En vanlig torsdagskväll i februari..

..bestämmer vi oss för att äta kräftor. Urgoda kinesiska diton som är inköpta i somras på IKEA Food i Toulon förstås. Gud bevare Kamprad som jag skrivit förut.

Det finns till och med rostbröd, emmentalerost, öl och Ålborgs Jubileum för "en lille en" till maken. Här sitter han och sörplar njutningsfullt till stearinljussken, franska nyheter på tv och med den fortfarande blommande rosa julstjärnan på bordet.

Vem säger att man inte får vända upp och ner på begreppen. Nu ska det bli god kräftsoppa av skalen till ikväll!

Lunch i Le Castellet

Det här var vår lunch häromdagen i den lilla medeltidsbyn Le Castellet i de provencalska bergen. En liten "amuse-bouche" - miniförrätt med endiver och champinjoner, sen en "souris d'agneau", en genommör lammbenknota med grönsaksgratäng. Och så en makalöst god chokladtårta med färska vinbär till efterrätt.

På hemvägen den fantastiska utsikten igen och de ständiga eldarna som ger skimmer och dis över landskapet. En bra stund!

Lunch i bergen i Provence

Om en liten stund ska vi träffa svenska vänner här på den högt belägna restaurangen i den lilla bergsbyn Le Castellet. Vi har gått förbi många gånger vid våra besök men nu - i lågsäsong - ska vi äta lunch här för att sen diskutera ett litet större upplägg för en "månadslunch" för de svenskar som bor härnere. Utsikten och de roliga serviettarrangemangen bådar gott.

Hos fransk doktor

Så här ser det ut i väntrummet hos vår franska doktor. Detta är inte vårdcentral i svensk mening. Här har två husdoktorer, "médecins traitants", Madame D-B och Monsieur D varsitt mottagningsrum och det finns också ett litet rum med utrustning för byns tre distriktssköterskor som far runt hos patienter som tättingar till långt in på kvällen . En av dem kom hem till oss före jul och gav oss våra influensasprutor. Vaccinet hade vi själva hämtat ut på apoteket och sprutan gavs i vårt vardagsrum! I byn bor lite drygt 2.000 personer och vi har alltså två egna läkare vilket, ur svensk synvinkel är oerhört "läkartätt".

De båda doktorerna arbetar växelvis. När den ena har mottagning på förmiddagen gör den andre hembesök. På onsdagar när barnen är lediga från skolan är vår doktor, Madame D-B också ledig, man får därför förutsätta att hon har skolbarn. Hon är ytterst vänlig och hjälpsam, lyssnar noga och tar oss på stort allvar. Hon är smal som en sticka, nästan anorektisk, men tufft franskt kvinnligt klädd i mockabyxor och höga stövlar. Vit rock har vi aldrig sett. Mottagningen är öppen på förmiddagarna fram till kl. 1200 och öppnar sedan kl. 1500 igen och har öppet till kl. 1800. Under mottagningstiden ringer det ibland på doktorernas telefoner och de svarar då trots att de har patienter i rummen.

Här finns inga sjuksköterskor, inga sekreterare, inget nummerlappssystem eller tidsbeställning. Vill man träffa sin doktor går man helt enkelt och sätter sig i det här väntrummet och väntar in sin tur. Alla i rummet vet precis vem som står i tur att komma till doktorn som slussar ut sina patienter genom en dörr och kommer och hämtar de nya genom dörren på bilden.

Besöken får ta den tid som behövs. Man känner aldrig att det jäktas. En del patienter är inne hos doktorn jättelänge, andra kommer ut fortare. Barnen leker snällt i sitt hörn, vi andra väntar tålmodigt. Det tar mellan en kvart och en timme att få komma in, sällan längre och ibland kommer man in direkt.

Ofta småpratas det i rummet men lika ofta sitter man tyst och väntar och bläddrar i tidningar, kollar mobiltelefoner eller läser böcker. Varje gång en ny person kliver in i rummet hälsar alla: Bonjour.

