Det här är inte en fransk kattunge utan en av våra Maine Coone-ungar. Men hon får illustrera hela kattungeäventyret i vår sydfranska trädgård.
Idag för en vecka sedan upptäcktes den fräsande nyförlösta kattmamman med dygnsgamla ungar i ett hörn i vår häck. Sedan dess har vi klurat fram och tillbaka på en lösning av detta problem, vi har fått goda råd överallt ifrån, inte minst här på bloggen. Och vi bestämde oss för att rådet från Annannan, det att flytta ungarna från vår trädgård och låta mamman hitta dem på annan plats var det bästa.
Så vi har haft näst intill militärstrategiska överläggningar om hur detta rent praktiskt skulle kunna gå till. Ingen av oss ville bli bitna eller rivna av den ilskna mamman (det räcker med betten jag fick) utan vi har försökt klocka henne när hon så småningom gett sig ut på matjakt för att se hur länge hon vågat lämna ungarna.
Först ett par minuter, sedan något längre tid och när hon var borta 8 minuter en gång sa vi oss: NU kanske. Men man ska då ikläda sig handskar, ha kratta och vattenspruta till hands, kartong att snabbt skopa upp ungarna i och så hinna in i huset och rädda sig där från en fräsande kattmamma. Plus ha letat upp lämpligt nytt kattungebo. Varenda gång vi närmade oss ungarna var hon tillbaka som ett skott - varifrån hon kom har jag inte en aning om men vi insåg snabbt att det här var en aktion vi inte skulle klara själva utan risk för förnyat blodvite.
Under tiden har Dessi vid två tillfällen smitit ut (vi har fått hålla alla dörrar till trädgården stängda) och förstås på instinkt och utan att lyda gett sig rätt in i kattboet. Och åkt på ordentliga rivsår med blodvite där också - blodiga tasspår på golvet har talat sitt tydliga språk.
Franska väninna C sa lugnande: jag kommer på fredag, då ska vi ringa SPA, djurrättsorganisationen och be dem om råd och hjälp. Vilket också skedde igår. C ringer den ena instansen efter den andra och blir hänvisad hit och dit. Jag blir full i skratt när hon berättar om situationen och säger:
"La dame est vielle, elle a soixante-dix ans" - Damen, dvs jag, är gammal, sjuttio år. Inte korrekt
"Elle parle très mal le francais". Hon talar mycket dålig franska, det är därför jag ringer. Detta är heller inte korrekt - min franska är ganska god faktiskt.
"Elle a été mordue" - Hon har blivit biten av katten. Jo, det är sant men det är synnerligen ytligt och mycket litet infekterat och på väg att läka nästan helt.
"Son petit chien ne peut pas sortir dans le jardin et elle a été mordue aussi" - Hunden, som är mycket liten kan inte gå ut i trädgården och har också blivit biten. Jo allt det är faktiskt korrekt. Men det andra, det där med åldern och franskan, det säger hon att hon var tvungen att säga, annars skulle man inte ha reagerat. "Man måste göra det lite mera dramatiskt än vad det är, så förlåt men jag var tvungen".
Till slut blir hon hänvisad till borgmästeriet i byn som hänvisar till la Police Municipale - vår lokala bypolis. Han svarar direkt och säger att han är ute och patrullerar och han ska komma på direkten. Fem minuter senare står en stor och bred fransk polis i vår hall. I full mundering med "Police" på ryggen, svarta läderstövlar och riktig "pickadoll" i hölster.
Han ser sig omkring och jag inser att han letar efter den gamla skröpliga sjuttioåriga damen som talar så dålig franska men C griper in och visar var katt med ungar finns. Med stadiga steg går han dit, sätter på sig handskar, ber oss om en kartong och silvertejp och lyfter helt sonika bort solseglet som täcker djuren. Och där ligger hon, den lilla fräsmamman med sina ungar. Till och med polisen inser ju att han inte kan ta ungarna på direkten utan någon form av strategi måste utformas.
Han säger att kattproblemet är enormt, bara i en del av byn finns över 50 hemlösa okastrerade katter och att problemet är kommunens men att man inte gör något åt det. Man får heller inte döda varken mamman eller ungarna om man inte vet om att det inte finns någon ägare. Det man kan göra är precis det Annannan föreslagit - man flyttar bort ungarna från vår trädgård och från vår domän och så får hon leta reda på dem och ta hand om dem igen utanför "bebott område".
