tisdag 27 december 2011

Tankar från en sydfransk by om svenska kokvinnor

Jag har, som många gjort i Sverige, här i min sydfranska by tittat på det svenska programmet Kokvinnor. Och jag har läst blogginlägg och kommentarer både där och på Facebook och på andra ställen om filmen . Och se, det är ju kanske inte så konstigt, att åsikterna går väldigt isär. För dem av er som tyckte att detta var en fullkomligt UNDERBAR film, vill jag säga att ni kanske ska sluta läsa här. Och bevara era intryck av det som just berörde er som så underbart.

För mig var filmen nämligen näst intill outhärdligt att se. Jag såg också Hästmannen när den var aktuell och förfördes då som många andra av det jag tror att man gör med Kokvinnorna också. Vi har alla vårt ursvenska bondearv och så fort det är kvällsljus genom grässtrån, råmande kor i bakgrunden, katt med mus i munnen, gröna ängar och röda lagårdar i suddigt bakgrund så väcks något i oss. Det svenska - det skira skymningsljuset, spindelväven, mårblomstren och skogsstigarna gör att vi totalt glömmer bort vad det är för en historia som EGENTLIGEN berättas här.

Förföriskt tar oss filmarna inpå livet hos två systrar som formats av sin unga mammas tidiga död och hennes ord till deras pappa att aldrig gifta om sig. Varpå pappan på artonhundratalsmanér, antingen uttalat eller outtalat förmedlar till sin äldsta dotter att hon ska förbli vid hemmet, ta över mammarollen och kanske hustrurollen också, åtminstone vad gäller gårdens skötsel. Här handlar det om ett sydsvenskt småbruk med troligen mjölkkor som främsta inkomst. Och så skogen, den som pappan så snålt inte ville fälla - jojo, det där har man hört förr. Skogen och marken, grunden för för allt även om det inte ger en krona så länge tallarna står kvar med rötterna i jorden.

Det är ett fyrtio- och femtiotal som schwischar förbi här, det som är så inne just nu. I gamla färgfilmer ser man ett, som det då verkar, fungerande hem med döttrarna som sköter markservicen åt sin höinsamlande traktorpappa. Precis sådär idylliskt som vi föreställer oss att det var på den tiden. Korna finns också med såklart, att handmjölka lärde sig flickorna tidigt.

Den yngsta får utan att vi vet hur, iallafall möjlighet att lämna gården, måste ju ha gift sig och fått åtminstone ett barn och så småningom några barnbarn (varav det ena så sorgligt säger: Men mormor, nu måste du LUGNA NER dig) blir det för henne. Men får hon släppa gårdsplikterna? Icke.

Kvar på gården blir hennes storasyster. Krökt, antagligen av Bechterews sjukdom, det brukar se ut så där i framskridet stadium. Obehandlat förstås. Fullkomligt gräsligt att se och i verkligheten måste det ha varit ännu värre. "Nu har du röven bar" säger lillasyster vid ett tillfälle och drar upp byxorna på sin storasyster. På flera av inslagen har man softat bilderna på den fällknivskrökta kvinnan, antagligen för att hon just gick omkring med stjärten helt bar.

När jag sen ser lagårdsscenerna med handmjölkning ner i skitig spann (med gödselsmutsiga händer) och att det åtminstone i början av filmen kommer en Arlabil och hämtar eländet tänker jag: aldrig mer att jag dricker en droppe svensk mjölk. Så småningom visas mer och mer av det eländiga förfallet i lagården (eller stallet som man tydligen säger i Halland när det gäller kor). Inget har gjorts på decennier, smutsen och igengroddheten är obeskrivlig och trots myndighetsbesök får den envetna och envisa storasystern bara besked om att hon inte får ge sina kor kraftfoder, de är för tjocka. Sagt av en minst sagt fet myndighetskvinna själv, det var nog enda gången jag drog på munnen. Jo, några kor tas om hand och de andra får inte betäckas så tjuren faller för slaktpistolen och skopas upp i en container.

Övriga kor fortsätter att handmjölkas av en snart 80-årig kvinna som för länge sedan mist sitt omdöme, sitt förstånd och sin förmåga att sörja för både sig och sina djur. Otvättad med mera halm på huvudet än hår låter hon korna slicka upp både armar och äta upp hennes tröja så att hon till sist hamna på sjukhus för sår på benet. På hennes fråga när hon får komma hem får hon svaret att det handlar om såret.

Vad är det för ett sjukhus? Var finns kommunen? Vet man vad man skickar hem den här kvinnan till - finns det överhuvudtaget någon som helst vårdplanering som det så fint heter? Antagligen inte, kvinnan anses väl tillräckligt klar i huvudet för att reda sig och har säkert som de flesta i den här situationen gjort klart att hon inte vill ha någon hjälp. Jo med korna, med hö, med kraftfoder, med gödselbortkörning, det förstår man - där rings det flitigt och på märkligt sätt kommer folk, förtretade, men dock, till undsättning. Och underlättar för henne att fortsätta sitt, som hon själv säger, bra liv som hon inte vill byta mot något annat. Och hennes arma syster lever i detta fortsatta livegna tillstånd med en handmjölkning hon inte orkar med, inte klarar av och till slut avskyr. Vad händer med mjölken? Slängs det katterna inte dricker på gödselstacken. Själv dricker åldersegoistiska Britt bara nyponsoppa, till och med på sjukhuset får hon till det så.

