onsdag 9 januari 2013

Drömmar om Frankrike. Myt och verklighet. Del 1. Hantverkare och servicefolk



Det  här är Monsieur T och hans kompanjon. Båda är typiska franska hantverkare, möjligen med undantaget att Monsieur T är en ovanligt kreativ sådan och att han också, förutom att vara murare, snickare och allfixare också har el-behörighet och klarar de flesta rörmokarjobb och också förstås installerar kyl, frys och diskmaskin. Och har ett eminent nätverk av andra specialister att ta till om det  behövs.

Han är en hårt arbetande man, ständigt upptagen med jobb på olika ställen och med kvällar och nätter fyllda med administration kring det egna lilla företaget. Arbetsdagarna börjar ofta före kl. åtta på morgnarna och kan pågå en bra bit in på kvällen.

De här två männen ordnade under ett par veckor i början av vårt franska liv så att det hus vi köpt (nästan nytt och i superkondition med noll renoveringsbehov precis som vi ville ha det) fick en bättre planlösning och nya ombyggda utrymmen i kök, hall och garage. Det öppnades upp, garaget gjordes om till miniverkstad och tvättstuga med inbyggda förråd, vi fick ytterkläds- och skoförvaring bakom skjutdörrar av glas i den tidigare lilla trånga hallen. Och genom att ta bort en dörr och en halv vägg till köket fick vi ett fint valv med "bardisk" och ljuset strömmade plötsligt fritt i hela nedervåningen.

Det gjordes också specialfixade trappräcken och på förslag från M. T blev det ett antal andra kreativa lösningar som vi aldrig ens tänkt på själva och som verkligen underlättat vår vardag.

Monsieur T och hans medarbetare är inte de enda som hjälpt oss med olika saker sedan vi flyttade hit för nästan fem år sedan. Vi har också låtit installerat ett ganska omfattande luftkonditioneringssystem med sval/varm luft i varje rum. Tre män arbetade hårt i 37-gradig hetta med detta och slutade inte förrän allt var klart långt in på kvällen. När vi senare fick problem, som vi själva orsakat, tog det ett par timmar till den ansvarige var här och ordnade till det hela igen. Vi har med hjälp, av också tre superduktiga killar,  byggt upp en helt ny trädgård av det som bara var en djungel av ris, sly och sten. Och vänliga män har kommit och hjälpt oss med akuta rörmokarproblem, en annan tog vid efter det och såg till att vårt vattensystem uppgraderades och rinnande toaletter fixades till.

Vi har fått hjälp att måla om alla våra dörrar och fönsterluckor och vi har kontinuerlig trädgårdshjälp med sådant som är tungt och besvärligt . Vi har hjälp med städning vilket är fullkomligt underbart för oss båda och vi har också kontinuerligt återkommande servicetekniker som kommer hit och gör översyn på makens andningsapparat.

Förutom allt detta har vi en fantastisk brevbärare som ringer på dörren och överlämnar paket som forna tiders lantbrevbärare gjorde, det kommer folk och levererar internetbeställningar, vill vi ha pizza till dörren kommer någon från byn och levererar dem.

Vi utnyttjar förstås också annan service i det franska samhället: Martine, vår frissa, Madame D, vår doktor, Monsieur L, vår sjukgymnast, Monsieur D, vår tandläkare. Och ett stort antal andra specialister inom sjukvården förstås när så har behövts och så förstås de lokala restaurangerna med sin personal och alla andra som arbetar med att ge service till andra. Bagaren och slaktaren, caféinnehavarna, mäklaren och olivkooperativet. I vår samfällighetsförening finns personer som har ansvar för olika servicefunktioner för de boende - alltid beredda att ställa upp. Till och med lokalpolisen, posten, banken och borgmästeriet fungerar oklanderligt och är alltid tillgängliga. Distriktssköterskan kommer hem på tidigt morgonen för att ta prover om man är fastande. "Så att man ska slippa vara hungrig för länge innan frukosten".

Med detta sagt borde det framgå att vårt franska vardagsliv flyter på mycket bra och enkelt. Överlag möts vi av en artighet, en serviceanda och en vilja att hjälpa och ordna på bästa sätt för oss som vi nu nästan tar för given men i början var rätt överväldigande för oss som svenskar.