Så vi förser honom med kartong (en fin med lock där jag förvarar glas normalt) och C dirigeras att med kratta hålla undan den nu galna kattmamman inne i häcken medan den store polisen tar ungarna och lägger dem i lådan. Jag får hålla mig undan (gammal och skröplig som jag är) med Dessi i famnen. Jag får kika på ungarna, tre stycken är det, mörka och mycket söta, en vecka gamla så ögonen syns inte än. Åh, så söta de är säger jag. På franska faktiskt:-) varpå polisen räcker mig kartongen och säger: "Vill ni ha dem?" Med ett stort leende förstås. Jag tackar artigt nej.
Polismannen begär sedan fram bensin - C och jag letar febrilt i makens lilla verkstad och det enda vi hittar är motorolja och det hälls över det lilla lövboet i häcken. För att hindra mamman att komma tillbaka förstås.
Polisen stoppar in kartongen i bilen och kör sin väg. Och C och jag pustar ut - hon är faktiskt darrig efter äventyret och det var läskigt att hålla undan katten med kratta, det förstår jag. Hon tar en cigarrett och medan hon röker den ringer det på dörren och där står den artige polisen med min fina kartong. Han berättar att han vill lämna tillbaka den (otroligt artigt tycker jag) och att han nu har placerat ungarna i naturen en bit ifrån vår trädgård och vårt område. Mamman kommer att hitta dem säger han och det får man ju hoppas. Han tackar för sig och vi tackar honom och det känns jätteskönt att det här är över.
Epilog:
Dessi vill ju gärna fram till boet förstås men vi vill inte ha motoroljiga tassar in i huset så området hålls avspärrat tills vi kunnat sanera mera där. Sen har vi en kväll där och förmiddag där vi ser den lilla kattmamman komma tillbaka några gånger och försiktigt leta efter ungarna och varje gång tänker jag: nej, dom är inte här, du får leta åt andra hållet istället. Jag vet ju faktiskt inte alls var polisen har lagt dem och mammahjärtat i mig blir ledset när jag ser hur förvirrad hon verkar.
Nu, ett dygn senare har hon varit här ett par gånger till så än verkar det inte som hon hittat sina ungar. Och jag har ingen aning om hur länge de klarar sig utan sin mamma. Men polisen säger att detta är inte vårt problem, det är kommunens och föreslår att vi ska ta upp det här med "le Syndic", bostadsrättsföreningen så att man också den vägen kan utöva påtryckningar på kommunen. Vi har gjort vad vi kunnat och gjort helt rätt och han också, säger han.
Väninna C säger sedan strängt att jag bör uppsöka bydoktorn för att visa mina bitsår på handen. Jag har inte varit så orolig för dem men jag googlar lite och inser att rabies till exempel är något man absolut inte vill ha. Då är man dödens lammunge faktiskt. Så vi åker ner till bydoktorn Madame D, "le médécin traitant" som tar emot och säger att det inte är någon fara med såren, det är bara att fortsätta att desinficera och hålla koll. Men, säger hon, när fick ni en trippelspruta mot stelkramp, difteri och polio senast? Jag blir henne svaret skyldig, jag tror det var på 60-talet när jag blev hundbiten en sommar i Tyskland som jag fick en stelkrampsspruta.
Här i Frankrike vaccineras alla var tionde år, säger Madame D. Men vi har inte något vaccinationsprogram längre så var och en får hålla reda på detta själv. Men i ert och er mans fall är det hög tid - jag skriver recept på vaccin, åk till apoteket och hämta ut det och ring distriktssköterskan Madame R så kommer hon hem och ger er sprutan. Och så antecknar hon att vi nu är vederbörligen vaccinerade och att nästa gång det ska ske är om tio år. Det känns tryggt - hon ser oss här fortfarande om många år och inte är vi för gamla för den här sortens vaccination heller. "Det är bra också om ni arbetar i trädgården och får något sår där" säger hon. Jag tror hon har sett maken på moppen nere i byn, kanske tycker hon som C: "Il est cool", säger hon. Säkert tror hon oss om trädgårdsarbete ett par år till.
När vi åker ner till doktorn och säger adjö till C säger jag: Nu far jag, den gamla skröpliga kvinnan på sjuttio som talar så dålig franska". Jag säger det på helt perfekt franska och vi brister båda i gapskratt!
"C'était toute une histoire!" Vilken historia!
Och vilket äventyr!!!
SvaraRaderaDet är ett komplett elände det här med katter som förvildas och får ungar ....
*gapskrattar* La dame est vielle, elle a soixante-dix ans...