När det gäller människor kan det se ut lite hur som helst i Sverige, det vet jag sedan min och makens tid som God Man. Men får det se ut hur som helst när det gäller djurhållning? Jag trodde det var jättestränga bestämmelser och när jag ser hur den krokiga kvinnan sopar undan kogödsel med händerna för att senare både somna under mjölkningen och sen fortsätta att sova i halmen bredvid någon ko, tror jag inte mina ögon. Är detta Sverige?? Ser man inte misären, vanvården, den otvättade och sjuka kvinnan, hennes underdåniga syster som blir argare och argare och knäppare och knäppare. Vem vill bli filmad när man klumpigt dansar för sig själv i sitt kök eller utanför en skitig och rörig lagård? Var finns känslan för att man går för långt och utnyttjar människor som inte rätt kan ta vara på och förstå hur utlämnande och patetiskt hela det här "projektet" är?

Vad är avsikten med filmen? Att som någon skrev: tack för att det inte bara visas dokusåpor i Sverige. Utan så här "underbara" filmer. Det jag kan säga kring det är: Hade detta varit ett reportage signerat Uppdrag Granskning, hade upplägget varit helt annorlunda. Då hade scenerna med den dominanta fällknivskvinnan varit föremål för hur man i Sverige låter "den fria viljan" gå åt helsicke för långt. Kommunen hade fått försvara sitt beslut att inte se till att kvinnan kommit under adekvat vård (säkert hade hon dött en tidigare död på hemmet men haft rentvättat hår och mindre inflytande över en undergiven syster), att djuren antingen avlivats eller flyttats någon annanstans och satts på bantningskur för att bli av med sin "Belgian Blue-kuddar" på höfterna, att gården satts under förvaltning och kvinnan med för den delen. Vad gjorde hon av med per år? Över 300.000 på insatser hon inte hade en aning om, systern skötte detta.

Elände var detta. Vi har själva, maken och jag haft två motsvarande fall med stark vanvård där kommun och hemtjänstpersonal fallit till föga för detta med att de gamla ska få vara kvar i sin hemmiljö så länge det går. När den envisa storasystern ligger i sin säng i den också skitiga och röriga hemmiljön surrar flugorna runt henne. Gödselstanken rätt in i "sovrummet" är det ju förstås. Mager som en  benget, inte så konstigt med slit och släp med gödselkärror och ostmacka och nyponsoppa som troligt enda matintag.

En misärdokumentär, inte värdigt tvåtusentalets Sverige, det var vad detta var. Inte särdeles underbart alls!
Posted by Picasa

20 kommentarer:

Inger sa...

Men vad är det för ett eländigt program du sett? Är det SVT??

Monet sa...

Jo, det är SVT. Jag har skickat dig en privat länk så ser du att det är samma företag som specialiserat sig på att leta upp den här sortens människor som lever som för hundra år sen. Och som gör "god film" av detta.

Titta själv på SvtPlay innan det blir för sent, annars får du köpa dvd:erna.

Anonym sa...

För drygt ett par månader visade dom en film från Gotland, Ejmundsgård. Motsatsen till detta. Hög standard på djurhållningen,stora inomhushagar med mycket fönster. Rent och snyggt.Kli maskiner till djuren mm
Jag arbetar inom kött industrin. Detta är tack o lov inte ända gården med denna höga standard. men ett finare kött det får man leta efter.
Tråkigt att ni bara ser eländiga dokumäntärer när dom visar så många bra också
mvh lotta

Eli sa...

Ja, precis så såg jag också dokumentären. Obehaget växte hela tiden. När yngsta systern hade berättat om mamman som 28 år gammal på sin dödsbädd fick maken att lova att han inte skulle gifta om sig och sedan om hur pappan fått äldsta systern att stanna och ta hand om honom - då blev scenen med barnbarnet som fick prova på att mjölka djupt obehaglig. NEJ, inte en sjuk generation till! kände jag.
Och som bonddotter från lantbruk som också sköttes på gammaldags sätt (jag handmjölkade när jag var barn) blir jag illa till mods av att se kraftfoderövergödda kor, juver med bölder och dynghanteringen. Och två åldriga kvinnor som ska handmjölka 13 kor - det säger sig själv att korna inte blev ordentligt urmjölkade, åtminstone inte alla, varje dag.
Det var hemskt, inte underbart, att se dokumentären. MEN, precis som Uppdrag granskning så avslöjade den hur det kan se ut (Monet, jag tittade länge på mjölkpaketet i morse innan jag drack ett - litet - glas), och därför tycker jag ändå att den är viktig. Så långt från Stureplan, men också en svensk verklighet...

Elisabet. sa...

Ja, jag slutade inte att läsa, utan fortsatte och tycker fortfarande att filmen är fantastisk.

