måndag 17 oktober 2011

Franska hundar




Franska hundar tillåts som bekant att göra ifrån sig i princip var som helst och eländet ligger sedan kvar. Det finns visserligen hundbajspåsar men de återfinns svårligen ens i djuraffärerna och vi har hittills inte sett en fransman plocka upp efter sin älskling. Man lär sig istället att gå med ögonen fixerade vid gatan, vägen, stigen för att inte klafsa i en hög - äckligare finns ju knappast.

Utanför vårt hus och utanför vårt område men ganska nära vår trädgård finns en liten ängsstump med en stig i mitten som leder ner till byn. Det är på det här området det förhatliga nålgräset växer på våren. Och det var här kommunalgubbarna eldade i våras och så när tuttade eld på mer än gräset.

Här låter vi ofta Dessi kissa och gör hon annat plockar vi förstås, som de noggranna svenskar vi är, alltid med oss detta i medhavd plastpåse. Svenskar härnere kan man känna igen på att de har en plastpåse knuten om kopplet dessutom!! Så gör inte de franska mattar och hussar som med stora tjocka labradorer, jätteschäfrar och rottweilers låter de arma hundarna gå fem meter utanför dörren i kort koppel för att göra sina behov. Några långpromenader ser man sällan att de får tillgång till och så blir de förstås feta och bajsar mycket!

På ett år har en särskilt stor labrador med synnerligen lat matte som dessutom kastar sina fimpar i det torra gräset förvandlat ängsstumpen till en veritabel hundtoalett. Ingen bild i världen gör eländet rättvisa men jag hoppas det framgår att de små bruna upphöjningarna på bilden varken är kottar eller stenar utan högar av hundbajs, torrt och vått om vartannat. Klicka och kolla! Inte ett steg kan man ta i det här kontaminerade området och Dessi vägrar att göra annat än snabbkissa här. Det händer ofta att de stora korvarna ligger mitt på stigen också så man får se upp på väg ner till byn.

Här går barn och vuxna dagligen och särskilt hygieniskt är det inte heller. Varma dagar känns lukten dessutom in i vår trädgård så nu talade vi med föreningsordförande som satte upp lapp på trädet där det står: "Visa respekt. Lämna inte avfall från djur som framkallar lukt nära villorna. Gå längre ner i området eller använd er av de påsar som finns disponibla hos borgmästaren". (Ser man på, här tillhandahålls gratis hundbajspåsar på borgmästeriet! Jämför det med om man skulle gå in på närmaste svenskt kommunalkontor och begära motsvarande:-)

Plakatet åkte förstås ögonblickligen ner - vem beordrar en fransman något? I synnerhet inte i en sån här "skitfråga". Men det kom upp igen och har nu suttit kvar i tre dagar. Själva haffade vi labradormadamen, pekade på plakatet och bad henne förklara hur det kom sig att hon lät sin stora hund förorena som hon gör. Genast började hon med galliska gester förklara att hon minsann inte tänkte ta upp efter sin hund så länge det inte fanns en papperskorg för ändamålet. Och var det så att det skulle införas "regler" då tänkte hon minsann anföra att det fanns vildkatter som klättrade upp och förorenade på hennes balkong, att de små barnen åker skateboard framför hennes hyreshusport (!) och att vår närmaste granne har sin andrabil konstant parkerad fram en "parkeringförbjudenskylt". Att hon själv använder sig av en av garageplatserna som ägs av en irländare som endast är här ett par veckor på somrarna verkade inte ingå i logiken.

Så småningom lugnade hon ner sig, berättade att hunden hade cancer och inte kunde gå så långt, att hon själv gick upp fem på morgnarna eftersom hon är sjuksköterska och därför inte kunde tänka sig att gå längre sträckor. Att ta upp "les crottes" och slänga i sin sophink var fullkomligt otänkbart - hon såg ut som om det varit en hiv-spruta vi talade om.

Men när vi berättade att vi talat med föreningens ordförande (som hon inte visste vem det var, hon är nämligen "locataire", dvs hyr i andra hand och vi är "proprietaires", dvs äger vårt hus och det är lite hierarkisk skillnad där) så sträckte hon sig så långt att hon kunde tänka sig att tillsammans med oss (som inte lämnat en lort där) städa av området med kratta, spade och lägga eländet i sopsäckar innan vinterregnen kommer och gör allt värre.

Så i morgon, om det inte regnar ska madame sjuksköterska (som låter sin gamla labbe ligga ensam i lägenhet från fem på morgonen till sena kvällen) och vi, utrustade med handskar, stövlar och utrustning kratta skit. Bokstavligen. Antagligen kommer nya hundägare direkt att konstatera att platsen nu är rengjord och därför lättare att rasta hunden på. Det är kommunens mark så antagligen blir nästa steg att lära sig ny vokabulär och ta en diskussion med borgmästaren om vikten av sanitära åtgärder!

3 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Vilket fruktansvärt skitigt inlägg!! *gapskratt*

Men det här är verkligen vidrigt. Jag fattar inte att de själva vill ha så här. Det är ju som att gå omkring på ett minfält. Vi såg ju också detta på gatorna i Marseillan. I denna lilla stad fanns dessutom 5st hund"friseringar". Och som du skriver, noterade vi också dessa småtjocka hundar som lunkade fram o släppte precis överallt. Men här kom varje morgon en "gatu-tvättbil" o gjorde det fint... för en stund åtminstone ;).

Kesu sa...

När jag var liten plockade vi aldrig upp efter vår hund. Ingen annan hundägare plockade heller upp efter sin älskling. I dag kan jag inte tänka mig att iskallt lämna det Sickan lämnat. Lustigt att utvecklingen (för det får vi väl ändå kalla det) inte gått åt samma håll i Frankrike. I England har man en speciell spade "a poper scooper" att skotta ner innehållet i påsen med. Mycket omständligt, men bra ändå. I Italien såg jag män och kvinnor som krökte rygg för att städa efter hundarna sina.

Det är ju läbbigt att kliva i hundbajs, särskilt på gator och trottoarer. Och om man är en chic fransyska ... Men seder och bruk är olika, så är det bara.

Mira sa...

Ja, jag har ju sett eländet i verkligheten, så jag kan verkligen intyga att det ser skitäckligt ut. Märkligt beteende... Men å andra sidan kan man ju på en del natursköna franska platser se att någon hävt någonting (sopor, avskräde och skrot) rakt ut i naturen, åt någon annan att ta hand om. Lika märkligt det...

Strongt jobbat, Monet! Fortsätt så!