lördag 14 april 2012
Franska kattungar. Fortsättning på historien
Det här är inte en fransk kattunge utan en av våra Maine Coone-ungar. Men hon får illustrera hela kattungeäventyret i vår sydfranska trädgård.
Idag för en vecka sedan upptäcktes den fräsande nyförlösta kattmamman med dygnsgamla ungar i ett hörn i vår häck. Sedan dess har vi klurat fram och tillbaka på en lösning av detta problem, vi har fått goda råd överallt ifrån, inte minst här på bloggen. Och vi bestämde oss för att rådet från Annannan, det att flytta ungarna från vår trädgård och låta mamman hitta dem på annan plats var det bästa.
Så vi har haft näst intill militärstrategiska överläggningar om hur detta rent praktiskt skulle kunna gå till. Ingen av oss ville bli bitna eller rivna av den ilskna mamman (det räcker med betten jag fick) utan vi har försökt klocka henne när hon så småningom gett sig ut på matjakt för att se hur länge hon vågat lämna ungarna.
Först ett par minuter, sedan något längre tid och när hon var borta 8 minuter en gång sa vi oss: NU kanske. Men man ska då ikläda sig handskar, ha kratta och vattenspruta till hands, kartong att snabbt skopa upp ungarna i och så hinna in i huset och rädda sig där från en fräsande kattmamma. Plus ha letat upp lämpligt nytt kattungebo. Varenda gång vi närmade oss ungarna var hon tillbaka som ett skott - varifrån hon kom har jag inte en aning om men vi insåg snabbt att det här var en aktion vi inte skulle klara själva utan risk för förnyat blodvite.
Under tiden har Dessi vid två tillfällen smitit ut (vi har fått hålla alla dörrar till trädgården stängda) och förstås på instinkt och utan att lyda gett sig rätt in i kattboet. Och åkt på ordentliga rivsår med blodvite där också - blodiga tasspår på golvet har talat sitt tydliga språk.
Franska väninna C sa lugnande: jag kommer på fredag, då ska vi ringa SPA, djurrättsorganisationen och be dem om råd och hjälp. Vilket också skedde igår. C ringer den ena instansen efter den andra och blir hänvisad hit och dit. Jag blir full i skratt när hon berättar om situationen och säger:
"La dame est vielle, elle a soixante-dix ans" - Damen, dvs jag, är gammal, sjuttio år. Inte korrekt
"Elle parle très mal le francais". Hon talar mycket dålig franska, det är därför jag ringer. Detta är heller inte korrekt - min franska är ganska god faktiskt.
"Elle a été mordue" - Hon har blivit biten av katten. Jo, det är sant men det är synnerligen ytligt och mycket litet infekterat och på väg att läka nästan helt.
"Son petit chien ne peut pas sortir dans le jardin et elle a été mordue aussi" - Hunden, som är mycket liten kan inte gå ut i trädgården och har också blivit biten. Jo allt det är faktiskt korrekt. Men det andra, det där med åldern och franskan, det säger hon att hon var tvungen att säga, annars skulle man inte ha reagerat. "Man måste göra det lite mera dramatiskt än vad det är, så förlåt men jag var tvungen".
Till slut blir hon hänvisad till borgmästeriet i byn som hänvisar till la Police Municipale - vår lokala bypolis. Han svarar direkt och säger att han är ute och patrullerar och han ska komma på direkten. Fem minuter senare står en stor och bred fransk polis i vår hall. I full mundering med "Police" på ryggen, svarta läderstövlar och riktig "pickadoll" i hölster.
Han ser sig omkring och jag inser att han letar efter den gamla skröpliga sjuttioåriga damen som talar så dålig franska men C griper in och visar var katt med ungar finns. Med stadiga steg går han dit, sätter på sig handskar, ber oss om en kartong och silvertejp och lyfter helt sonika bort solseglet som täcker djuren. Och där ligger hon, den lilla fräsmamman med sina ungar. Till och med polisen inser ju att han inte kan ta ungarna på direkten utan någon form av strategi måste utformas.