Det betyder inte att jag tycker att djurhållningen är, eller var, fantastisk, utan att filmen i sig är det.

Jag tycker INTE att den på minsta sätt förljuvar tillvaron, tvärtom, och det inte heller det som gör att jag tycker om den.

Jag tycker om filmen för att den visar ett sätt att leva som är så totalt annorlunda än allt man tänker sig och jag kände igen mycket av min mammas envishet hos den dubbelböjda kvinnan.

Äckligt och skitigt, javisst, men en verklighet.

Jag tycker INTE att hennes syster dumgjordes, inte ens när hon dansade framför kameran och tog skuttsteg och jag förstår mer än väl hennes ilska och frustration över systern som vägrade att ge med sig.

Nej, jag står för vad jag tycker.
Djurhållningen bedrövlig, men jag vet inte om jag tycker att detta att sova intill korna i en kätte är så förfärligt .., jag låg ofta hos våra hundar ute i hundgården, delade bädd med dem i den säng pappa hade gjort - visserligen med dyna i - men ändå.

Här i Halland finns en man som bor utomhus och ägnar hela dagarna åt att cykla omkring med en släpvagn på sin cykel ..., alltid, alltid.

"Han borde ju spärras in!" säger människor.

Det tycker inte jag.

Elisabet. sa...

Ps. Men hade kvinnan varit min granne, så hade jag nog ringt kommunen och bett dem ta en titt ..., för djurens skull. Ds.

Anonym sa...

"säkert hade hon dött en tidigare död på hemmet men haft rentvättat hår och mindre inflytande över en undergiven syster"
Så skriver du Monet, bl a i ditt inlägg.
Förstår inte riktigt, menar du att det är bättre (för vem) att hon dör en tidigare död, rentvättad, än att leva som hon gör nu?
Något förvirrad Anna-Karin iH

Monet sa...

Jag svarar lite i ett svep. Först det sista till Anna Karin i H. Det jag menar är att om man så illmarigt och envetet håller fast vid en livsstil som inbegriper att ANDRA far illa (systern inte minst, hennes familj med dotter och små barnbarn och säkert också grannar och andra vi såg i filmen) då måste man ställa sig frågan: hur länge får en åldrad och till delar förvirrad människa på det här sättet behärska och bestämma över andra??

Hade hon varit helt självgående och inte legat någon annan till last, typ den person Elisabet beskriver som cyklar runt i Halland med en kärra ensam om dagarna, då må det vara. Om han inte beter sig så att han ligger andra till last, tigger, stjäl, sover på fel ställen eller på olika sätt gör människor obekväma genom att de känner sig tvungna att ställa upp på ett sätt de inte vill.

Men det här, i den här filmen - det är att ge efter för en missriktad politiskt vilja att låta de gamla få göra som de vill ända in på slutet. Det de gör - och det förstår de inte - är att de indirekt tvingar sina anhöriga att acceptera att de har ett frihetsbehov som de inte får berövas. Du Elisabet skriver också om detta när det gäller din mamma, det var viktigt att hon fick behålla sin frihet. Och det fick hon säkert fram till det inte längre gick. Och den gränsen är olika för oss alla. Vid en viss given tidpunkt, om vi inte dör dessförinnan, behöver vi alla tas om hand och det är ett integritetsintrång som många uppfattar som fruktansvärt och värjer sig mot. Som det lilla barn man återigen blivit när det gäller att inte längre kunna sörja för sig själv.

När jag ser den här sjuka kvinnan som inte på rätt sätt förmår ta hand om sina djur, som lever i ett fruktansvärt skitigt hem där också systern måste ta hand om och städa och putsa fönster och där flugorna samlas kring henne i den äckliga sängen, då tycker jag att det är dags att man griper in. Hon har väl inte tvättat håret på ett år, man ser ju smutsvattnet när systern också här får hjälpa henne.

Lägg till detta hennes märkliga "hjälpare" som blir uppringda mitt i natten och som svär över henne och säger att det är lättare att ta ner solen än att få henne att ändra sig. Hon styr sin omgivning och kräver hjälp och säger det rent ut också. Där går en gräns för vad man kan acceptera att hon ska få hålla på med. Inte bara för djurens skull utan för henne själv och hennes omgivning.

ALDRIG, aldrig, önskar jag att jag som gammal blir på detta viset. Det är en sak att kräva att få bli behandlad med respekt och få ha sin frihet så långt det går. Så länge den inte går ut över andra men i det här fallet handlar faktiskt hela den "underbara" filmen om en enda människas egoistiska och egocentriska (och läs omdömeslösa) krav på att få ha det som hon vill.

Ja, för att svara på den sista frågan: jag tycker inte det är försvarbart att man låter en gammal människa leva i den misär som här visas upp. Med största sannolikhet skulle hon ganska snart tyna bort och dö om hon togs in på ett hem, fick adekvat vård, mat och rena kläder eftersom hon levt ett vildmarksliv hela sitt liv. Man brukar i regel inte klara en sån omställning. Det man kan önska henne är att hon somnar för evigt i halmen bredvid en av sina kor med sårig och omjölkad spene. Det vore bäst för alla. Men sånt väljer man inte.

