kunde hjälpas åt och också ge varandra vuxenstimulans "i sandlådan". Aldrig har jag ångrat det beslutet och de åren - nu senare i livet känns det som det bästa val jag gjort och inte blev jag fast i någon kvinnofälla heller - jag kom faktiskt senare väl tillbaka i yrkeslivet precis som alla andra.
Visst var det försakelser. Men också mycket nyttigt. Jag lärde mig långkok, att laga mat på riktigt, att sköta ett hus med städning, tvätt och trädgård. Jag sydde och stickade nästan alla barnens kläder själv och blev riktigt duktig på det - allt från bävernylonoveraller till söta mössor och spetsunderbyxor. Många leksaker fixade jag också själv inklusive hemmagjort pedagogiskt material.
Barnens tv-stund var dåtidens Bollibompa (och den förhatliga Vilse i Pannkakan) när jag lagade middag och sen John Blund strax innan läggdags, inget mer. Deras utestunder var långt fler än timmarna inomhus och vi hade skog vid tomtkanten som inbjöd till så många spännande lekar.
Det är klart att jag idylliserar. Det var förstås svarta stunder även då och allt var förstås långt ifrån perfekt. Barnen bråkade och kinkade och var alls inte alltid sams och lätta att ha att göra med. Jag fick helg -och nattarbeta vid sidan av för att få det hela att gå ihop, barnen var sjuka i omgångar i eviga öroninflammationer och krupp för att inte tala om den tortyrliknande spädbarnskoliken. Barnens pappa bytte jobb och det var oro för ekonomi och allt möjligt annat. Men totalt sett, när jag tänker tillbaka på de här åren så känner jag: de var de bästa i mitt liv och jag är glad att vi valde som vi gjorde!!
Bilden påminner mig om detta. Varje dag nu är jag sitter här i mitt vackra Provence och den här tiden i livet ligger långt bakom mig.
--------------------------------------------
Och så till dagens citat från Lessons Learned in Life:
Let them go
When people walk away from you, let them go. You shouldn't have to talk them into staying with you, loving you, calling you, caring about you and coming to see you, because if they really cared about you in the first place, they would not be going anywhere.
3 kommentarer:
Själv fick jag ju barn oehört tidigt, vid arton års ålder, och var hemma i två år .., sen ett år per barn, men å, så gärna jag hade varit hemma i flera år, om vi bara hade kunnat klara oss ekonomiskt!
Kanske beror det på att min egen mamma yrkesarbetade i hela sitt liv och arbetade MYCKET, det var liksom pappa jag växte upp med och som var hemma om kvällarna .., och SOM jag avundades kamrater med mammor som var hemmafruar! Vilken lycka!
Ja, det var en annan tid. Och långt fler än i dag var hemma med sina barn, inte minst utanför storstäderna där idéer om att förverkliga sig själv genom arbete om man var kvinna nog hade svårare att slå rot. Min mamma är bara några år äldre än du, Monet, och hon var hemma med oss fyra barn tills den yngsta började skolan - i sammanlagt nästan sjutton år! Då var hennes yrkesliv så långt bakom henne att det var svårt att komma igen. Jag undrar om hon inte har funderat på "hur det blev" ganska många gånger. Hon försatte sig/försattes absolut i den generationens kvinnofälla, och det sorgliga är att jag tror att hon ägnade mer tid åt hus och hem och åt oro för ekonomin än hon lade på oss barn, även om hon ju alltid fanns där. Kontakten med pappa blev därefter. De var verkligen fast i gamla könsroller,, och det har inte varit bra för någon av dem - eller oss barn.
"Hur det blir" har många orsaker. De allra flesta gör de val som ligger närmast till hands, som premieras och sanktioneras av välfärdssystem och samhälleliga attityder och förväntningar.
Även om du inte slutför ditt projekt med målningen av barnen, så är den fin som den är nu. Det lite skissartade tycker jag väldigt mycket om.
Skicka en kommentar