Han säger att kattproblemet är enormt, bara i en del av byn finns över 50 hemlösa okastrerade katter och att problemet är kommunens men att man inte gör något åt det. Man får heller inte döda varken mamman eller ungarna om man inte vet om att det inte finns någon ägare. Det man kan göra är precis det Annannan föreslagit - man flyttar bort ungarna från vår trädgård och från vår domän och så får hon leta reda på dem och ta hand om dem igen utanför "bebott område".
Så vi förser honom med kartong (en fin med lock där jag förvarar glas normalt) och C dirigeras att med kratta hålla undan den nu galna kattmamman inne i häcken medan den store polisen tar ungarna och lägger dem i lådan. Jag får hålla mig undan (gammal och skröplig som jag är) med Dessi i famnen. Jag får kika på ungarna, tre stycken är det, mörka och mycket söta, en vecka gamla så ögonen syns inte än. Åh, så söta de är säger jag. På franska faktiskt:-) varpå polisen räcker mig kartongen och säger: "Vill ni ha dem?" Med ett stort leende förstås. Jag tackar artigt nej.
Polismannen begär sedan fram bensin - C och jag letar febrilt i makens lilla verkstad och det enda vi hittar är motorolja och det hälls över det lilla lövboet i häcken. För att hindra mamman att komma tillbaka förstås.
Polisen stoppar in kartongen i bilen och kör sin väg. Och C och jag pustar ut - hon är faktiskt darrig efter äventyret och det var läskigt att hålla undan katten med kratta, det förstår jag. Hon tar en cigarrett och medan hon röker den ringer det på dörren och där står den artige polisen med min fina kartong. Han berättar att han vill lämna tillbaka den (otroligt artigt tycker jag) och att han nu har placerat ungarna i naturen en bit ifrån vår trädgård och vårt område. Mamman kommer att hitta dem säger han och det får man ju hoppas. Han tackar för sig och vi tackar honom och det känns jätteskönt att det här är över.
Epilog:
Dessi vill ju gärna fram till boet förstås men vi vill inte ha motoroljiga tassar in i huset så området hålls avspärrat tills vi kunnat sanera mera där. Sen har vi en kväll där och förmiddag där vi ser den lilla kattmamman komma tillbaka några gånger och försiktigt leta efter ungarna och varje gång tänker jag: nej, dom är inte här, du får leta åt andra hållet istället. Jag vet ju faktiskt inte alls var polisen har lagt dem och mammahjärtat i mig blir ledset när jag ser hur förvirrad hon verkar.
Nu, ett dygn senare har hon varit här ett par gånger till så än verkar det inte som hon hittat sina ungar. Och jag har ingen aning om hur länge de klarar sig utan sin mamma. Men polisen säger att detta är inte vårt problem, det är kommunens och föreslår att vi ska ta upp det här med "le Syndic", bostadsrättsföreningen så att man också den vägen kan utöva påtryckningar på kommunen. Vi har gjort vad vi kunnat och gjort helt rätt och han också, säger han.
Väninna C säger sedan strängt att jag bör uppsöka bydoktorn för att visa mina bitsår på handen. Jag har inte varit så orolig för dem men jag googlar lite och inser att rabies till exempel är något man absolut inte vill ha. Då är man dödens lammunge faktiskt. Så vi åker ner till bydoktorn Madame D, "le médécin traitant" som tar emot och säger att det inte är någon fara med såren, det är bara att fortsätta att desinficera och hålla koll. Men, säger hon, när fick ni en trippelspruta mot stelkramp, difteri och polio senast? Jag blir henne svaret skyldig, jag tror det var på 60-talet när jag blev hundbiten en sommar i Tyskland som jag fick en stelkrampsspruta.
Här i Frankrike vaccineras alla var tionde år, säger Madame D. Men vi har inte något vaccinationsprogram längre så var och en får hålla reda på detta själv. Men i ert och er mans fall är det hög tid - jag skriver recept på vaccin, åk till apoteket och hämta ut det och ring distriktssköterskan Madame R så kommer hon hem och ger er sprutan. Och så antecknar hon att vi nu är vederbörligen vaccinerade och att nästa gång det ska ske är om tio år. Det känns tryggt - hon ser oss här fortfarande om många år och inte är vi för gamla för den här sortens vaccination heller. "Det är bra också om ni arbetar i trädgården och får något sår där" säger hon. Jag tror hon har sett maken på moppen nere i byn, kanske tycker hon som C: "Il est cool", säger hon. Säkert tror hon oss om trädgårdsarbete ett par år till.
