Första dagen får jag också hjälp med badrumsbestyren. Det känns märkligt - jag känner en susande föraning om ålderdom när jag blir tvättlappstvättad på ryggen och bakåtkammad i håret som en gammal kvinna. Jag får hjälp att trassla in droppslangarna i en sjukhusskjorta och bäddas sen ner igen, helt utmattad.
Under förmiddagen kommer sen städpersonalen, provtagningspersonal och sjuksköterska med dagens olika droppåsar som i mitt fall byts var fjärde timme. Flera gånger måste man sätta om droppet som krånglar och innan lunch kommer sen doktorn på "la visite", den som varar i 30 sekunder och resulterar i lite olika ändringar i medicineringen.
Mitt på dagen kommer dietlunchen och sen är det en någorlunda lugn stund innan besökstiden börjar och rummet fylls av folk. Besökstiden varar mellan 1200 och 1930 så risken finns att man har besökare i timtal på stol invid sin egen säng. Klockan 1900 serveras middag och sen är det lugnt till framåt 2200 då nästa pass går på och kommer in och kontrollerar att allt är som det ska och delar ut kvällsmedicin. Klockan 0200 kikar man in för att se att man sover. Vilket man gör till de kommer och frågar.
När jag är något bättre gör jag små utflykter i korridoren. Här finns inte något samlingsrum, inga balkonger eller möjligheter att gå ur rummet med sina besökare. På den gröna dörren står ett anslag om att det är förbjudet att ställa saker framför den eftersom det är en utrymningsdörr. På typiskt franskt manér står en stol trotsigt framför skylten. Varje förbudsskylt här verkar uppmana till en handling i motsatt riktning.
Den vita manicken på väggen är till för signalsystemet och systrarna knäpper av lampan när de kommer på ringsignalen. Att den också innehöll en högtalare var jag inte medveten om förrän en dag när jag var tvungen att ringa flera gånger för mitt krånglande dropp. Just det passet hade den värsta sjuksystern. Mycket korpulent vaggade hon in med sin blodtrycksmätare med bysten och magen före, huvudet bakåtlutat med små bruna pepparkornsögon som glodde ilsket på en. Irriterat och slarvigt fcik hon igång droppet som genast lade av igen. Så jag ringde på min klocka, precis så som jag uppmanats att göra av andra vänliga systrar.
Istället för att komma tillbaka kom en dånande stämma ur plasthöljet och skrämde livet ur mig: "Vad är det ni vill nu igen Madame". När jag sa att droppet ågterigen inte fungerade kom samma ilskna röst från väggen: "Madame, jag har nyss ordnat med ert dropp. Säg inte att det inte fungerar. "Ca marche!" Det fungerar! Tala om Sister Rachel i Gökboet.
När nästa sköterska kom efter ett par timmar och såg mitt igensatta dropp och insåg att det inte kommit varken vätska eller läkemedel på lång tid frågade hon förstås varför jag inte ringt. Jag ryckte bara franskt uppgivet på axlarna. Vad ska man säga? "Ca marche"?
På sista bilden ligger min tredje bäddgranne. En jämrande kvinna som slamrande kördes in i rummet halv tre på natten, dropp sattes om, ljuset tändes i taket, höga röster gjorde att jag for upp i sängen. Ett barskt sjukvårdsbiträde sa åt mig att lägga mig ner igen och somna om. Just de här - "les aides soignantes", sjukvårdsbiträdena, tycktes tycka att det var helt OK att behandla patienterna som många franska kvinnor gör med sina barn.
Man fräser åt dem, kör med dem, säger åt dem att skynda sig på, inte gråta, komma ögonblickligen och lyder de inte direkt så höjs handen inför en förmodad örfil. Hermann Lindqvist som bott länge i Paris beskriver detta målande som "mammorna som gör honnör".
Den här rumsgrannen underhöll mig sen nästa dag med fasansfulla berättelser om sina egna operationer pga samma åkomma som min. Två gånger opererad, tre månader på sjukhus och med tillfällig påse på magen och nya anfall hela tiden. "Och ni får aldrig mer äta skaldjur och ost och heller inte dricka vin. Diet resten av livet. Se på mig - jag åt en tonfisksallad i hamnen igår kväll och fick så ont att jag hamnade här!"
Jag fick en ögonblicklig minidepression inför detta framtidsperspektiv. Lyckligtvis rådde den rara dietistflickan bot på detta. Så är det inte alls förklarade hon lugnande. Den där damen vet inte vad hon talade om. När ni är bra igen får ni äta och dricka precis vad ni vill!
Några timmar senare lämnar jag rummet och får mina recept och utskrivningspapper i handen. Återbesök hos min trumpna kirurg om en månad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar