Tous ensemble. Alla tillsammans

På en av de franska tv-kanalerna går ett program som heter "Tous ensemble" 10 jours pour changer la vie d'une famille". "Alla tillsammans. 10 dagar för att förändra livet för en familj".

Jag är helt fascinerad av detta, dels av programmets innehåll men också för att det är så osvenskt att jag inte ens kan föreställa mig att något liknande skulle kunna ske i Sverige.

Programledaren, Marc-Emanuel, killen i rutig skjorta på sista bilden, får i uppdrag att hjälpa en familj i nöd. Oftast handlar det om unga familjer som har köpt ett gammalt skrutthus och börjat renovera själva. Antingen har mannen i familjen dött eller blivit så sjuk att renoveringen helt avstannat. Familjen bor alltså i rena eländesskjul, ofta knappt med tak över huvudet och med små spädbarn som blir sjuka av fukt och mögel. Det är rena rivningsbostäder men när Marc-Emanuel tar sig an familjens hus så ska det ske under på 10 dagar.

Hans uppgift är först att försöka samla ihop så många volontärer som möjligt för att ställa huset i ordning. Han hittar dem oftast i samband med något lokalt arrangemang i de byar där de förfallna husen finns. Han lyckas identifiera elektriker, rörmokare, takläggare, plattsättare, murare och inredningsexperter. Alla tillfrågas om de vill ställa upp och de svarar med rungande "ouiii". Ja, säger också ett stort antal leverantörer av olika material.

Marc-Emanuel far som en tätting till byggföretag, elfirmor, rör och sanitetsföretag, ja till alla som kan ha material som behövs för att bygga huset färdigt. Under tiden töms hela huset och man sätter igång att riva väggar och tak, slänga ut möglig isolering, spetta upp betonggolv och förbereda för allt nytt som ska in.

Varje företagsledare som Marc-Emanuel besöker är OTROLIGT generösa. När de fått höra historien om den stackars familjens öde donerar de utan att blinka varor för mellan 50-60.000 kronor. Marc-Emanuel får precis det han vill: ett komplett kök här, alla vitvarorna där, elmaterial, takpannor, septiktankar, betong, skruvar och muttrar och plankor. Varenda donator säger med ett varmt leende in i kameran: "Men det är självklart. Avec plaisir. Med nöje skänker vi detta. Det känns bra att vara solidarisk och hjälpa den här familjen till ett värdigt liv."

Tror ni att dom får någon reklam? Nej, det är just de de inte får. När så småningom alla bilar kommer med varor är filmen spegelvänd så att man inte ska se företagslogotyperna. I andra fall är de förmarkerade så att det inte ska framgå vilket företag eller företagskedja det handlar om.

Samma inställning har de som arbetar frivilligt. Den ena glada byggkillen efter den andra säger med inlevelse samma sak: "Det är klart att vi ställer upp. Det är viktigt med solidaritet och kan jag hjälpa den här familjen så känns det mycket bra."

Dag och natt jobbar och sliter man. Det hela ska vara klart på tio dagar och det är det mest mirakulösa av allt - efter tio dagar, ibland två veckor om det är ett extra ruggigt hus, har allt förändrats. In i det sista sliter man med målning, tapetsering och så kommer alla möblerna, alla rum inreds fantastiskt fint med vackra moderna soffor, sängar och textilier. Barnen får förstås små rosa prinsessrum eller blå pojkrum med bilar i. Allt skänkt av välvilliga donatorer.

Sen kommer det stora ögonblicket. Familjen förs med hopknipna ögon på kvällen till sitt hus (där fasaden alltid är ny och det oftast finns en nyanlagd trädgård också), och blir sen tillhållna att öppna ögonen. Och ja, det ÄR magi - de börjar nästan alla gråta av lycka och glädjen vet inga gränser när de sedan får se hur det ser ut inne i huset, rum för rum. Föräldrarnas tacksamhet är fysiskt påtaglig, barnens häpna ögon gör att man nästan blir tårögd själv.

Marc-Emanuel går från att ha varit en karismatisk och drivande eldsjäl när det gäller att få fart på material, jobb och frivilliga till att mjukt och ömsint leda familjen in i sitt nya, helt fantastiska hus. Det hela avslutas med att de sedan får gå ut igen och där mötas av alla som varit med och hjälpt till att skapa detta under. Och det tackas och gråts och alla är så glada och nöjda över vad man åstadkommit. Tous ensemble. Alla tillsammans.

Skulle man kunna göra ett sånt här program i Sverige? Undrar jag varje gång jag ser det här.