Det här är en tragedi för alla och jag håller med Eli om att det på ett plan är bra att man visar en film som den här - verkligheten långt från Stureplan. Men någon idyll är det inte och fällknivskvinnan har alla i sitt våld, det gäller bara att se det mitt i eländet.

Bloggblad sa...

Jag kan nog tänka mig att det är ok att ta en tupplur i lagårn, och inte tyckte jag att systern som gympade med dans störde, men jag blev beklämd av hur närgånget de filmade hennes elände och smuts. De gick över den privata gränsen i misären - de borde ha agerat och hjälpt den slitna lillasystern att få storasyster att inse att hon inte klarade vare sig djur eller gård längre.

Och så blev jag precis som du upprörd över att Britt bara hade alternativet att ta över gården, hon hade en fästman, men det blev inget för hon skulle ju ta hand om djuren och leva det liv mamman skulle ha levt. Fadern utnyttjade hennes godhet - och sen fortsatte hon att utnyttja systerns. Och även grannar som fick ställa upp, förmodligen gratis. Fria val - har vi såna när det gäller familjen? Till vilket pris?

Att någon ägnar sitt liv åt sin gård är egentligen inte värre än att ägna det åt dataspel, pubrundor och tv-tittande. Men man bör få hjälp att inse när man inte klarar det längre.

Jag tyckte att det var intressant och förskräckligt - ligger nånstans mellan Monet och Bettan...

Anonym sa...

Helt underbart skrivet! Det var en förfärlig film som gav en bitter eftersmak. Jag håller med dig till 100%.
Catarina i Trelleborg

Rutan sa...

Tack, Monet. Du uttrycker precis mina åsikter. Jag är uppvuxen i ett småländskt jordbruk som sköttes bra. Men har också sett hur det går när gränserna förflyttas för hygien och djurhållning. Det är tragiskt att se en dokumentär som denna. Det kanske finns en och annan som tror att det är såhär livet är för en del småbönder? Jo, det finns säkert en och annan. Djurhållningen försvinner, men misären finns kvar. Hemmasöner som blivit kvar efter bortgångna föräldrar.
Jag hade några år en lanthandel. Där kom jag i kontakt med ett antal personer som det kunde gjorts dokumentärfilmer om. En som ville leverera gamla skitiga ägg, en som tog vara på slaktrester av älg och ville ha malet i min köttkvarn, en som köpte 15 folköl varje dag och diskuterade litteratur med mig, mfl. Det fanns också barn som for illa av att bo med dysfunktionella föräldrar. Men det var ju "deras val" - individens frihet, viljan att leva som man gjort i alla tider, oviljan att inrätta sig i samhället osv. Men det där valet handlar också om den där uppfostran att göra som vi alltid har gjort och inte komma dragande med något nytt och bekvämt. En missriktad snålhet.

Monet sa...

Till Eli, Catarina i Trelleborg och till Rutan vill jag säga ett tack för att ni tycker som jag.Är man bonddotter själv och har vuxit upp i småbrukarmiljö är det givet att man känner igen sig. I hur det var när det fungerade som det gjorde på den tiden.

Själv har jag också viss erfarenhet av den här världen. Många av mina barndomssomrar tillbringades hos min mammas moster och morbror utanför Ljungby vid sjön Bolmen i Småland. Min mammas morbror var lasarettsöverläkare gubevars och chef för sjukhuset i Ljungby så vi bodde ståndsmässigt i fin sommarvilla. Och marken som hörde till arrenderades av en familj som hade småbruk med häst istället för traktor, kor som mjölkades för hand och där mjölken separerades och sen ställdes på de klassiska mjölkpallarna vid vägen.

Vi hässjade hö fjärran från de vita marshmallowskuddar som nu ligger på åkrarna, vi åkte hölass och fick ibland rida på den stadiga ardennern, gårdens slitvarg. Och varje kväll hämtades spenvarm mjölk i särskild kanna som hälldes upp av den vänliga bondhustrun. Särskilt viktigt var det att inte kliva in i separatorrummet med smutsiga stövlar, rent och fint skulle det vara.

Det sattes egen filmjölk i blå bunkar som vi åt med blåbär och socker, potatis och grönsaker fick vi från gården och det rådde stor vänskaplighet mellan min jovialiske överläkardoktor, älskad av alla och hans slitsamma arrendatorsfamilj.

Dock sågs det inte med blida ögon att vi ville leka med arrendatorsbarnen. Då och då kunde vi få vara på gården och leka spännande kurragömmalekar mellan äppelträd och lakan på tork eller leta ägg, klappa katter och hundvalpar.

Och få hemgjord jordgubbssaft och nybakad sockerkaka av den snälla bondhustrun, alltid med vitt förkläde och klut på huvudet och en liten unge i kjolarna. Hur många barn de hade minns jag inte, det var en snäll och arbetsam familj och någon misär syntes inte till. Rent och fint var det med nyskurade trasmattor och rikblommande pelargoner i fönstren.

Men arrendatorsbarnen var inte riktigt välkomna till vår sommarvilla - det där förstod man ju inte då, men klassskillnaderna fanns där ju, väldigt försiktigt uttalade.

