Flera sydfranska trädgårdsäventyr

Den som läst om vildkattungarna här på bloggen förstår att det inte är helt lätt med djurhanteringen här. Vi bor visserligen mycket civiliserat i ett inhägnat modernt område och bara några minuter nerför en vacker trappa har vi vår pittoreska by. Runtomkring oss är det dock rätt mycket vildmark, området här är också känt för sina vackra och ibland utmanande och tuffa vandringsleder. Kommer man upp på några av bergstopparna ser man Medelhavet, längre bort än så ligger inte det.

I byn finns också många jägare och när det är säsong för det ena och eller andra - mest hjort och vildsvin tror vi - så knallar det bland bergen titt som tätt. Och restaurangerna fylls av goda vildsvinsstekar på menyn.

Att vårt område fått besök av vildsvin noterades redan för ett bra tag sedan, gräsmattan bakom områdets pool och några andra närliggande områden bökades upp och förstördes på vildsvinsmanér. Några grannar klagade och det skrevs till alla boende om detta men sedan hörde vi ingenting mera.

I vårt område är vi fyra svenska familjer. Två av oss är permanentboende, det är vi och så väninna M som har ett likadant hus med trädgård som vi en bit bort från oss. När någon av oss är bortrest brukar vi hjälpa varandra med trädgårdstillsyn, blomvattning och postomhändertagning.

Det jag nu ska berätta är JÄTTEHEMLIGT!!! Det får inte komma ut till någon så det är bara att hoppas att ingen fransktalande bybo får för sig att googleöversätta den här texten och skvallra. Och jag hoppas ingen av mina bloggläsare gör det heller:-)

Väninna M åker till Sverige och vi ser till hennes hus som vanligt. Vid ett av trädgårdsbesöken noterar jag att det ser konstigt ut i grannens rabatt, uppkrafsade plantor låg utslängda. Jag visar maken som inte tror att det betyder något särskilt. Och vi har inte ansvar för grannens trädgård heller för den delen.

M, som är född och uppvuxen på gård på landet,  kommer hem strax efter detta och berättar sedan följande: En kväll i skymningen hör hon mystiska ljud från sin trädgård. Hon öppnar sin altandörr och hör, som hon upplever, mycket tydliga ljud från "en tuggande och smaskande gris". Hon känner igen ljudet, inte minst sedan barndomstiden.

I skenet av en ficklampa ser hon det hon misstänker - en vildsvinsgalt några meter ifrån henne, nu i hennes rabatt. Gnaskande på hennes växter. Hon är i mitt tycke supermodig som tar en sten och kastar mot galten som då genast far iväg och försvinner ur trädgården. Hur begriper hon inte, vi har alla staket av Gunnebostängseltyp runt våra trädgårdar. Inte kan väl vildsvin hoppa över ett sånt tänker M och bestämmer sig för att läsa på om vildsvin. Och lär sig att de är skygga skymningsdjur och bland annat gillar ekollon som det finns mycket av på M:s tomt. (Hos oss finns det i mängder också, vi har ju stora flerhundraåriga ekar i trädgården så jag blir lätt orolig vid tanken).

M talar med O, mannen som hjälper oss båda med att sköta vissa trädgårdsarbeten. Han är en mångkunnig ung man och det visar sig att han också ingår i byns jaktlag. Vildsvinsjaktsäsongen är över men problemet måste lösas, inte minst med tanke på att många barn leker precis utanför M:s tomt.

M har noterat att galten kom första gången klockan 1950. O vidtalar jaktkamrat från byn och det bestäms att de ska komma påföljande kväll strax före kl. 2000. Kl. 1950 hör M återigen de karaktäristiska grymtningarna och smaskandet från den stora håriga och punktliga grisen, öppnar dörren och lyser på den. Jo, den är där. Men jägarna har ännu inte kommit.  Till M:s frustration.

Så småningom dyker de upp, får korn på galten, byjägaren går snabbt upp på andra våningen och in i M:s sovrum, öppnar fönstret och PANG. Fäller han galten. M vet sedan inte vad som händer, galten tas snabbt och diskret bort av de båda männen och när jag senare frågar O om de delat på den svarar han att de har dom och att M ska få en lämplig bit så småningom. Och han understryker att vi inte får tala om detta - att han inte sköt själv trots att han är jägare beror på att han bor i området och inte kan förknippas med detta.

Galten har förstås förstört en del i M:s trädgård, lökar och annat har gått åt. Men borta är den, snabbt och effektivt hanterades det i det franska kvällsmörkret och nu är det bara att hoppas på att den inte har någon bror eller kusin eller annan släkting som tänkt ta över reviret. Än har det varit lugnt.

Titta på bilden av den uppstoppade galten som jag hittade häromdagen på en landsortsrestaurang. Det är rätt stora djur, aggressiva dessutom så det är inget man vill ha i sin trädgård. Varken dom eller vildkatter. Vi har ett annorlunda och spännande liv här i vår sydfranska by ibland!