SvaraRaderaIngen rolig historia ni råkat ut för med katterna. Hoppas bara det löser sig för kattungarna o mamman. Det bästa vore väl om katterna i området blev kastrerade...
Varm kram
Bra att ni har fått hjälp med katterna. Man kan känna sig så maktlös i en sådan situation. Det borde vara lag på kastrering av katter som inte är avelskatter. Mest av allt hoppas jag kattmamman hittar sina ungar och att någon proffs tar hand om hela familjen om det nu resulterar i avlivning eller att hitta frivilliga ägare.
SvaraRaderaAtt fånga kattmamman lär inte bli lätt. Minns vi och kommunen la ut kattfällor i flera veckor. Fångade in nästan alla andra katter i området men inte vår vilda "Mamma Mia" som till slut blev halvtam och bodde hos oss i 9 år tills hennes tid var ute. Därav p-pillarna, att fånga in henne för veterinärbesök var en omöjlighet hela den tiden.
Som jag skrev i en tidigare kommentar har vi ff hennes Tom och Jerr som våra älskade huskatter, snart 11 år gamla.
Hälsningar från Uppsala
Ramona K
Härligt skriven historia :D Helt i klass med Peter Mayle.
SvaraRaderaMen kattproblemet är ju tyvärr inte borta. Hittar hon kattungarna och de överlever så är det ytterligare tre vildkatter som strövar och förökar sig i era bostadsområden till nästa år, därefter 12, därefter 48...96... krasst teoretiskt alltså. Plus alla andra vildkatter. Det vill till att kommunen får ändan ur vagnen och ställer ID-krav på kattägarna. Att det finns bönder som bor på landet med sina gårdskatter är liksom ingen ursäkt. Jag bor på landet med åtta gårdskatter. Samtliga är kastrerade, vaccinerade, maskfria och bär halsband. Det är inte alls svårt. Det handlar bara om att tänka om. Det kan nog även en fransk bonde lära sig att göra. Jag hoppas att det går bra med ditt bitsår, ta hand om dig!
Om mannen körde iväg med ungarna i en bil så långt bort att deras pip inte hörs till er, kommer mamman troligen inte att hitta dem och de kommer att svälta ihjäl. Innan de gör det, skriker de för full hals.
SvaraRaderaNär man flyttar ungar, måste man se till att mamman ser vad man gör - dvs vandra iväg med lådan med ungarna i till fots så hon kan följa förloppet. Jag skulle inte blunda och hoppas.
Det jag hoppas, däremot, är att vildkatterna i området blir kastrerade.
Till er alla: precis som med alla råd inför den här situationen så är ju reaktionerna också olika när det gäller sättet på vilket det åtgärdats. Det är verkligen så som Ramona skriver: man känner sig maktlös när man befinner sig mitt i det hela. Och du påpekar också det många tycks glömma - det är omöjligt att fånga en kattmamma. Hur skulle det gått till? Vi hade ett sådant problem på vår skärgårdsö med en katt som slutade gilla sin matte några km från oss och ville flytta in till oss. Vi hade egna raskatter och ville inte ha en till. Han fick hållas utomhus men var en slagskämpe som skrämde grannens elva (!!) katter till döds. Där användes en grävlingsbur med inlagd kattmat för att försöka fånga in Nisse som vi kallade honom. Lik pElle för den delen. Det tog över en månad innan han gick i fällan för gott och sen sköts. Tack och lov långt från oss.
SvaraRaderaDet går därför inte, som Anonym föreslår, att enkelt lägga ungarna i en låda och sedan låta mamman trippa bredvid för att se var de läggs. Man måste vara realist i sina förslag och se till hur det ser ut i verkligheten.
Polismannen kom tillbaka med den tomma lådan efter endast tre minuter och sa att ungarna placerats strax utanför vår tomt som ligger direkt i anslutning till ett grönområde. De är alltså inte långt borta och han visste vad han gjorde - det märktes.
Vid kontakten med SPA, den lokala djurrättsorganisationen blev min väninna C utskälld av en rabiat dam som påstod att vi istället skulle ha behållit katten i trädgården, matat den i fyra veckor till och sedan kunde de ha kommit och tagit hand om alla katterna. Vilket vansinnesråd? Om vi hade börjat mata katten hade vi fått hit alla de andra vilda katterna i området också och sen varit invaderade som vissa i området här har blivit. Det är kattbajs på balkongerna på tredje våningen till och med!!