Viss typ av dokumentation sker via doktorernas datorer - de håller koll på varför man sökt tidigare och vilken medicin man fått. Men viktigare dokumentation som sjukhusjournaler, laboratorieresultat och röntgenbilder har man själv ansvar för och förvarar hemma och tar med till doktorn om det behövs.

Alla kompletterande undersökningar och prover remitteras man till. Vi har specialister på ögon, hörsel, hjärtan, mage, reumatism, ja allt, på några kilometers avstånd. Och flera stora sjukhus, både statliga och privata inom tjugo minuters bilväg. Krisar det kommer dessutom husläkaren hem till bostaden och på helger och nätter kan man ringa S.O.S Médecins, akutläkare som står i ens sängkammare inom en kvart.

Väldigt bra är det, det franska sjukvårdssystemet. Omvittnat så. Och lättillgängligt. På sista bilden syns maken läsande en fransk tidning. Och utanför dörren står vår bil parkerad!

Blå berg omkring oss

Så här vackert har vi det omkring oss. Förr såg vi havet, nu är det de blå bergen som omger oss och ger oss ständigt nya vackra synintryck. Klicka gärna så kanske det nästan känns på riktigt!

Min franska trädgård. Liten vårpromenad 2.

I det vackra vårvädret går Dessi och jag på liten promenad i trädgården. Det finns alltid något att upptäcka och vi är så väldigt glada för den här lilla markplätten, den som var en djungel av sly och ogräs när vi flyttade hit. Men som nu har blivit en riktig trädgård med olika träd, buskar och växter. Inte kan jag namnen på allt som växer här. Men mina stora hundraåriga ekar känns som hemma, just nu äntligen avlövade och vackra mot den blå himlen.

Hemtam känns faktiskt också trappan av franska järnvägsslipers. I tre av mina svenska trädgårdar har vi lustigt nog haft just den sortens trappor så det känns som det ska. Inte alltid har de som här varit omgärdade av rosmarinbuskar, de som nu blommar vackert blått.

På altanbordet står en bukett mimosakvistar som vi plockade från ett nedhugget träd på hundpromenaden igår. På många ställen här blommar redan mimosan för fullt men här en bit upp i bergen där vi bor tar det lite längre tid. Vi väntar på att den ska slå ut i full blom - det känns också roligt och lite exotiskt.

Min franska trädgård. Liten vårpromenad 1

Så här ser det ut i vår franska trädgård just nu. Och har gjort ganska länge faktiskt. Vi har haft snödroppar i minst tre veckor och både hyacinterna, minipåskliljorna och tulpanerna har stuckit upp sina blad ett tag.

Än dröjer det en stund innan de börjar blomma men att våren är på väg i Provence, det visar dom allt.

Tous ensemble. Bilder till förra inlägget

Tous ensemble. Alla tillsammans

På en av de franska tv-kanalerna går ett program som heter "Tous ensemble" 10 jours pour changer la vie d'une famille". "Alla tillsammans. 10 dagar för att förändra livet för en familj".

Jag är helt fascinerad av detta, dels av programmets innehåll men också för att det är så osvenskt att jag inte ens kan föreställa mig att något liknande skulle kunna ske i Sverige.

Programledaren, Marc-Emanuel, killen i rutig skjorta på sista bilden, får i uppdrag att hjälpa en familj i nöd. Oftast handlar det om unga familjer som har köpt ett gammalt skrutthus och börjat renovera själva. Antingen har mannen i familjen dött eller blivit så sjuk att renoveringen helt avstannat. Familjen bor alltså i rena eländesskjul, ofta knappt med tak över huvudet och med små spädbarn som blir sjuka av fukt och mögel. Det är rena rivningsbostäder men när Marc-Emanuel tar sig an familjens hus så ska det ske under på 10 dagar.

Hans uppgift är först att försöka samla ihop så många volontärer som möjligt för att ställa huset i ordning. Han hittar dem oftast i samband med något lokalt arrangemang i de byar där de förfallna husen finns. Han lyckas identifiera elektriker, rörmokare, takläggare, plattsättare, murare och inredningsexperter. Alla tillfrågas om de vill ställa upp och de svarar med rungande "ouiii". Ja, säger också ett stort antal leverantörer av olika material.