Här är ingen väntetid (posten vid helger undantagen), folk kommer när de lovat och man arbetar hårt och intensivt. Här tas inga fikapauser (begreppet existerar inte) - däremot en något längre lunch med medhavd mat. Att sluta klockan fem eller, som i hantverkarsverige, ännu tidigare, faller ingen in. Här håller man på tills ett projekt eller delprojekt är färdigt för dagen. Vilket lika gärna kan innebära sju på kvällen. Undantaget är de hemmamammor som hjälper oss med städningen - de måste hämta sina barn efter skolan kl. halv fem men det är sådan integrerad del av samhällssystemet att ingen tycker att det är konstigt.

I Frankrike tar man inte av sig skorna när man kliver in hos någon om man inte har ovanligt leriga och smutsiga skor. Vi tycker detta är fullkomligt underbart - man slipper de högar av skor i en trång hall som visar att "här bor det svenskar" som en fransman sa. Det man gör istället är att städa efter sig och efter utfört arbete. Varje hantverkare i vårt hus har begärt hink och trasa eller dammsugare och när allt är klart är alla spår av jobbet försvunna. Trädgårdsarbetarna tar med sig säckvis av avfall och städerskan tar varje vecka alltid helt självklart med sig den stora svarta soppåsen och slänger i sopcontainern på väg hem.

Man är också mycket mån om att berätta vad man gjort och varje arbete följs av en efterföljande inspektion där man tillfrågas om man är nöjd med det utförda jobbet. Ofta, om det är i förening med ett större projekt prickar man också av det mot de mycket utförliga offerter man får. Tidpunkt och beskrivning av nästa fas i arbetet gås sedan igenom och man behöver inte ens fundera på om det kommer att utföras i tid eller så som det sagts.

Skulle det uppstå förhinder (sjukdom eller utebliven leverans från någon underleverantör t.ex) får man alltid information om detta och med ett artigt beklagande.

Kanske har vi bara haft tur? När man läser på andra bloggar om olika typer av franska upplevelser av hantverkare eller servicepersonal kan man lätt få den uppfattningen. Många har erfarenhet av snorkiga och oengagerade servitörer, av att bli oartigt behandlad eller inte få tjänster och service utfört i tid eller på fel sätt. Det kan vara personal inom vården, på flygplatser, på restauranger. Eller när man beställt olika typer av husrenoveringstjänster vilket är vanligt här. Många svenskar köper renoveringsobjekt och hamnar i situationer där förväntningarna uppenbarligen inte infrias.

Det är klart att det i det här landet också finns sura personer, klantiga hantverkare och lurendrejare precis som överallt. Det finns folk som utnyttjar att man är turist eller invandrare som vi själva är och tar för mycket betalt, vill ha svarta pengar eller skörtar upp en.

Många är de berättelser vi läser om just detta. I sann Peter Mayle-anda eller  varför inte för den delen Bodil Malmsten som ju också hade en förmåga att beklaga sig över "onda män" och märkliga upplevelser som hon satte på pränt och fick många gamla och nyblivna frankofil-läsare genom. Underhållande ett tag men inte sen.

Det är möjligt att det är roligt att beskriva det franska folket på det här sättet och raljera kring både språk- och kulturskillnader. Vem har inte en bild på näthinnan av "fransoserna" med baguette under armen, basker på skulten bakom en pastis på baren? Och per definition utgår man ifrån att om sagde fransos bor i södra delen av landet är det en lat och oengagerad typ. Bortsett från när det handlar om att strejka eller hälla koskit framför borgmästarporten.

Ingenting av detta har vi sett eller upplevt i vårt välordnade södra hörn av Europa. Så igen: har vi bara haft tur? Nej, det tror vi inte. Största skälet till att det fungerar så bra för oss är att vi behärskar språket. Om detta har jag tjatat tidigare och det borde vara en självklarhet för alla som väljer att byta land, helt eller delvis. Att lära sig språket är högsta prioritet, inte att reta sig på att så få fransmän inte talar engelska. Att sen på olika sätt försöka lära sig kulturen, dvs sätta sig in i landets historia, dess kulturformer och traditioner är minst lika viktigt.

Om detta kommer nästa inlägg att handla. Och jag säger som en mig kär bloggvän brukar: den som orkat läsa ända hit är värd en guldmedalj!
Posted by Picasa

12 kommentarer:

Elisabet. sa...

Ååå, vilken klok bloggvän, men jag läste till slutet och fann det intressant och behöver därför ingen medalj!

