Stackars människan med yrsel! Samma dag jag fick besked att jag skulle få nytt knä, drabbades jag av detta. Så snart jag tittade uppåt eller åt höger, kräktes jag nåt så våldsamt. Jag var helt övertygad om att jag nu skulle möta Vår Herre, eller än värre, den hornprydde. I nästan ett dygn låg jag däckad. Vågade inte ringa läkare heller, tänkte att då får jag bekräftat att det närmar sig slutet.
Ja, jag vet .., hur knäpp får man vara? Sen ringde jag min syster som är är en Riktig Syster och hon sa ..."det är säkert nånting på hörselnerven".
Alltså, detta är bara så fantastiskt bra beskrivet, man ser det framför sig som någon annan kommenterade här, "som en film". Trots att jag hört det på telefon så skrattade jag gott åt det. Du borde verkligen fundera över kåserier, jag har sagt det förr och jag säger det igen. Säkert har du en extrainkomst där!
Åhhhh Monet nu har jag läst igenom allt. KRYA på dig. Det var som att läsa en bok. Du skriver sååå bra och jag fnissade på vissa ställen trots att jag vet att du är sjuk. ROLIGT....!.... "sister Rachel" Jag ser det framför mig. Gökboet. och så på franska....!
Än en gång KRYA på dig. Tänkte på varför du inte skrivit på ett tag. Vila nu. Måla kanske. Måla elaka sjuksystrar;)
Känner nästan igen episoden om 35åringen som kom in. Hade en 16-åring på sjukhus en gång i Frankrike och kan nästan föreställa mig att hon lät så där som denna flickan... för jag vet hur min flicka lät i telefonen;)till mamman...! Mig. Fick ju åka ner och hämta hem henne. Tur för alla. Mig sjukhuset och HENNE.
Elisabet: ja, hon hade det inte lätt. Jag har haft det där själv för många år sen och vet nu att det tar ett tag innan det går över. Det som var irriterande var att hennes man kom dit och envisades med att mata henne med kvällsmaten som sjukvårdsbiträdena ställt dit. Vilken idioti!! Hon spydde som en räv efter det och jag var nära att checka ut!!
Trots att hon var sjuksköterska hade hon aldrig hört talas om detta utan trodde som du att det var en stroke eller något annat lika illa. Jag minns att jag själv också kände mig döende men det går ju över!
Inger: kul att du tycker det är kul:-) Det var ju mindre kul periodvis men nu är det över! Du får gärna tipsa någon tidning om mina "kåserier" om du vill!
Suzesan: Tack! Jag vilar och tar det lugnt och det blir bättre. Ja, viss humor måste man ju ha för att orka med en sån där pärs. Och som sagt, allt var inte dåligt, det var det visst inte.
Din flicka var ju sexton, det här var en lärare dubbelt så gammal. Men inte äldre än sexton i själen, det märktes!!
Stackars människan med yrsel! Samma dag jag fick besked att jag skulle få nytt knä, drabbades jag av detta. Så snart jag tittade uppåt eller åt höger, kräktes jag nåt så våldsamt. Jag var helt övertygad om att jag nu skulle möta Vår Herre, eller än värre, den hornprydde.
SvaraRaderaI nästan ett dygn låg jag däckad.
Vågade inte ringa läkare heller, tänkte att då får jag bekräftat att det närmar sig slutet.
Ja, jag vet .., hur knäpp får man vara? Sen ringde jag min syster som är är en Riktig Syster och hon sa ..."det är säkert nånting på hörselnerven".
L y c k a.
Alltså, detta är bara så fantastiskt bra beskrivet, man ser det framför sig som någon annan kommenterade här, "som en film". Trots att jag hört det på telefon så skrattade jag gott åt det. Du borde verkligen fundera över kåserier, jag har sagt det förr och jag säger det igen. Säkert har du en extrainkomst där!
SvaraRaderaÅhhhh Monet nu har jag läst igenom allt. KRYA på dig. Det var som att läsa en bok. Du skriver sååå bra och jag fnissade på vissa ställen trots att jag vet att du är sjuk. ROLIGT....!.... "sister Rachel" Jag ser det framför mig. Gökboet. och så på franska....!
SvaraRaderaÄn en gång KRYA på dig. Tänkte på varför du inte skrivit på ett tag. Vila nu. Måla kanske. Måla elaka sjuksystrar;)
Känner nästan igen episoden om 35åringen som kom in. Hade en 16-åring på sjukhus en gång i Frankrike och kan nästan föreställa mig att hon lät så där som denna flickan... för jag vet hur min flicka lät i telefonen;)till mamman...! Mig. Fick ju åka ner och hämta hem henne. Tur för alla. Mig sjukhuset och HENNE.
Kram
/Susanne
Elisabet: ja, hon hade det inte lätt. Jag har haft det där själv för många år sen och vet nu att det tar ett tag innan det går över. Det som var irriterande var att hennes man kom dit och envisades med att mata henne med kvällsmaten som sjukvårdsbiträdena ställt dit. Vilken idioti!! Hon spydde som en räv efter det och jag var nära att checka ut!!
SvaraRaderaTrots att hon var sjuksköterska hade hon aldrig hört talas om detta utan trodde som du att det var en stroke eller något annat lika illa. Jag minns att jag själv också kände mig döende men det går ju över!
Inger: kul att du tycker det är kul:-) Det var ju mindre kul periodvis men nu är det över! Du får gärna tipsa någon tidning om mina "kåserier" om du vill!
Suzesan: Tack! Jag vilar och tar det lugnt och det blir bättre. Ja, viss humor måste man ju ha för att orka med en sån där pärs. Och som sagt, allt var inte dåligt, det var det visst inte.
Din flicka var ju sexton, det här var en lärare dubbelt så gammal. Men inte äldre än sexton i själen, det märktes!!