Marc-Emanuel far som en tätting till byggföretag, elfirmor, rör och sanitetsföretag, ja till alla som kan ha material som behövs för att bygga huset färdigt. Under tiden töms hela huset och man sätter igång att riva väggar och tak, slänga ut möglig isolering, spetta upp betonggolv och förbereda för allt nytt som ska in.

Varje företagsledare som Marc-Emanuel besöker är OTROLIGT generösa. När de fått höra historien om den stackars familjens öde donerar de utan att blinka varor för mellan 50-60.000 kronor. Marc-Emanuel får precis det han vill: ett komplett kök här, alla vitvarorna där, elmaterial, takpannor, septiktankar, betong, skruvar och muttrar och plankor. Varenda donator säger med ett varmt leende in i kameran: "Men det är självklart. Avec plaisir. Med nöje skänker vi detta. Det känns bra att vara solidarisk och hjälpa den här familjen till ett värdigt liv."

Tror ni att dom får någon reklam? Nej, det är just de de inte får. När så småningom alla bilar kommer med varor är filmen spegelvänd så att man inte ska se företagslogotyperna. I andra fall är de förmarkerade så att det inte ska framgå vilket företag eller företagskedja det handlar om.

Samma inställning har de som arbetar frivilligt. Den ena glada byggkillen efter den andra säger med inlevelse samma sak: "Det är klart att vi ställer upp. Det är viktigt med solidaritet och kan jag hjälpa den här familjen så känns det mycket bra."

Dag och natt jobbar och sliter man. Det hela ska vara klart på tio dagar och det är det mest mirakulösa av allt - efter tio dagar, ibland två veckor om det är ett extra ruggigt hus, har allt förändrats. In i det sista sliter man med målning, tapetsering och så kommer alla möblerna, alla rum inreds fantastiskt fint med vackra moderna soffor, sängar och textilier. Barnen får förstås små rosa prinsessrum eller blå pojkrum med bilar i. Allt skänkt av välvilliga donatorer.

Sen kommer det stora ögonblicket. Familjen förs med hopknipna ögon på kvällen till sitt hus (där fasaden alltid är ny och det oftast finns en nyanlagd trädgård också), och blir sen tillhållna att öppna ögonen. Och ja, det ÄR magi - de börjar nästan alla gråta av lycka och glädjen vet inga gränser när de sedan får se hur det ser ut inne i huset, rum för rum. Föräldrarnas tacksamhet är fysiskt påtaglig, barnens häpna ögon gör att man nästan blir tårögd själv.

Marc-Emanuel går från att ha varit en karismatisk och drivande eldsjäl när det gäller att få fart på material, jobb och frivilliga till att mjukt och ömsint leda familjen in i sitt nya, helt fantastiska hus. Det hela avslutas med att de sedan får gå ut igen och där mötas av alla som varit med och hjälpt till att skapa detta under. Och det tackas och gråts och alla är så glada och nöjda över vad man åstadkommit. Tous ensemble. Alla tillsammans.

Skulle man kunna göra ett sånt här program i Sverige? Undrar jag varje gång jag ser det här.

Utelunch

Så här har det sett ut nu några dagar. Vi har haft sol, blå himmel och runt 17 grader på terrassen. Just idag är det lite småmulet och något kyligare men att kunna sitta ute och äta lunch i början av februari känns som den yttersta av lyx. Vi äter ett par skivor norsk lax, avocado, svarta oliver, tomater med kapris och lite soja på och en bit Reblouchon, en god lite halvfast ost. Och så ett glas rosé till för att förgylla ögonblicket.

Efter lunch är det dags för en sol- och bokstund medan Dessi far runt i sin lilla "pudelträdgård" som vi kallar vår alldeles lagom stora trädgård. En och annan katt spankulerar förbi och de är favoritjaktobjekt förstås.

Vi har det oförskämt bra i vår sydfranska by. Längtar vi efter snö? Nej alls icke!