Min syster i Australien vittnade om bra service även där. Hennes cancersjuke man ligger på sjukhus och så blev det stopp i avloppet, såväl i toaletten som annorstädes, men då ringde hon kommunens "helpline" och inom nån timme kom en vänlig rörmokare och fixade allt detta - helt gratis -!

Nej, hon bor inte i kommunal lägenhet, utan i eget hus.

Mira sa...

Jag tänkte just det, när jag läst ungefär halvvägs, att det beror väl helt och hållet på hur man själv uppför sig mot dessa människor. Artig och vänlig mot dem; artigt och vänligt tillbaka.

Ha det gott!

Ann sa...

Visst är fransmännen artiga och trevlig! Mycket trevligare än vad gemene svensk tror. Skulle jag tro. Kanske är det för att många svenskar bara kommer till Paris och det är verkligen en stor skillnad på fransmän i allmänhet och parisare. Jag vet efter 14 år i Paris-området.

Jag brukar alltid säga att det är otroligt viktigt att integrera sig i samhället, dvs lära sig språket, anamma seder och traditioner, att inte fortsätta leva ett, i vårt fall, svenskt liv i Frankrike.

Anonym sa...

Klart jag läste klart nyfiken som jag är:-) Tänk så fantastiskt! Själv är jag väldigt misstänksam...kanske typiskt svensk jag vet inte men om allt är FÖR bra kommer den lilla oron och misstänksamheten fram.Visst är det förfärligt:-)Ovana säkert.Men var glad åt allt!! Det är er väl unt!! Kramar Christina

Anonym sa...

Jag tycker att myten om franska hantverkare är lite överdriven, det funkar ungefär som i Sverige...

Det finns ju några grundregler. Speca noggrannt, betala inte i förskott, gör inga ändringar utan att stämma av att det inte får kostnadspåverkan.

Följer man detta funkar det både i Sverige och i Frankrike.

Ludde sa...

Håller helt med i allt vad du skriver. Herr T är en fantastisk person som ansvarat för stora renoveringar hos oss. Allt korrekt. Viktigast av det du säger är att allt ytterst beror på oss själva. Är vi korrekta mot våra hantverkare och kan prata med dem på deras språk får vi positiva relationer och bra jobb utförda.

Monet sa...

Elisabet: roligt att läsa att den här typen av service också fungerar i Australien! Och vilken tur för din syster i sin svåra sits.

Mira: Jo, den reciproka vänligheten och artighetgen är nog den största ingrediensen. Men det finns också annat som är svårt att sätta fingret på som gör att det löper på bätte här. Allt gott själv!

Ann: roligt med ny läsare på bloggen! Välkommen och så roligt att du delar min värdering om att snabbt försöka integrera sig i det franska samhället och inte leva ett svenskliv. Som många faktiskt gör och det är återigen i första hand en fråga om att inte kunna språket förstås.

Christina: Jag känner personligen inte igen den misstänksamhet du beskriver. Kanske naivt men så länge allt går bra och det känns OK, så länge behöver man väl inte tvivla?

Belar/Bertil: Jag håller absolut med dig om grundreglerna och att de är en förutsättning för att båda parter ska hålla ingångna avtal. Men det förutsätter också goda språkkunskaper för att undvika risken för missförstånd om inte annat.

På Facebook kommenterar Peter W som just nu har huset fullt av hantverkare. Och håller med mig och tillägger att det också handlar om en speciell yrkesstolthet som tydlligt finns här och som man också för över till de lärlingar man ofta har med sig.

Efter många års hantverkskontakter i samband med byggande av eget hus och olika renoveringar av senare hus och lägenheter måste jag ändå vidhålla att det går lättare och smidigare här i Frankrike. Folk jobbar hårdare helt enkelt, man fikar inte så j-a mycket och går inte hem så tidigt som hantverkare gör i Sverige. Man håller tider bättre här och städar efter sig och är noga med att tala om när man kommer nästa gång. Något som inte sker i Sverige på samma sätt.

Hantverkarbristen inom vissa kategorier, typ snickare, i Sverige gör också att de kostar på sig att inte ens komma in med offerter och har en hög nonchalansfaktor. Märkte vi inte minst på vår skärgårdsö.

