lördag 6 juni 2009
D-dagen. Bilder från fransk tv
Autentiska bilder varvas med vackra scener från krigskyrkogården vid Omaha Beach precis vid havet.
Här singlar han nog ner, John Steele och fastnar i kyrktornet i St. Mère Eglise.
Kanske var han vän med den coole veteranen på sista bilden?
D-dagen i fransk tv. Presidenterna och deras fruar
Två av världens mäktigaste män just nu. Och deras vackra fruar.
Den amerikanska gesten att hålla handen över hjärtat när nationalsången spelas tycker jag mycket om.
D-day. Obama!!!
Hela dagen sänds direkt från de olika ceremonier som hålls idag, den 6 juni för att fira de allierades invasion av Normandie för 65 år sedan.
Vi letar på nätet i våra svenska medier efter någon typ av uppmärksamhet kring detta. Nej. Det är faktiskt helt ofattbart.
Här samlas världens ledande män: Presidenterna Obama och Sarkozy, Gordon Brown och Prince Charles och Kanadas ledare för att delta i evenemanget tillsammans med sina fruar, Michelle Obama och Carla Bruni Sarkozy, ett stort antal andra honoratiores; krigsveteraner och mängder med människor som på olika sätt varit involverade i denna historiens största krigsinsats.
Det är minneshögtider i Paris, i Caen, på den amerikanska krigskyrkogården i Colleville i Normandie med bara där 9.000 amerikaner begravda. Presidenterna åker kors och tvärs med superbevakade helikoptrar och limousiner, det paraderas, musiceras och sjungs nationalhymner.
Det ges en presskonferens med Obama och Sarkozy där de båda uttalar sig om den förstes besök i Mellanöstern och Cairo och om gemensamma andra frågor kring krisen och annat.
Det hela varvas med tillbakablickar, reportage, intervjuer med 94-åriga män som var med. Och när Barack Obama kliver ur sin limousine med sin vackra fru utbryter ett JUBEL bland de väntande människorna. "Obama, obama, obama" skanderar man och den karismatiske presidenten skakar hand med så många han kan. Det gör Sarkozy och hans Carla också och får också stående ovationer.
Det hålls vackra tal och man lyfter fram vikten av denna dag som den som var inledningen till att Frankrike befriades och Europa är det fria Europa det är idag.
Det är underbart att se detta samspel mellan de forna allierade och det franska folket och dess president. Jag blir berörd och glad över att man lägger så stor vikt vid att inte glömma historien.
Obama har lagt sin resrutt så att den skulle avslutas med denna minnesceremoni. Hans farfar deltog inte i själva invasionen men stred på de allierades sida några veckor efter den. Han har en annan släkting, också närvarande som deltog och överlevde själva D-dagen.
Nerifrån vår by hörs musik. Antagligen tränar man för att också lite senare visa att den här dagen, Jour "J" också betyder något för människorna här.
Jag beklagar att man i Sverige inte fäster större vikt vid detta. Och jag känner mig priviligierad som via tv får vara med om och minnas en världshistorisk händelse.
D-day 6 juni 1944. Arromanches stränder
Även i Arromanches - Gold Beach - finns ett intressant museum som detaljerat ger information om vad som hände just här.
På stranden ligger resterna av de enorma stålpontonerna kvar. Titta på mannen nedanför så syns de hur stora de var. Jag tror att man släpade dem tvärs över Engelska Kanalen. I ganska hårt väder dessutom och det höll på att gå riktigt galet med dessa konstgjorda hamn- och brobyggen.
På sista bilden ses kyrkan i Bayeux. Den var den första franska staden som befriades av de allierade och under dagens minnesceremoni kommer en del att sändas just därifrån.
Bayeux är också berömd för ett annat krigsdokument. Här finns den berömda "tapeten från Bayeux", en otroligt lång broderad tygberättelse med bilder och text på latin om Slaget vid Hastings 1066 och Wilhelm Erövraren - Guillaume le Conquereur som han heter på franska.
Också det en förskräcklig historia. Det är krigiska trakter vi rör oss i. Här har vikingarna också härjat på sin tid och en del ortsnamn har skandinaviskt ursprung. "Ouistreham" heter en liten fiskeort i närheten och det betyder helt enkelt "ostronhamn". Det hörs väl?
D-day 6 juni 1944. Arromanches - Gold Beach
När vi närmar oss Bretagne på vår resa dit kommer vi först till klipphöjderna ovanför den lilla kustorten Arromanches.