Ändå minns jag värmen, samhörigheten, skratten och buslekarna där på gården. Och hur pappan och mamman var i ständigt arbete, jag tror till och med att man hade dräng och piga, åtminstone var det mycket folk vid höbärgning och annan skörd.

SÅ ser den idylliska bilden ut för mig. Så har jag upplevt den och minnet av detta sitter starkt i mig, det tramsiga klassagerandet till trots. Det är säkert därför Eli, Rutan och jag blir obehagligt berörda när man låter en sån här miljö, för länge sedan förgänglig, får leva kvar och falla in i den yttersta av misär och visas upp på det här sättet på tv.

Många gånger senare i livet (född och uppvuxen i Skåne och med familjen kvar där) har jag också gått in i andra förfallna stall och lagårdar där damm och spindelväv hänger i sjok, djuren för länge sedan är lämnade till slakt och allt bara står stilla som ett tecken på svunnen tid.

Under vår roslagstid på ö åsåg vi också en ung granne med möda försöka ta sig an och rusta upp sin gamla fädernegård och återgå till ett småbruksjordbruk. Det var tal om inköp av ardenner och stora drömmar om återgång till det som varit förr. Återigen var jag med och hässjade hö på gammalt manér en sommar. Pittoreskt men inte mer.

Vad blev det sen av detta? Ingenting, ett par kvigor, instängda i små och mörka kättar, gödselskitiga upp på ryggen och drömmen om gårdsmejeri och osttillverkning har ramlat ner i dynghögarna.

Till sist: självklart är det viktigt att var och en får leva sitt liv på sitt sätt. Men jag hävdar igen det som varit mitt huvudbudskap efter att jag såg den här filmen. Så länge det inte skadar andra får man leva hur man vill. Förstår man sen inte att man genom sitt sätt att välja livsform gör andra ont - ja, då måste annat till. Samhällsinsatser bland annat!

Rexxie sa...

Åhhh, vad jag håller med dig! Jag har dock inte riktigt klarat av att förklara det lika stringent som dig)!

Miss Gillette sa...

Det är nog tyvärr bara att bita i det sura äpplet och acceptera att folk vill ha det olika. Bara en sån sak som att ens gräns för vad som är lort skiljer sig från andras -- den som vuxit upp på den gården tål förmodligen de specifika bakterierna rätt väl. Och beträffande hårtvätt finns det ingen koppling till ohygien och hårtvättsfrekvens, det där är huvudsakligen argument som kosmetikindustrin har slagit i oss. Vi håller ju i själva verket på att hygiena sönder immunförsvar, hudens egen förmåga att hålla sig frisk och annat liknande. Jag förespråkar förstås inte nollrengöring, men inte heller den fräschhetshysteri som råder idag.

Beträffande hantering av djur och livsmedel instämmer jag däremot. Sånt ska regleras och kontrolleras. Fast i det sammanhanget vill jag påminna om hur merparten av svenska mjölkkor har det idag: inte lever de ett liv värdigt levande varelser i alla fall, och jag har ganska svårt att tycka att systrarnas kor skulle lida mer än alla stackars mjölkmaskiner som står i dyngan på våra svenska mjölkgårdar. Uppbundna är värst naturligtvis, men lösdrift är inte mycket bättre det. Är det nån som inbillar sig att såna kor blir ryktade och kelade med? Är det nån som inbillar sig att såna kor inte är skitiga och sjuka? I så fall kan vederbörande kanske läsa på lite om verkligheten och vår billiga mjölk -- vars egentliga pris korna och bönderna får betala. (Jo, jag vet att det fortfarande finns småbrukare som sköter sina mjölkkor bättre. Men de är inte längre i majoritet.)

Slutligen är det väl lite magstarkt att komma och ha åsikter om andras relationer. Sina egna styr man själv över, men hur kan man efter att ha sett en spelfilm anse sig kunna fastslå hur dynamiken mellan två mänskor som känt varann ett helt långt liv ska fungera? Är det nån här som vill ha en sån inblandning av utomstående i sitt liv? För förvirrad framstod den äldre systern verkligen inte. Egensinnig, ja. Enveten, absolut. Men inte virrig.

Monet sa...

Hej Miss Gillette! Jag vet inte riktigt varför diskussionen nu kommit att handla om att det ska bitas i sura äpplen? Jag har faktiskt hävdat hela tiden att var och en får både tycka och leva som den vill. Åsikterna kring den här filmen och vad den visar går isär och det är väl bra - debatt uppstår kring viktiga frågor och då är väl åtminstone ett syfte med det hela uppnått?

Att man sen faktiskt inte kan blanda in hygienåsikter som handlar om hur ofta man tvättar håret och att var och en väljer sin "lortnivå" tycker jag känns väldigt konstigt. På samma sätt som att vi är lurade av kosmetikaindustrin upp till en viss fräschhetsnivå. Det var väl uppenbart för var och en att den här kvinnans hygiennivå låg under alla gränser - hennes syster påpekade ju också detta i omgångar. Detta, att inte kunna sörja för sin egen hygien är ett av de många ålderstecken som kanske kan beskrivas bättre än "förvirring". Tappat omdöme, brist på insikt plus envishet och envetenhet och "kom inte här och tala om för mig vad jag ska göra" är för mig tecken på åldersförvirring även om man i andra sammanhang kan uttrycka sig klart och redigt.