När vi åker ner till doktorn och säger adjö till C säger jag: Nu far jag, den gamla skröpliga kvinnan på sjuttio som talar så dålig franska". Jag säger det på helt perfekt franska och vi brister båda i gapskratt!
"C'était toute une histoire!" Vilken historia!
fredag 13 april 2012
Blåregn
Utanför ingångsdörren till cistercienneklostret Le Thoronet dit vi åker med svenska vänner för ett besök möter oss en ljuvlig doft. Som svenskar kan vi inte riktigt identifera den. Mer än att det luktar fantastiskt gott. Och när vi kikar närmare ser vi detta hav av provencalskt blåregn i full blom.
Själva har vi en två år gammal planta som vi var rädda skulle ha frusit ihjäl i vintras. Men den kommer sig och har några små ansatser till kommande blå klasar. Det här exemplaret har många fler år på nacken och är fullkomligt fantastiskt. Det blommar också som det sägs - på bar kvist med endast några få blad utslagna. Framför växer ett träd med rosa blommor - det ser ut som en slags tibast men kanske är en variant av körsbärsblom. Överallt blommar nu också rosa träd mitt i det skirt gröna landskapet. Här är underbart vackert överallt, det är som i Nangijala!
Bilderna är klickbara för bästa känsla!
onsdag 11 april 2012
Vårmiddag hos grannarna
Här serveras primörer - härlig grön sparris med drivor av parmesan och efter det en gudomlig kyckling i sås baserad på balsamvinäger. Fetaost och rucollasallad på det och sen ett gott rött vin ger som vanligt en fantastiskt god middag. Aväten igårkväll hos svenska grannarna tvärs över gatan.
Utanför öste regnet ner som det bara kan göra här i Provence. Och idag skiner solen igen. Dessi har varit i slagsmål två gånger med kattmamman som antagligen känner på sig att något är på gång. Tack och lov inga värre skador vad vi kan se men blodspår på golvet hittade vi. Mina egna bitsår är mellan infektion och läkning och får hållas under uppsikt.
På fredag kommer vår väninna C och ska hjälpa oss att ringa SPA, en djurrättsorganisation, Societé Protection Animale, för att höra om de kan hjälpa oss att ordna upp det här och se till att katt plus ungar flyttas från vår trädgård.
I morgon blir det utflykt med annat svenskt par - vi ska ta dem till vårt favoritkloster Le Thoronet cirka sju mil härifrån och äta lunch i en liten by med familjerestaurang på vägen dit. Den är ny för oss så det ska bli spännande att se hur det utfaller.
tisdag 10 april 2012
Vår sydfranska vårträdgård
De här bilderna talar nog för sig själva. Så här såg det ut i kvällsljus igår. Motljuset gör att de röda nya bladen på vår häck glöder i solen. Vi har fått några nya små "blåklockor" och den stora vassliknande växten gör sitt bästa för att kompensera för alla buskar som strök med i den ovanligt kalla provencalska vintern i år.
Bara att plantera nytt. Men än så länge gläds vi åt att vi har en sån underbar trädgård med fantastisk utsikt och de blå bergen som skyddande fond. Ekarna slår nu ut och bildar skir grönska mot den klarblå sydfranska himlen. Provence at its best! Och så har vi varmt och skönt också - upp mot 20 grader mitt på dagen så luncherna äter vi ute.
Bilderna ska helst klickas på!
måndag 9 april 2012
Kattunge. Död
Det är sånt här som också sitter på näthinnan. När vår raskatt Cayenne fick sina ungar, liten som hon var, klämde hon fram fyra stycken. Först två i ganska rask takt och sen tog det flera timmar till nästa två kom fram så det var lite oroligt där ett tag.
