torsdag 16 februari 2017

Prata franska i Frankrike?

Ganska ofta uppstår en diskussion bland svenskar i Frankrike om hur viktigt det egentligen är att kunna tala franska när man bor helt eller delvis här. Och oftast blir det en lustig polarisering bland åsikterna. Jag kan bara gissa vad det beror på och det har förstås som vanligt att göra med vilka egna erfarenheter och utgångspunkter man har. Eftersom jag kan fundera lite över vad jag vill på min egen blogg ska jag i ett par inlägg fokusera på det jag själv tycker i den här frågan. Här kommer därför lite spridda tankar i ett första avsnitt.

I mitt och mannens fall hade det varit en omöjlighet att permanentbosätta oss i Frankrike om inte jag tala och förstått språket hyfsat från början. Och att B också haft en grund i sin studentfranska, visserligen saligen insomnad men grunderna fanns där ju och gick att plocka fram. För oss var det också en självklarhet att noga undersöka vilka möjligheter och förutsättningar vi hade för ett så pass viktigt beslut i livet som att byta land och det tog oss lång tid av olika typer av undersökningar och förberedelser. Men språket var det viktigaste fundamentet, det visste vi båda efter många års  besök och temporära boenden här. 

Vi har nyligen, nu efter snart nio års permanentboende i vår franska by och med sverigebesök bara en gång om året, blivit intervjuade av Aftonbladet inför det som sen blev en ganska stor artikelserie, kallad "pensionärsäventyret". Man ville veta vilka bevekelsegrunder vi hade inför vår flytt, hur vi tänkte, vad det var som drog, hur vi gick till väga, vad vi vunnit och vad som varit mindre bra. Avsikten var inte att framställa oss och de övriga paren som man träffat som någon slags skatteflyktingar utan snarare visa på att det går att med hyfsat normala pensioner också göra det vi gjort - flytta utomlands.

Men också i de här intervjuerna skiljer sig våra erfarenheter åt. Ett av paren som också bor i Provence säger sig inte tala just någon franska alls men störs inte av det. Man har däremot ett ganska stort umgänge med andra svenska familjer i närheten och är väldigt nöjd med sitt sociala liv på det sättet. (Ett par andra par som bor i Portugal har valt det landet delvis för att man där generellt sett talar mera engelska än vad som görs i Frankrike och det verkar inte som om man har för avsikt att lära sig portugisiska i mogen ålder.)

För det är ett känt faktum: fransmännens kunskaper i engelska är begränsade. Enligt en färsk undersökning som visar att svenskarna talar bäst engelska i hela EU ligger fransmännen sist i samma undersökning. Många säger att det numera är annorlunda men inte mycket har hänt. Delar av den yngre generationen talar och studerar engelska men väldigt sällan språket på samma nivå som motsvarande svenskar. Engelskundervisningen är förskräckande dålig fortfarande och man hör aldrig engelska talas eftersom allt är dubbat, till och med amerikanska presidenter ersätts med fransk röst i nyhetssändningarna. Uttalet är därför lika svårt för fransmännen som det är för engelsmännen att tala franska utan brittisk brytning. Det är klart att det finns undantag - i storstäder och på turistorter tar man sig förstås fram och i internationella affärssammanhang finns många fransmän som talar flytande engelska. 

Men många tror fortfarande felaktigt att t.ex läkare och alla yngre människor kan engelska. Så man förväntar sig att man ska kunna prata engelska med fransmän när den egna franskan tryter och att det är lika naturligt för dem som för oss.  Det många inte vet är att många fransmän visserligen kan basal engelska men är så pass osäkra på både uttal, grammatik och ordval och dessutom genom sitt skolsystem och de auktoritära lärarna är "skrämda" till en slags perfektionism så att de helt enkelt inte vågar tala. Man skäms och känner sig generad och dessutom besviken över att man inte getts möjligheten att lära sig språket på ett bättre sätt. Många fransmän turistar därför också i sitt eget land - och det är ju ett fantastiskt land att göra det i så det förvånar inte - men också för att de inte känner sig bekväma med att inte kunna göra sig förstådda annat än i andra fransktalande länder. 

I vårt lilla villa/radhusområde har vi två grannar som talar utmärkt engelska. Den ene är en fd internationell företagsledare som också bott i England. Den andre är universitetslärare - i helt andra ämnen - och gift också med en lärare och hon kan inte ett ord engelska. Med alla övriga grannar, bybor och övriga fransmän vi råkar på (utom vår öron-näs-och halsdoktor) måste vi tala franska. Inte ens läkarna, yngre eller äldre på de stora universitetssjukhusen talar annat än rudimentär engelska och därför mycket motvilligt. 

Vi har därför sedan länge bestämt oss för att inte "utsätta" våra franska vänner/grannar eller andra för det som vi vet de inte känner är särskilt roligt. Även om de alltid är vänliga och inte låtsas om hur de känner om de tilltalas på ett språk de inte kan svara naturligt på.  Det är faktiskt vår sak som inflyttade här - riktiga invandrare är vi ju - att tala landets språk och lära oss det så att vi kan klara vårt liv här på egen hand tycker vi. Vi brukar också tipsa våra besökande vänner om att undvika engelska fraser och hellre lära sig enkla saker som hur man hälsar och beställer och betalar och frågar efter vägen på "turistfranska". Det är också ett känt faktum:  bara man visar att man gör försök att både förstå och tala blir man bemött på ett annat sätt än om man blandar in andra språk. Utom kroppsspråket förstås men det är ju universellt! 