Detta är svårt när det gäller gamla människor, de flesta backar inför de ofta starkt framförda åsikterna och varken kan eller vågar hävda någon motsats.

Min huvudåsikt kring det hela kvarstår och den är, återigen: går ens egna idéer om hur man vill leva sitt liv - hur det nu då än ser ut - så får det inte skada eller gå ut över andra. Man ska vara autonom, klara sitt liv fullt ut, se till att sköta sitt hem, sin egen omsorg, sin ekonomi och i det här fallet också en jordbruksfastighet med 13 kor som ska handmjölkas dagligen av en snart 80-årig kvinna. Plus att deras miljö också ska vara hygieniskt och på andra sätt tillgodosedd

I den här filmen (som för övrigt inte är spelfilm med skådespelare utan en dokumentär med riktiga människor och deras öden) är det övertydligt att den äldre systerns envisa hållning kring sin livsform förutsätter en hjälp den yngre systern inte vill ge, inte kan ge och när hon gör det går det ut över hennes egen hälsa. Hon tas in på sjukhus för att hon kollapsat och säger till sin äldre syster att doktorn har sagt: "Ingen mera mjölkning och jag är utarbetad". Vad svarar hennes syster: Jaha, vad är det? Och det går väl över?

Hon har alltså inte förmågan att säga nej på ett konsekvent sätt, hennes oro för systern och korna är för stark för att hon ska kunna hålla sig ifrån gården och att ge systern hjälp. Hennes dotter försöker böna och be sin moster om att visa sin mamma hänsyn och "vi måste ju hjälpa varandra", något den äldre alls inte förstår i praktiken.

Jag tror man behöver se den här filmen ett par gånger och varje gång sätta på sig nya glasögon och lyssna till vad som sägs för att få hela bilden klar för sig. Enkelt är det inte.

Syster Britt kan inte rätt ta reda på sig. Hon kan inte sköta djuren, de har såriga och svullna djuver, är inte rätt urmjölkade, gödselhanteringen är undermålig, de utfordras med fel sorts foder, hon tas ifrån vissa kor och tjuren, hon kan inte sköta hemmet eller se till att hon får vettig egen näring eller medicinsk behandling som skulle ev. kunna hjälpa henne med hennes eländiga rygg om det inte är försent.

Hemmet är i förfall, själv ligger hon flugomgärdad i sängen (och där systern återigen blir förbannad och säger ifrån om hur "räligt" det är i huset).

Det verkar som om de som tycker att det här är en bra film mest är fokuserade på att djuren ska ha det bra och att det viktigaste är att de inte vanvårdas. Att människor också på olika sätt och ofta på egen hand, kan ledas in i vanvård och misär verkar som om vi har svårare att ta till oss. Hur kommer det sig?

Miss Gillette sa...

monet: Anledningen till att jag drog in hårtvätten var att jag fick kalla kårar av att läsa att det finns människor som anser att det är bättre att man är olycklig men ren i håret än att man trivs men är lortig. Faktum är att det är det obehagligaste jag läst på länge. För mig är det en mardröm att bli "omhändertagen" av ett samhälle med den typen av tänk. Hellre ättestupan i så fall. Jodå, det är fullkomligt uppriktigt sagt och menat.

Jag ser att du och jag har uppfattat den äldre av systrarna på helt olika sätt. Du ser henne som förvirrad, jag som excentrisk. Jag kan skriva under på att en förvirrad person kan behöva hjälp med somligt, men jag tycker att det måste finnas stort individuellt svängrum för vad den hjälpen ska innehålla och hur den ska utformas.

Beträffande den yngre systern anser jag det är märkligt att se det som att hon inte hade nåt val. Hon verkade väl högst kapabel att avgöra både det ena och det andra. Jag kan tänka mig en rad skäl till att hon fortsatte hjälpa sin syster trots att hon grumsade om det. Bara en sån sak som att det faktiskt var hennes barndomshem också -- jag kan föreställa mig att även hon var mån om att ha gården kvar eftersom den betydde mycket för henne. Nu slapp hon sköta den på egen hand, men kunde med en viss hjälpinsats försäkra sig om att gården fanns kvar för henne. (Jag är själv bunden vid en fastighet av oskrivna moraliska förpliktelser mot tidigare generationer och, som jag ser det, mot kommande. Det bandet innebär i och för sig inget lidande för nån, men jag inbillar mig att det är jämförbara känslor, precis som för vem som helst som har en släktegendom.)

Och när yngre systern fått nog såg hon ju också till att de flesta korna försvann. Så hon kan knappast ha varit i vanmakt eller "terroriserad" av sin syster.

Beträffande korna vill jag också erinra om att inspektörernas _enda_ anmärkning handlade om fetma hos korna. Du noterade säkert också att korna låg i rejäla lager halm. Och inte ett spaltgolv så långt ögat nådde. Än en gång: hur många mjölkkor har det så bra i mellanmjölkens land idag?

