Man ska läsa på innan man ger sig på gammal historieskrivning. I förra inlägget går att se att det varit kunga- och musketörsbesök i vår gamla by på sextonhundratalet. Bl.a av musketören D'Artagnan som jag trodde var en påhittad romanfigur av Alexandre Dumas som skrev De Tre Musketörerna.Som för övrigt i boken hette Porthos, Athos och Aramis, inte D'Artagnan som jag skrev. Men wikipedia säger att han funnits i verkligheten, han hette Charles de Batz-Castelmore, greve d'Artagnan, troligen född 1623.
Både bokens D'Artagnan och verklighetens tjänade Kardinal Mazarin, han som också besökte byn samtidigt.
Kika och klicka på bykyrkans målning. Nog ser man både kung Ludvig den XIV, hans mamma, den unga mademoisellen och så Kardinalen Mazarin som ursprungligen var från Italien.
Som man lär sig bara genom att strosa runt!
5 kommentarer:
Åhh Monet du berättar så intressant ur historien. Tack. Jag lär mig massor.Tänk ni har hamnat i ett riktigt historiskt bälte med allt det där omkring er så nära.
Ha en bra kväll
Kram
/Susanne
Så himla roligt att promenera omkring och hitta såna intressanta historier i sin by.
Och vad bra att du skriver och berättar dessa för oss bloggläsare!
Och visst är det ett tecken att min son heter Ludvig, som så många franska kungar...(vilket inte var anledningen till vårt val,då )
Äsch, det kan ju inte bli rätt jämt heller! Fransk historia kan vara lite rörig ibland. :-)
Ludvig XIV:s yngre bror Philippe kan vara en fälla om man inte håller tungan rätt i munnen. Hertig av Anjou från födseln, men 1660 dog deras farbror, Gaston d'Orléans, varpå han fick dennes hertigtitel istället. Vanligen benämndes han som "Monsieur" och ansågs med den tidens mått mätt, vara en pervers figur (i grunden Anna av Österrikes "fel"). Samma person kan alltså figurera under tre olika titlar.
Kungen verkar ha tyckt om sin bror, så hovfolket fick hålla inne med vad de tyckte och tänkte om honom. Hans son blev regent i den omyndige Ludvig XV:s ställe.
Suzesan: Kul att du gillar mina små byvandringar! Och att du tycker det är lärorikt, det tycker jag också.
Helen: Javisst bor vi underbart med alla denna historia som genomsyrar vardagen idag. Nej jag tror inte du tänkte på franska kungar när sonen döptes. Men det är fint namn!
Staffa: WOW!! Men vad har vi här - en fransk historieexpert!! Jag bockar och bugar i all ödmjukhet och upphör aldrig numera att förvånas över mina läsares extremt kunniga kommentarer.
Så intressant med denna kungabroder Philippe, det bör vad jag förstår ändå vara han som var med Ludvig XIV här i vår by 1660. Den unga fröken som nämns bör väl då ha varit dotter till farbrodern Gaston D'Orléans?
Hur kommer det sig att du är så jättekunnig kring det här? Franska släkten?
I det här fallet beror det på mitt musikintresse. Förra sommaren snöade jag in på fransk barock; tysk och italiensk barockmusik spelas flitigt, men den franska barockmusiken då? Med tanke på Frankrikes kulturella dominans under den perioden, måste den "ha varit något".
Ger man sig på fransk barock kommer man genast in på Jean-Baptiste Lully (urspr Giovanni Battista Lulli från Florens), sedermera de Lully, en dansör och kompositör som med tiden blev en verkligt dominant person i den franska musikvärlden.
Han var "musikchef" vid hovet och vissa källor säger att han hörde till de få som Ludvig XIV räknade till sina riktiga vänner.
Resten fixade min nyfikenhet. Dyker en person upp i källorna, bara måste jag - förr eller senare - snoka rätt på lite om denne eller denna också. På det viset fick jag reda på en del om denne Monsieur-d'Anjou-d'Orléans och du har rätt i att han var med vid det besöket. Ludvig XIV hade bara en bror.
Franska släkten har förmodligen influerat mig mer än jag vet om. Jean var visserligen nationalekonom och jurist, men en mycket historieintresserad sådan och ett museibesök med honom var en underbar upplevelse.
Skicka en kommentar