Vi var sen lättade över att allt gått så bra och hon mammade och slickade och diade och allt var väl. Trodde vi. Tills vi tittade till hela lilla familjen sent på kvällen efter födseln som skett på morgon och förmiddag. Och vad låg väl där om inte en femte liten unge. Liten och liten, nästan dubbelt så stor som de andra och med helt annan teckning. Och alldeles väldigt dödfödd. Eller död av något iallafall.
Jag gjorde hjärt-lungräddning och blåste i den lilla nosen och hade mig men det var förgäves. Den femte ungen var helt död. Det syns ju också tydligt på bilden, mera död kan man inte bli.
Detta var och ska förbli mitt livs första och enda döda kattunge, så är det bara. Så den erfarenheten ingår i kommande beslut om de franska katternas öde.
Vi var sen lättade över att allt gått så bra och hon mammade och slickade och diade och allt var väl. Trodde vi. Tills vi tittade till hela lilla familjen sent på kvällen efter födseln som skett på morgon och förmiddag. Och vad låg väl där om inte en femte liten unge. Liten och liten, nästan dubbelt så stor som de andra och med helt annan teckning. Och alldeles väldigt dödfödd. Eller död av något iallafall.
Jag gjorde hjärt-lungräddning och blåste i den lilla nosen och hade mig men det var förgäves. Den femte ungen var helt död. Det syns ju också tydligt på bilden, mera död kan man inte bli.
Detta var och ska förbli mitt livs första och enda döda kattunge, så är det bara. Så den erfarenheten ingår i kommande beslut om de franska katternas öde.
Kattungar igen
Ungefär så här ser det ut i vår trädgårdshörna just nu. Det här är vår kattmamma Cayenne, Maine Coone-katten som fick ungar hos oss 2005. Här ligger hon dag två och tar igen sig och låter ungarna dia. I av oss snickrad låda och med rosa lakan på mjuk kudde.
Ligger hos sina ungar gör den lilla franska katt-tonårsmamman, svart-vit i sitt lilla lövhögshörn med liten del av soltält som tak. Inne i vår häck. Och vi är inte närmare en lösning på problemet än - här i Frankrike är det också helg och alla tänkbara instanser att kontakta är stängda. Och jag ringer inte "les Pompiers", brandkåren för detta. Enligt en av grannarna får man också betala för den här typen av utryckning och jag vill se vad vi kan hitta för lösning innan dess.
TACK och stort tack igen för alla tips och goda råd i förra inlägget. Alla råd som handlar om att ta hand om katten, se till att den får p-piller eller kastreras och att ungarna förs till katthem kommer tyvärr inte att fungera. Vi varken kan eller vill ta hand om den här katten. Svärsonen är svårt allergisk och bara det faktum att den då och då smiter in i vårt hus och förser sig av hundens torrfoder är ett problem. Vi vill kunna ha öppna dörrar och njuta av Provence på det sättet utan att behöva stänga in oss för att vi har vilda katter i vårt lilla område som inte får mat på annat sätt.
Vi har dessutom vår lilla toypudel som mer än en gång fått ordentligt på moppe av den här katten. Jag är rädd om hennes ögon och nos och för ev. infektioner i rivsår. Just nu sitter jag med ett själv på handen som uppstod när jag nu närmade mig för att kolla läget. Först är mamman "snäll" och jamig och kommer emot mig. Och så hoppar hon plötsligt upp som en tiger och HUGGER mig i handen med blodvite som följd. Jag är mindre road av sånt, det gör ont och jag gillar inte att tänka på infektionsrisken för mig heller även om jag tvättat och sköljt och baddat med desinfektionsmedel.
Katten ligger där den ligger i sin lilla lövhåla. Det går ingen nöd på den förutom att den inte har någon mat. Vatten finns dock att tillgå överallt, också på vår altan. Den har fyra små underbart söta (förstås!) ungar i olika färger, en svart, en tigrerad, en svart- och vit som mamma själv och den fjärde har jag inte kunnat kolla in, troligen gråtigrerad. Det stämmer väl överens med flera av de frigående katterna i området så säkert är det olika pappor till allihop.