Ludde: jag skulle förstås sagt att Monsieur T kom till oss på rekommendation från dig. På samma sätt som i Sverige är det ju ovärderligt med andras erfarenheter. Men även utan dem har vi ju själva hittat andra servicepersoner med samma attityd som Monsieur T. Det är svårt att generalisera men den allmänna känslan är att det flyter mycket lättare här i Frankrike än i Sverige. Detta faktiskt inte sagt som kritik utan som egenupplevd erfarenhet. Se kommentarerna ovan.

Elisabet. sa...

Men jag ska säga att murare Hindbeck som var här hos oss och fixade kaminen och skorstenen .., denne stockholmare som flyttat till Halland och är i min ålder, han erbjöd sig att ta av sig skorna (behövdes inte) och städade upp exemplariskt efter sig!

Att jag sen bjöd honom på lunch och fika, det är en annan sak - det tycker jag bara är trevligt - om hantverkaren är trevlig.

Monet sa...

Elisabet: det är klart att det finns guldstjärnehantverkare i Sverige också.

Vår stående elektriker på ön var en sån, dammsög också efter sig, var klurig med alla lösningar, kom alltid i tid och kunde alla de fem små husen på tomten och räddade oss vid ett tillfälle från att få fullkomligt sönderfrusen vattenledning in till huset.

Det går ju inte att generalisera.

Men det som egentligen var huvudpoängen för mig var att visa på att det faktiskt inte är så bra att börja gnälla över franska hantverkare när man inte kan varken språk eller kultur och traditioner. Viss finkänslighet och ödmjukhet inför att man befinner sig i annat land tycker jag är mera klädsamt faktiskt.

cruella sa...

Så skönt att det funkar så bra för er, men att generalisera så utifrån sin egen situation? Det kan jag också göra i så fall: Jag har storrenoverat och byggt om ett hus här i Sverige utan minsta lilla hantverkarbekymmer och med all den goda kontakt och yrkesstolthet som du vittnar om i Frankrike. Vidare har vi anlitat ett helt koppel hantverkare för olika saker varav det största en badrumsrenovering här i Stockholm - och har samma goda erfarenheter.

Min syster i Paris - givetvis talar hon språket efter 15 år - har både goda och dåliga erfarenheter, främst dåliga när det gäller punktlighet.

Och så fortsätter det ju.

Vad som slår mig som den stora skillnaden när jag läser dina och andras bloggar från andra länder är att till exempel Frankrike (och säkert olika i dess olika delar) fortfarande är ett utpräglat servicesamhälle på ett sätt som vi inte längre ser här hemma, främst på grund av löneläge och skatteregler. RUT och ROT råder i viss mån bot på det, men för att ta mig själv som exempel kommer jag varken från en generation eller miljö där det var naturligt att anlita folk till jobb i hemmet. Det skiftet har möjligen inte skett i Frankrike och annorstädes på samma sätt.

Hur funkar det med städtjänster och så vidare, har de egen firma eller hur löser det sig med trygghetssystem, pensionsinbetalningar och sådant?

Steel City Anna sa...

Jag tror också att språket är nyckeln, sen att just som du säger sätta sig in i kulturen med ett öppet sinne.

Emma sa...

Lite förvånad är jag att du inte har stött på fransmannen med baguetten under armen och en liten drink mitt på dagen... för honom har jag träffat på överallt, och inte enbart för att vår lokala bar, som i princip bara är lunchöppen, även är bröddepå. :) Alla reflektioner och generaliseringar är inte nidbilder.

Men, visst finns det en tendens hos utlandssvenskar och utlands-vadsomhelst (d.v.s. "expatriates") att gnälla om sitt nya hemland och måla upp just nidbilder. Jag går ofta åt andra hållet. Inte för att jag inte vill se mitt nya hemlands brister, utan för att jag upplever i Sverige-svenskar en stark tendens att "Sverige är bäst" och alla kvar där hemma vill höra hur dåligt det är här. "Men visst är fransmännen sexistiska" o.s.v. (den som säger det med skadeglädje i tonen har nog aldrig försökt att köpa elektronik eller bildelar i Sverige, som kvinna, i sällskap av en man, för svenskar kan vara riktigt gräsligt öppet sexistiska i det läget).

Bodil Malmsten ska jag inte ens börja om, men inte nödvändigtvis för hennes bild av Finistère (som inte är min, och som inte nödvändigtvis är så Finistère-specifik) så mycket som allt annat i den där gräsliga boken.