Visst hade jag också åsikter om skötsel och drift av gården. Man hade kunnat begränsa antalet djur tidigare. Man hade kunnat leja städhjälp, man hade kunnat anlita avbytare åtminstone vissa dagar. (Pengar tycktes ju finnas.) Men det är min åsikt det.

Frågan om vad som är vanvård och om man ska få välja att försätta sig i vanvård är naturligtvis en svår diskussion. I den här filmen såg jag en gamling som var lortig och hade illasittande kläder, men som var vid sina sinnens fulla och som befann sig på den enda plats hon kunde tänka sig att vara. Du såg vanvård och förvirring. Jag har sett förvirring hos och vanvård av av mig närstående (och det hade inte ens avlägsna likheter med kosysterns tillvaro). Den såg jag på ett vårdhem, en plats som jag aldrig under några som helst omständigheter vill vistas på som boende. Hellre ligger jag lortig i fula kläder och dör i ett stall (om jag har nåt när det blir aktuellt). Men hur man ställer sig i den frågan kommer ju till syvende och sist an på vilka värderingar man har. Och jag tillhör nu en gång dem som anser att människan är kapabel att fatta betydligt fler beslut än vad staten anser oss mogna. Jag tror det finns en stor fara i att med statliga direktiv slå fast vad som är lort och vad som inte är det (lort i symbolisk mening, alltså.)

Monet sa...

Hej igen Miss Gillette. Jag vet faktiskt inte vad eller hur jag ska svara dig men vill inte heller vara oartig så några slutord blir det.

På samma sätt som vi har olika uppfattning om filmen om Kokvinnorna så läser vi varandras inlägg och synpunkter på ett sätt som uppenbart är totala feltolkningar. Hur du kan få till att jag har en syn som innebär att människor ska ligga olyckliga på hemmet men med rentvättat hår istället för att ligga i lagården med otvättat dito fattar jag bara inte. Ingen stans har jag uttryckt mig så och det är heller inte en värdering jag har.

Det är när i och för sig intressanta diskussioner börjar urarta på det här sättet som man kommer ifrån ämnet och det blir nån slags pajkastning som jag inte vill ägna mig åt.

När det gäller fakta kring Kokvinnorna kan man gå in på filmarnas hemsida och där läsa på lite mera om deras olika projekt. Man får då ytterligare detaljer som gör att bilden kanske nyanseras något.

Filmen hade biopremiär i våras och i samband med det gjordes det reportage hemma hos kvinnorna av flera tidningar. Det framgår bl.a tydligt att den yngre systern under många år (20 tror jag det var) dagligen, ovilligt och mot sin vilja, åkt 3 km i vardera riktningen för att hjälpa till med mjölkningen. Hon har då också försett sin syster med mat och skött städningen som den äldre inte varit särskilt road av, hon har egentligen bara velat vara med korna sina. Den yngre systern har velat göra av med djuren länge, den äldre satt sig emot för det var det enda liv hon kunnat tänka sig.

Så småningom blir den yngre systern sjuk av dessa ansträngningar vilket också framgår av filmen. Hon får förmaksflimmer och förbjuds av sin läkare att ägna sig åt dessa hjälpinsatser. Hennes hälsobesvär ifrågasätts av den äldre systern vilket bara det i sig är upprörande.

Filmaren själv ombads också vid sina besök att hjälpa till med gödsel- och annan kohantering. När han nu ändå var där. Kalla det vad du vill - en gammal kvinna som styr med sin omgivning på det här sättet för att, helt egoistiskt, få möjlighet att leva sitt liv så som hon vill ha det, är inte bara omdömeslös utan har också tappat känsla och empati för sina familjemedlemmar och övriga "medhjälpare".

Detta är det jag velat peka på - kan man inte leva sitt självvalda utanförskapliv helt på egen hand utan är beroende av att andra möjliggör det på olika sätt, då har det gått fel.

Hennes syster har lika stor rätt till SITT liv som inte består av denna påtvingade handmjölkning och andra hjälpinsatser för en krävande storasyster.

Hur man sen betecknar misär och brist på vanlig normal hygien är upp till var och en. Filmaren berättar i ett av reportagen att han vid en av vistelserna på gården hade hundratals flugor i ansiktet och att han senare vid hemkomsten ombads av hustrun att gå och duscha trots att han precis hade gjort det.

Miss Gillette sa...

monet: Det där med rena håret är hämtat från det du ursprungligen skrev -- "Kommunen hade fått försvara sitt beslut att inte se till att kvinnan kommit under adekvat vård (säkert hade hon dött en tidigare död på hemmet men haft rentvättat hår och mindre inflytande över en undergiven syster)" -- och måhända misstolkar jag meningen i det, och ber i så fall om ursäkt, men menade du nåt annat är det underligt att du formulerade det just så. Du säger först att dålig hygien är en styggelse. I nästa andetag medger du att den typen av rent hår (dvs den som inbegriper ofrivillighet) som kommunal omsorg ger troligen skulle leda till en tidigare död. Det tycker jag är en självmotsägelse av rang.