Vi har fått olika förslag: locka bort mamman, ta hand om ungarna fort och dränk dem. Kommer inte på fråga, varken maken eller jag kan tänka oss det alternativet. Vi har grannar som kan hjälpa oss med detta men bara tanken är så obehaglig att det är svårt att föreställa sig. Att ta på sig jobbet att "socialisera" dem - vilket vi förstås gjorde omedelbart med våra raskattungar - känns heller inte rätt. Dels vet man inte hur mamman beter sig och mera bett än det jag fick idag vill jag inte ha. Att ge henne mat binder henne till oss och det vill vi inte heller, varken med tanke på Dessi eller fortsatta intrång i huset.
En av de franska grannarna har sagt att han kan skjuta mamman och dränka ungarna men det känns också obehagligt eftersom vi de facto inte VET om hon hör till någon? Och jag vill inte ens höra skottet. Det är klart att vi kan fånga in ungarna snabbt om mamman ger sig ut på jakt en kortare stund men vad gör vi sen med fyra pipande kattungar som ska ha mat i princip kontinuerligt? Vem tar hand om dem och tar dem av daga på ett rimligt sätt? Om nu sådant finns. Att lämna till katthem går ju inte, de är alldeles för små för sånt. Här är andra olika förslag från olika håll: lägga ungarna i plastpåse och dänga den hårt i betongvägg. Eller trä plastpåsen över bilens avgasrör och .....ja, ni kan ju räkna ut själva. Eller förstås klassikern: dränka dem. Hur då? Stoppa ner dem i en hink med vatten och hålla fast tills de slutar sprattla?? Vem klarar sånt?
Gift, sa någon. Vad innebär det? Spruta in gift i mat som man ger mamman? Dör hon kvarstår ju problemet med ungarna. Vem vill hålla på med sånt och sen ta hand om alla konsekvenser?
Just nu framstår rådet med att kontakta samfällighetens ordförande och borgmästeriet för att få hjälp av utomstående som det rimligaste. Detta är ett "samhällsproblem" som inte bara drabbar oss - det är faktiskt en sanitär olägenhet att få så mycket katter i ett litet område som vårt. Och omhändertagande och kastreringar måste skötas av andra än oss som privatpersoner.
Försöker jag intala mig. Själen i mig driver mig att kontrollera att de har det bra, att de fortfarande lever och åtminstone får en dräglig tillvaro innan något händer. Att bara låta det hela vara kommer att ta minst sex, sju veckor innan ungarna är avvanda. Och sen springer de omkring, vilda och fräsande och bajsar ner rabatter och balkonger (det här är apkatter, de klättrar upp till tredje våningen utan problem) till allas irritation.
I-landsproblem? Ja kanske. Men det ställer andra moraliska och etiska frågor på sin spets. Jag har fem små liv i min trädgård som jag på ett plan ömmar för. Å andra sidan kan vi inte leva som vi vill i vår trädgård och i vårt hus och hunden måste tvärpassas i ett. Och inte kommer vi ifrån att vi måste lösa det här på ett eller annat sätt, kanske till kostnader också. Roligare påskpresent hade vi kunnat få!
Ligger hos sina ungar gör den lilla franska katt-tonårsmamman, svart-vit i sitt lilla lövhögshörn med liten del av soltält som tak. Inne i vår häck. Och vi är inte närmare en lösning på problemet än - här i Frankrike är det också helg och alla tänkbara instanser att kontakta är stängda. Och jag ringer inte "les Pompiers", brandkåren för detta. Enligt en av grannarna får man också betala för den här typen av utryckning och jag vill se vad vi kan hitta för lösning innan dess.
TACK och stort tack igen för alla tips och goda råd i förra inlägget. Alla råd som handlar om att ta hand om katten, se till att den får p-piller eller kastreras och att ungarna förs till katthem kommer tyvärr inte att fungera. Vi varken kan eller vill ta hand om den här katten. Svärsonen är svårt allergisk och bara det faktum att den då och då smiter in i vårt hus och förser sig av hundens torrfoder är ett problem. Vi vill kunna ha öppna dörrar och njuta av Provence på det sättet utan att behöva stänga in oss för att vi har vilda katter i vårt lilla område som inte får mat på annat sätt.
