måndag 7 december 2009

Fransk hjärtsjukvård.


Idag har vi varit på återbesök på det stora militärsjukhuset Sainte Anne i Toulon. Maken skall få genomgång och det ska kontrolleras hur 24-timmars EKG såg ut och hur medicineringen fungerar.

Detta är ett fransk eldprov för mig. Det gäller att ha koll på de medicinska termerna på franska, ha frågebatteriet aktuellt och försöka hänga med i den smattrande sydfranskan. Men det går bra. Med militärisk precision leds man via gula och blå band på väggarna fram till de olika stationer där prover tas, saker antecknas, sjukhuskort kontrolleras innan det är dags för en stund i väntrummet.

En stund säger jag. När överläkaren, en vacker fransk man i 45-årsåldern till slut ropar upp oss börjar han genast ursäkta sig över att vi fått vänta en dryg halvtimme - det har blivit någon form av dubbelbokning som gjort att han inte kunnat hålla tiden. Jag känner mig nästan pinsamt berörd över hans artiga ursäkter - van som man är vid timmavis väntetider trots tidsbeställning i det svenska systemet.

Miljöerna är inte precis svenskt landstingssvenskt gullade utan ganska stramt hållna. Lite trista sådär. Lite oroligt är det också att sitta nära vaccinationsstationen för Grippe A, svininfluensan och höra folk hosta men vad kan man göra.

All undersökning och genomgång går i rasande effektiv fart men med artighet, vänlighet och uppmärksamhet. Vi får svar på alla frågor - och den här doktorn är inte en som lägger huvudet på sned och undrar var jag fått all information ifrån utan förklarar ingående hur allt ser ut.

Jag berättar att min mamma ligger intaget för infarkt som inträffat för att man på ett svenskt landsortssjukhus gjort ett arbets-EKG som inte visade något och därefter skickat hem henne med uppmaningen att leva som vanligt - vilket resulterade i en infarkt några dagar senare. Då säger han, precis som alla andra hjärtdoktorer jag pratat med: tyvärr visar inte alltid EKG och ultraljud vad som är på gång, man missar diagnoser helt enkelt.

Jag ondgör mig över detta och säger att det blir svårt att leva med det här "hotet" över sig. Att när som helst kan nästa hjärtkatastrof inträffa och man kan inte förutspå det ens med medicinska kontroller. Då lyfter han på sitt professionellt stressade välklippta doktorshuvud och med vackra bruna ögon ser han rätt på mig och säger: "Madame. Livet låter sig inte förutspås. Hade det varit så hade det varit oändligt tråkigt. Tänk efter själv. Inte vill ni väl ändå veta vad som kommer att hända imorgon. Det är ju detta som är livets utmaning och man får hantera både gott och ont därefter. Tant pis!" Så är det.

Till min oerhörda förvåning tar han sen fram en d i k t a f o n. En sån har jag inte sett sen jag själv arbetade som sekreterare för ljusår sedan. Och han dikterar i rasande fart, med "virgule" (komma) och point (punkt) och "nästa stycke" och jag förstår precis vad hans säger vilket är jättebra. Allt är så bra det kan och det ska både husdoktorn och nya franska kardiologen nu få veta. När en fransk läkarsekreterare skrivit ut hans diktamen. Själva får vi med oss journalen - så är det här, den ansvarar man själv för och tar med vid varje läkarbesök. Faktiskt väldigt bra och praktiskt.

Här på sjukhuset råder militärisk ordning och hierarki av gammaldags snitt. Men så hinner doktorn också ikapp sina patienter och slipper slava med att skriva egna journaler och ordna med dataföring som istället görs på ett sekretariat. Med kvinnor i uniform. Precis som de här eleganta unga männen och kvinnorna som är på väg in i det imposanta huset för att äta sin lunch i personal-"kantinen". Exakt vad alla militärerna gör här vet vi inte. Mer än att de jobbar här i olika befattningar, säkert organiserade för krig förstås.

Här släpper man inte taget om maken heller. Arbets-EKG om en månad och ny uppföljning om ett halvår. I Sverige får man återgå till vårdcentralen för eventuell uppföljning efter ett enda sjukhusåterbesök. Och inte ett ord säger man här om rökning, dieter, viktnedgång, kolesterolvärden. Allt sånt har man frågat vid intagningen, det vet man och berör inte vidare. Det är befriande storebrorsfritt. Förra gången det var aktuellt med hjärtoperation i Sverige kallades jag med till dietist och fick ingående redogöra för vår mathållning och tillhölls det ena och det andra trots att vi ändå fick klart godkänt eftersom vi levde redan då efter medelhavsprincip. Men Becel skulle vi äta och kokboken vi fick var utgiven av dem!!