Fortsatta tankar och erfarenheter följer. Nedan några bilder på franska symboler, trikoloren i vårt köksfönster efter terrorattacken i Paris. I Frankrike flaggar man normalt aldrig privat som i Sverige, flaggan hänger bara utanför officiella byggnader och i vår by utanför borgmästeriet. Men efter attackerna hände något - för att visa solidaritet hängdes flaggorna också ut i privata fönster under några sorgedagar. 

Mellanbilden visar franska flygvapnets "Patrouille France", pilotteamet som här flyger över Champs Elysées på nationaldagen den 14 juli och släpper ut de franska färgerna. Och så vår egen svenska flagga tillsammans med den franska en midsommarafton. Väl dold i vår egen trädgård - aldrig att vi skulle kunna hänga ut den synlig för grannarna som någon slags markering av vår nationalitet. Möjligen vid livsviktiga fotbollsmatcher men bara då!

2 kommentarer:

Unknown sa...

Ja det är viktigt att lära sig språket. Håller helt med och man får en helt annan dimension på livet i det landet du bor när man pratar språket. Men franskan är inte lätt !!! hej å hå...
Jag kunde ingenting när jag kom hit för 6 år sedan men pö om pö har det kommit. Jag är 3 språklig utöver min svenska men har inte haft hjälp av det ... det franska språket är supersvårt. Vad jag har lärt mig är att fransoserna inte överhuvudtaget vill vara behjälpliga i att korrigera dig, hjälpa dig att säga rätt när du säger fel osv... I andra länder jag bott har dom en vänligare inställning. Hjälper dig att lära hela tiden... korrigerar dig när du säger fel... ja jisses vilken hjälp det varit för att lära sig , men fransoserna bara vänder dig ryggen och pratar med någon annan när jag inte kan förklara mig på korrekt franska.Dom är osociala och har inte någon förståelse alls !! Ja det är bara att köpa läget.När jag träffar på en fransos i ett annat land , bara att prata svenska , spanska , tyska eller engelska... men det är ju inte så många fransoser som vågar besöka ett land som inte pratar franska... dom har verkligen begränsat sig.. Ja ja upp till var och en men jag måste ändå säga att fransoserna målar in sig i ett hörn... dags o tänka om. !

Monet sa...

Tina, först, så roligt att du hittat tillbaka till min blogg och att du läser och kommenterar. Och intressant att höra att du också bor här sedan flera år så vi delar ju verkligen många upplevelser.

Detta sagt vill jag säga att jag faktiskt inte håller med dig i allt kring det här med fransmännens sätt att hantera oss utlänningar som bor i deras land. Först vill jag säga - och det är en högst personlig åsikt förstås - att jag tycker att om man kallar sina nya landsmän för "fransoser" (och du är verkligen inte den enda) så står det för något. Kollar man på ordets betydelse är det "ålderdomlig slang för fransman" men det kan ju också uppfattas som lätt nedsättande även om man inte menar det. Det har alltid varit OK att skoja med fransmännen - är de inte just fransoser kallar amerikanerna dem för "frogs" för att de äter grodlår (har inte själv sett ett enda sånt sedan vi flyttade hit dock), Senast i grupp på Facebook var det en ung man som tänker sig att flytta till Frankrike, inte för att läsa franska utan engelska (!!). Och tilltalar svenskarna i gruppen med "Tjena baguetter". Det är bara baskern, den randiga tröjan, ciggen i mungipan och just baguetten under armen som saknas för att komplettera bilden av det du också beskriver i din kommentar.

Du skriver att det är: Ett svårt språk att lära sig, ett asocialt och arrogant folk som, som bokstavligen vänder dig ryggen om du inte talar deras språk och är ohjälpsamma och inte vill hjälpa dig genom att korrigera när du gör fel dessutom. Jag vet ju inte alls var och hur du bor - i stad, by, landsort eller i turistområde. Så det är svårt att dra några slutsatser förstås. Mer än att det är tråkigt att läsa om din erfarenhet. I andra kommentarer här har du å andra sidan skrivit att ni trivs bra här, att det gått över förväntan att acklimatisera sig så jag förstår heller inte riktigt vad du menar. Eller hur du lärt dig språket så som du säger att du har gjort - pö om pö.

Jag kan bara kort här säga att jag inte håller med dig när det gäller bilden av fransmän (som jag säger. Kalla mig humorlös men för mig är det faktisk att visa respekt att kalla dem för det de är. Jag skulle inte gilla att av invandrare i Sverige bli kallad "svenne" eller vad det nu kan tänkas vara för ord de använder om oss när vi inte hör eller förstår). Fransmän i gemen är extremt vänliga och hjälpsamma och försöker så gott de kan att se till att allt ordnar sig till det bästa för oss som valt att bosätta oss här. Och det är bara att vara tacksam i dessa tider att man som skandinav är så väl sedd här - det gäller verkligen inte alla som du säkert väl vet. Kanhända att du som många andra svenskar använt engelskan för att förstärka franskan eller göra dig förstådd? För många fransmän blir det där och då en blockering som jag tidigare skrivit om och kommer att fortsätta att utveckla.

Och, all förståelse för din sits när det gäller att lära dig detta komplicerade språk från grunden i vuxen ålder. Det är en verklig utmaning och kräver enormt med tid, engagemang och tålamod. Och mest av allt kontakter med fransmännen själva på olika sätt. Jag ska återkomma med tips på hur man kan lära sig mera om både kulturskillnader och sätt att komma vidare med språket. Tills vidare - Bonne Chance!!