Vi har dessutom vår lilla toypudel som mer än en gång fått ordentligt på moppe av den här katten. Jag är rädd om hennes ögon och nos och för ev. infektioner i rivsår. Just nu sitter jag med ett själv på handen som uppstod när jag nu närmade mig för att kolla läget. Först är mamman "snäll" och jamig och kommer emot mig. Och så hoppar hon plötsligt upp som en tiger och HUGGER mig i handen med blodvite som följd. Jag är mindre road av sånt, det gör ont och jag gillar inte att tänka på infektionsrisken för mig heller även om jag tvättat och sköljt och baddat med desinfektionsmedel.
Katten ligger där den ligger i sin lilla lövhåla. Det går ingen nöd på den förutom att den inte har någon mat. Vatten finns dock att tillgå överallt, också på vår altan. Den har fyra små underbart söta (förstås!) ungar i olika färger, en svart, en tigrerad, en svart- och vit som mamma själv och den fjärde har jag inte kunnat kolla in, troligen gråtigrerad. Det stämmer väl överens med flera av de frigående katterna i området så säkert är det olika pappor till allihop.
Vi har fått olika förslag: locka bort mamman, ta hand om ungarna fort och dränk dem. Kommer inte på fråga, varken maken eller jag kan tänka oss det alternativet. Vi har grannar som kan hjälpa oss med detta men bara tanken är så obehaglig att det är svårt att föreställa sig. Att ta på sig jobbet att "socialisera" dem - vilket vi förstås gjorde omedelbart med våra raskattungar - känns heller inte rätt. Dels vet man inte hur mamman beter sig och mera bett än det jag fick idag vill jag inte ha. Att ge henne mat binder henne till oss och det vill vi inte heller, varken med tanke på Dessi eller fortsatta intrång i huset.
En av de franska grannarna har sagt att han kan skjuta mamman och dränka ungarna men det känns också obehagligt eftersom vi de facto inte VET om hon hör till någon? Och jag vill inte ens höra skottet. Det är klart att vi kan fånga in ungarna snabbt om mamman ger sig ut på jakt en kortare stund men vad gör vi sen med fyra pipande kattungar som ska ha mat i princip kontinuerligt? Vem tar hand om dem och tar dem av daga på ett rimligt sätt? Om nu sådant finns. Att lämna till katthem går ju inte, de är alldeles för små för sånt. Här är andra olika förslag från olika håll: lägga ungarna i plastpåse och dänga den hårt i betongvägg. Eller trä plastpåsen över bilens avgasrör och .....ja, ni kan ju räkna ut själva. Eller förstås klassikern: dränka dem. Hur då? Stoppa ner dem i en hink med vatten och hålla fast tills de slutar sprattla?? Vem klarar sånt?
Gift, sa någon. Vad innebär det? Spruta in gift i mat som man ger mamman? Dör hon kvarstår ju problemet med ungarna. Vem vill hålla på med sånt och sen ta hand om alla konsekvenser?
Just nu framstår rådet med att kontakta samfällighetens ordförande och borgmästeriet för att få hjälp av utomstående som det rimligaste. Detta är ett "samhällsproblem" som inte bara drabbar oss - det är faktiskt en sanitär olägenhet att få så mycket katter i ett litet område som vårt. Och omhändertagande och kastreringar måste skötas av andra än oss som privatpersoner.
Försöker jag intala mig. Själen i mig driver mig att kontrollera att de har det bra, att de fortfarande lever och åtminstone får en dräglig tillvaro innan något händer. Att bara låta det hela vara kommer att ta minst sex, sju veckor innan ungarna är avvanda. Och sen springer de omkring, vilda och fräsande och bajsar ner rabatter och balkonger (det här är apkatter, de klättrar upp till tredje våningen utan problem) till allas irritation.
I-landsproblem? Ja kanske. Men det ställer andra moraliska och etiska frågor på sin spets. Jag har fem små liv i min trädgård som jag på ett plan ömmar för. Å andra sidan kan vi inte leva som vi vill i vår trädgård och i vårt hus och hunden måste tvärpassas i ett. Och inte kommer vi ifrån att vi måste lösa det här på ett eller annat sätt, kanske till kostnader också. Roligare påskpresent hade vi kunnat få!