Och att mata en kattfamilj är inte vår uppgift utan problemet ska lösas genom kommunens försorg - så som det gjordes enligt polismannen. Det finns ingen anledning att försöka ge oss "dåligt samvete" för att det kanske ligger svältande, skrikande kattungar här någonstans. Har man inte varit i den här situationen förstår man inte hur svårlöst det faktiskt varit.
Vi får se hur detta avlöper. Kattmamman visar sig här lite då och då men enbart korta stunder. Det kan lika gärna vara så att hon hittat ungarna och söker sig tillbaka till vår domän för mat.
Och vi ska ta upp problemet med vår samfällighetsförening som får i uppdrag att vända sig till kommunen med ytterligare propå om att lösa situationen genom professionell infångning av katterna, sterilisering av dem eller avlivning. Det är inte så att vi har bönder i närheten heller, däremot "snälla" gamla (riktigt gamla alltså:-) damer som matar katterna vilket gör att de håller sig kvar, parar sig och så blir de bara fler och fler.
Här finns också huskatter med halsband och flera av husen har kattluckor så man får utgå ifrån att just de katterna är både steriliserade och vaccinerade. Här går inga skabbiga eller loppiga katter - de är alla välnärda, de är det som är en del av problemet.
Frankrike är för övrigt ett av Europas husdjurstätaste länder. Jag såg en uppgift om att det lär finnas 40 miljoner katter här. Och landet har 60 miljoner invånare. Katt ligger på första plats men hundinnehavet är också enormt stort. Och deras bajsande göder marken, åtminstone här hos oss!
Vilken berättelse! Spännnade! Men kattungarna borde ju avlivas. Extremt djurvänligt att ge mamman chansen att föda upp dem, med det resultat som någon i en annan kommentar räknade sig fram till.
SvaraRaderaGivetvis försöker man inte fånga in en kattmamma som, med all rätt, kämpar för sina ungars liv. Men en kattmamma som ser ungarna stoppas ner i en låda följer garanterat efter mannen med lådan.
SvaraRaderaOm jag vore ni, skulle jag ta ett par promenader och kolla upp saken. Att ungarna är där och att mamman finns där.
Eli: jag tror att de flesta innerst inne tycker som du. Men ingen kan föreställa sig att avliva kattungarna. Inte ens polisen sa sig kunna tänka sig att göra det. Han sa faktiskt också att man inte FÅR avliva varken mamma eller barn om man inte säkert vet att detta är en katt som inte tillhör någon.
SvaraRaderaEn av de svenska grannarna här har en granne som har en svart-vit katt som går in och ut i lucka på deras grannbalkong. Den här kattmamman i vår trädgård TROR vi är hennes dotter som föddes förra året och då låg i ek-roten utanför vårt hus. Men vi kan inte veta, de båda katterna är till förväxling lika. Det kan alltså lika gärna vara någons katt.
Jag håller med dig om eländet med exponentiell kattförökning och det vi kan göra är att försöka driva frågan hos dem som ska åstadkomma detta i praktiken, dvs kommunen.
Kära Anonym igen: jag visste förstås att det skulle komma kommentarer från dem som resonerar som du. Jag bad dig tidigare att inte försöka skuldbelägga oss för hanteringen av den här situationen, det har varit svårt nog som det är.
Jag vill också bara säga dig att det är så att man INTE säger till en fransk polis vad han ska göra och inte. Det här var inte "en man med låda med kattungar", det var fransk polis i myndighetsutövning och om han valde att ta kartongen i bilen och köra dem en bit bort, lagom för att mamman skulle hitta dem, så är det hans sak, inte vår. Det var bara att vara tacksam för att han löste problemet med att få dem bort från vår trädgård och vårt område.
Jag förstår heller inte hur du menar när du tycker att vi ska ta promenader för att "kolla upp det hela". Att ungarna är där och mamman också. Om det är så, vad tycker du vi ska göra? Och om mamman inte är där, vad tycker du vi ska göra då? Ta tillbaka tre stycken veckogamla blinda kattungar och börja försöka föda upp dem på egen hand? SPA tar inte emot kattungar yngre än 5 veckor. Skulle vi hitta ungarna och ta hem dem till oss igen börjar ju eländet om?? Det kan ju också vara så att kattmamman är ute på jakt efter mat och inte övergivit dem. Vilket de inte gör dessutom. Jag vill be dig att respektera att vi gjort allt vi kan i den här situationen och att vi dessutom inte kan sätta oss emot fransk lag framförd av en artig, hjälpsam polis som gjorde det han skulle, inte för första gången!