Återigen: har du aldrig själv hjälpt till med saker -- vissa saker kanske upprepade gånger? -- fastän knorrande och motvilligt? Jag kan inte gå med på den omyndigförklaring som du gör av yngre systern. Inte av övriga som kommer och hjälper till på gården heller. Jag har hört tillräckligt många tvärviggar i min dar för att veta att muttrandet är en attityd som inte måste tas bokstavligt. Tvärviggar som verkligen inte vill hjälpa till gör det inte heller, det vet jag också av egen erfarenhet. Och det är på de grunderna som jag tycker att det är väldigt överdrivet att utmåla den äldre systern som nån som kör med alla i sin omgivning. Folk har egen fri vilja, jag lovar dig.

Du föreslog ju omtittning av filmen med andra glasögon. Det kanske gäller dig själv också?

Annaa M sa...

En mycket intressant diskussion som jag hamnat i tack vare en länk från Rutan. Tänk, att min intuition hade rätt när den sa mig att jag inte skulle se filmen! Utifrån dina och Rutans texter och den här diskussionstråden har jag fått en ganska tydlig bild.

Tankarna går till människor jag stötte på under min uppväxt. Både i släkten och grannskapet hade vi syskon som var för evigt sammanlänkade i skötseln av små familjejordbruk. Det skulle gå att ta många vackra bilder av den värld de levde i. Men redan som barn undrade vi över allt slit de utsatte sig för, över den makt som en åldrad far hade i det ena fallet. Och över detta att ingen bröt sig loss, de var ju vuxna människor med fri vilja. Eller? Nej. För någonstans i en annan tid hade det säkert även i dessa familjer avgivits löften på dödsbäddar. Någonting hade gjort "gubben på Stigen" så ilskan och bitter att inget av barnen vågade annat än lyda. De skötte sina djur väl. Systern Annas hemkärnade smör var det bästa, hennes ägg större än alla andras. Men till slut gick faderns demoner ut över det sista stora djuret, hästen. Någonlarmade myndigheterna som fann henne stående sjuk i sin egen skit. De skröpliga barnen hade inte vågat trotsa sin nära 100-årige far och avliva hästen. De kunde inte förklara hur de istället lät henne lida.

I det andra hemmet fanns inte längre någon gammal förälder, men väl tre syskon i invanda roller där utrymmet att bryta upp inte fanns. De gjorde något udda, tog hand om ett finskt krigsbarn som själv valde att bli kvar hos dem efter kriget. Det var ju gott och väl, men det band dem till varandra ännu hårdare.

I båda dessa hem fanns en sorg och ett allvar alldeles tydligt. Vuxna människor som bundna av löften och plikter hindrats i den största av drifter hos människan, vid sidan av själva överlevnaden, den att söka kärleken och fortplanta sig.

Är det något som är gott med att det gamla bondesamhället brutits upp är att just dessa människoöden blivit färre.

Syskons hårdknutna lojalitetsband till varandra har jag dock sett prov på även i urbana miljöer. Men kanske är de också en kvarleva av något gammalt och unket.

Skriver detta för att visa att jag förstår vad du menar, Monet. Inte för att dra igång en ny debatt.

Suzesan sa...

Jag sitter och läser med intresse alla kommentarer och småskrattar lite. Tänk att en dokumentär som denna väcker så mycket känslor. Det speglar andras sätt att se på saker och ting. Speglar människan bakom orden.

Inget rätt eller inget fel. Ingenstans framkommer det att de båda systrarnas pengar och arv finns "bundna i gården "på något vis och det framkommer mellan raderna i filmen. "De är rika som troll" Om inte annat märks ju det när den "krökta systern" handla FODER till sina barn(korna). Hon slösar.

I lokaltidningen har hon sagt att
" ta djuren från henne/dem är som att ta barnen från en mor, det är elaka människor som tänker så".

För det är på gång nu och de har nu krav på sig att ordna till en bättre miljö för korna.

Det är en stark film. Haha hade de gjort en film om mig så hade den nog inte väckt så mycket tankar. Eller om någonannan. Kanske. Eller... vem vet. Någonannan kanske inte gillar mitt sätt att leva. Haha.

Ja jag håller med. -Filmen ska nog ses flera gånger med "olika glasögon".- Jag har sett båda dessa bondebruk/lantbruk på nära håll förromtiden. I verkliga livet. Ute på landet. Numera finns det ju få bönder kvar. På riktigt. De får kämpa.

När vi alla såg denna på bio var vi vimmelkantiga när vi gick ut. En överväldigad enhet. Av känslor. Likadana och ingen tyckte illa om den. Alls.
Proppfullt på varje visning. Mitt i Halmstad. Den har inte visats på riksomtäckande biografer.

Den visare en verklighet som vi bör se och känna till. Otroligt att ingen reagerat förut med alla -proffs- som hjälper dem. ALLA vet vem de är. I trakten.

Deras personligheter finns runt om oss alla. I olika former. Hos rik som fattig. Bara att se sig om och lyssna på vem som bestämmer och hur. Haha.

Gott Nytt År.

Kram
/Susanne