Posted by Picasa

7 kommentarer:

ab sa...

Vår naiva tro på att Sverige alltid är bäst har varit på nedgång ett bra antal år nu.

Elisabet sa...

Åååå, hjälp så intressant att få ta del av sånt här!

Och bra mycket bättre än på sjukhuset i Aten var det ju, det ser jag tydligt .-)

Mira sa...

Låter betryggande! Jag har bett min hjärtkrasslige fransman läsa dina intressanta repporter...

Patrick Belfrage sa...

Hej
Har sedan ett par månader följt din blogg med stort intresse.Som pensionerad läkare, med en fransk mor och bosatt halva året i Luberondalen sedan -92 är det mycket jag kan instämma i, inte minst det medicinska.Om du önskar jämföra din franska värld med livet i Luberon kan du läsa "Bland sjusovare och olivträd" som beskriver mycket likartade förhållanden.Jag tror att vi båda är lika förbryllade, förvånade och förtjusta över "the French way of living!"
Ha det bra och hoppas allt ordnar sig för din man och din mor.

Bloggblad sa...

Mycket intressant resonemang från läkaren... visst är det så att vi inte vill veta, men ändå...

Kul att höra hur annorlunda det är att leva i Sydfrankrike!

Hanna sa...

Använder man inte diktafon i Sverige? Jag besöker ibland radiologikliniker via jobbet och på samtliga använder man diktafon. Bara där radiologen jobbar ensam skriver de själva.

Monet sa...

ab: jovisst är det så. Är man väl inne i det svenska systemet är det inget fel på vården (mer än ibland som när man missar min mammas påbörjade hjärtinfarkt!!)

Elisabet: nä, som Aten är det inte. Tror inte jag vågat flytta dit permanent, det tror jag inte. Här kan jag språket och det är väldigt civiliserat faktiskt.

Mira: jag kan lova dig att bättre vård, både akut och när det gäller uppföljning och dessutom till inga kostnader alls finns inte. Det är allmänt omvittnat hur väl man blir omhändertagen här och bristen på medicinsk byråkrati år påfallande. Inga köer, ingen väntan, man blir omhändertagen direkt. Helt otrolig skönt!!

Patrick: Välkommen till min blogg. Så roligt med en svensk-fransk läsare här i närheten! Jag ska genast beställa din bok, det ska bli roligt att läsa den. "Förbryllad, förvånad och förtjust" sammanfattar helt vårt första förälskelseår i Provence. Allt är ju inte enkelt, att registrera om bilen var en prövning till exempel. Men det sydfranska vardagslivet, människosynen, familjelivet, livshållningen, ja det mesta är en blandning av 1950-talets lugna Sverige och samtidigt känns det moderna Frankrike som en spjutspetsnation i mycket. Kontrasternas land och en väldigt märklig känsla! Det känns också att vi bor i Europa - de stora frågorna berörs på helt annat sätt än i lilla Sverige.

Bloggblad: ja, det var lustigt med en snabb existensiell filosofikommentar mitt i den professionella medicinska handläggningen. Här tillåter man sig mycket oftare att både visa känslor och ha synpunkter på hur livet ska levas - det är faktiskt helt underbart!

Hanna: jag kan förstås inte svara för hur det ser ut i hela Sverige. Men den enda jag sett i ett nuläge som använder diktafon utanför den medicinska sfären är vår svenske advokat. Han dikterar på samma 50-60-talsmanér som den franske hjärtläkaren. Så har han advokatsekreterare också som kommer in med ett nyutskrivet diktat efter några minuter. Samtidigt är vår advokat helt datoriserad på annat sätt, söker efter information och mejlar t.ex. Men det här svenska skrået hänger kvar i gamla strukturer uppenbarligen.

Ingen annanstans ser man detta. Varje svensk läkare skriver själv in sin anamnes och skriver ut datoriserade recept. Sjuksystrar och den administrativa personalen skriver inte ut journal-anteckningar som på den gamla goda läkarsekreterartiden. De talar med patienter, tar prover och fixar med tidsbeställningar. Doktorn får klara sig själv. Och det är därför köerna uppstår, de som aldrig kommer ikapp i Sverige.