tisdag 31 maj 2011

Slottsparken. Och byns gatucaféer. Med människor











Här är flera delar av vår vackra slottspark med ån som flyter igenom den. På mitt förra inlägg finns bara träd och vatten. På de här bilderna, som togs under samma promenad finns en rolig skylt om getostförsäljning, ett par karlar som livligt diskuterar vid parkens förrådsbyggnad och en dam som talar lika livligt med någon i mobiltelefon. Alla tre hälsar vänligt Bonjour när vi passerar.

Jag har tagit med en bild på Dessi när hon utforskar det virvlande vattnet och också två vackra fransyskor, lika vänligt hälsande de också, på väg in i parken när vi är på väg ut. Vi sätter oss sedan på en av uteserveringarna och kikar på folklivet. Vi ser byns borgmästare komma hastande från sin tandläkarmottagning och ge sig in i gränderna till "La Mairie", borgmästeriet. Han är dubbelarbetande, både tandläkare och borgmästare på deltid. Vi hälsar på byns fastighetsmäklare som sitter vid bordet bredvid och plötsligt kommer en av våra närmaste grannar fram, har klivit av sin motorcykel och hälsar, tar i hand och säger att det var trevligt att träffas.

Vår servitris är glad och vänlig och erbjuder sig att komma med en skål vatten till Dessi. Skålen är nästan lika stor som hon och flickan skojar och säger att den ju går att använda som "piscine" - bassäng. Mittemot, på andra sidan gatan sitter andra cafégäster och tar en lugn stund i slutet av siestatiden. Några unga män tar en öl, Madame på sista bilden röker helt offentligt sin cigarrett i väntan på någon.

Jag funderar en stund på om jag ska gå över gatan och boka en tid för hårklippning hos Martine som precis dragit upp "järnridån" framför sin salong och öppnat igen efter siestan. Men vi bestämmer oss för att släntra hemåt istället.

Vem, apropå kommentaren om det "olämpliga och ouppfostrade" i att lägga ut bilder på sin blogg på okända människor, kan tycka att de här bilderna skulle vara kränkande på något sätt? De talar till och med helt för sig själva, utan den text jag nu lagt till. Och så måste det få vara tycker jag. Om jag nu vill berätta om en helt vanligt promenad i vår sydfranska by en måndageftermiddag.
Posted by Picasa

6 kommentarer:

Pius sa...

Apropå fotografera okända.

Det skulle vara nästan omöjligt att ta ett foto i en stad utan att en enda människa kom med.

I så fall skulle alla foton bara vara med blommor, djur och annat okränkbart som motiv:-)

Jag har också en sån där långzoomare, riktigt kul att fota med. Och en "sport-inställning" för katterna:-)

Hälsningar från Hopi o matte

PS Idag har vi +25 och sol. DS

Rutan sa...

Det är inte enkelt det där med att fotografera människor. Eller publicera fotona rättare sagt. Jag skulle tycka det var obehagligt att se mig på en bild hos en bloggare t ex som inte frågat om det var ok med publicering. Men det man inte vet har man inte ont av, som det heter. Bland okända människor känns det obekvämt att bara trycka av kameran, men jag tror att det är en vanesak. Numera är det så mycket kameror och mobiler uppe hela tiden, så jag försöker komma över den känslan.

Något som jag är fullständigt emot och tycker är riktigt läskigt är om någon skulle fotografera in genom någon annans (eller mitt) fönster. Oavsett om bilden publiceras eller inte. Alltså stå utanför och rikta kameran så man får med av inredningen. Nån gardin eller grej i fönstret kan vara ok, eftersom man ju pyntar fönstret så det är fint utifrån. Men fotografera mina möbler och grejer genom fönstret... *rys*.

M e n med en bra zoom och ett frestande motiv kanske jag gör det själv en dag. Funderar på att köpa en ny kamera och läser att du är nöjd med din.

Rutan sa...

En sak till - jag har hört att i Japan måste det vara ett tydligt klickljud på kameror och mobilkameror, för att man inte ska kunna smygfotografera under kvinnors kjolar. Vilket inte har varit helt ovanligt.

Smillesmirakel sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Nej, man får inte fotografera personer och publicera bilderna utan att ha pratat med resp. person. Handlar det om en offentlig vernissage eller ett torgmöte eller vad det nu kan vara så är detta i praktiken omöjligt, ( men där är publiken medveten om "risken" att hamna på bild). Om man däremot fotograferar en enda person på en privat balkong
t ex så är det solklart fel.
Jag har arbetat med många olika fotografer i Frankrike och de flesta är mycket noga med detta, det förekommer allt för ofta rättsfall som står fotograferna dyrt. Har du fått tillstånd att fotografera en person för publicering i en tidskrift måste du om du skulle vilja använda bilden i reklamsammanhang ha ytterligare tillstånd från personen i fråga.
Nu kan jag inte citera någon lagtext om detta, men det kan säkert pressattachén på sv. ambassaden hjälpa till med.
Det behöver ju inte betyda att en blog blir utan bilder, det är ju bara att fråga den man vill fotografera. Jag blir ständigt förvånad - de flesta säger ja.

Monet sa...

Pius: jag håller helt med. Det skulle knappt bli några vettiga bilder alls. Puss till Hopi!

Rutan: jag har skrivit på annat ställe att jag helt håller med. Att zooma in någons hem, det faller mig helt enkelt inte in. Att fota fönster däremot, det är ju till och med en liten sport bland vissa bloggare och är ju helt OK.

Att man fotograferar under kvinnors kjolar i Japan är ju direkt obehagligt.

Anonym: jag antar att du i din kommentar beskriver en fransk situation. För allt det du talar om är tillåtet i Sverige.

Jag tror också att du utgår ifrån ditt arbete med franska fotografer, proffsfotografer tolkar jag det som. Det låter därför rimligt att man måste ha personligt tillstånd för att kunna publicera bild på en person i en tidskrift och sedan ytterligare tillstånd om bilden ska användas i andra kommersiella syften.

Men, som du säkert läst bland alla kommentarerna är det en omöjlighet att undvika att människor hamnar på bild när man rör sig i och fotograferar i publika och offentliga miljöer. Man kan helt enkelt inte springa runt och fråga folk om tillstånd - inga spontana "street-shots" skulle då kunna tas.

Det är däremot en annan sak om man är så nära sitt tilltänkta fotoobjekt att man enkelt kan ställa frågan om man får ta en bild. Jag gör det ALLTID, av artighets- och respektskäl. Och man får, som du säger nästan alltid ett ja till svar.