Tidvattnet har sjunkit undan, det är ebb och vi ser på avstånd rester av de enorma stålpontoner (kallades Mulberry lär vi oss) som utgjort fundament för den konstgjorda hamn med stora bryggor som behövdes för landsättning av stridsvagnar och allt annat krigsmateriel.
Vi åker in i Arromanches - Gold Beach - och går ner på stranden. Här kom de första soldaterna iland minns jag - i huvudsak kanadensiska.
Under dagens ceremoni kommer mycket att sändas just från Arromanches, en idyllisk liten plats numera men med mycket tydliga minnen från invasionsdagen kvar. Igårkväll var här ett enormt fyrverkeri som sändes i fransk tv - och med äldre franska invånare som berättade hur det kändes med det enorma bombardemang som uppstod i samband med landstigningen och tyskarnas moteld.
Även om de togs på sängen och länge hade trott att en invasion skulle ske på annat ställe än just den här kuststräckan så fanns ju både soldater och befästningar längs kusten och motståndet var hårt.
Den som sett "Den Längsta Dagen" och "Saving Private Ryan" har ju fått en ungefärlig uppfattning om hur fruktansvärt det hela var.
D-day 6 juni 1944. Utah Beach
Fyrtiosex år efter de allierades invasion i Normandie åker vi till de olika stränderna. En kuststräcka på nio mil, uppdelad på fem invasionsstränder: Utah Beach, Omaha Beach, Sword, Gold och Juno.
Soldater från USA, England och Kanada är i majoritet. Men också soldater från Holland, Belgien och också Danmark deltar.
Det är ett världshistoriens största invasionsföretag och tiotusentals soldater på båda sidor stupar på stränderna eller en bit in i landet.
Det är en märklig känsla att vara här - stränderna ligger öde och vidsträckta och ibland taggtrådsförsedda.
Här vid Utah Beach finns också ett krigsmuseum som visar hela invasionsskeendet.
Stridsvagnar från tiden står uppställda som bevis för vad som hände.
D-day - Jour "J" 6 juni 1944. Historien om John Steele på kyrktaket i St. Mère Eglise.
För ganska exakt 18 år, i juni 1991, sedan far maken och jag till Bretagne där vi tillbringar sex veckor på olika ställen.
Vi har börjat vår resa "genom världskrigens Europa" i Verdun (mer om det vid annat tillfälle) och beger oss under vår vistelse här i norra Frankrike också till de olika invasionsstränderna i Normandie.
Idag den 6 juni är det exakt 65 år sedan Operation Overlord inleddes - den allierade invasion från England till Normandie som inledde slutet på Nazityskland och andra världskriget. Som jag skrev i förra inlägget uppmärksammas detta här i Frankrike stort och jag ska lägga ut rapport från detta också.
Men här står vi parkerade på torget utanför kyrkan i St. Mère Eglise, då för nästan 20 år sen. (Notera vår häftiga Chevrolet Caprice 1979 som väckte uppseende var vi än kom på smala franska bygator!)
Vi har letat oss fram till denna lilla by av ett speciellt skäl. Natten mellan den 5 och 6 juni 1944 flögs tusentals, framförallt amerikanska, soldater över till det område strax innanför det som kom att kallas för Utah Beach, en av de fem invasionsstränderna.
De släpptes ner i fallskärm och det var meningen att de skulle möta upp invasionsstyrkorna från landstigningen som skedde vid sextiden på morgonen och deras uppgift var i första hand att befria Cherbourg.
Just den här natten börjar det brinna i borgmästarens bostad och alla byinvånarna rusar ut för att bilda kedja och släcka elden. Också de tyskar som bor i den besatta byn hjälper till. Nattmörkret skingras alltså av ljuset från den kraftiga elden och det 30-tal fallskärmssoldater som singlar ner i byn upptäckts omedelbart och de flesta av dem skjuts av tyskarna som lätt kan se dem.
En av soldaterna, senare identifierad som amerikanen John Steele, fastnar med sin fallskärm i kyrktornet och blir hjälplöst hängande medan hans kamrater skjuts ihjäl eller tas till fånga. I över två timmar hänger han där och överlever därför att han spelar död.
Senare tillfångatas han men släpps ganska snart. En trupp från invasionsstyrkorna anländer till byn, gatustrider inleds och tyskarna är istället de som tillfångatas eller dödas och byn befrias.
Enligt uppgifter från nätet överlever John Steele kriget men återkommer många gånger till den här lilla byn innan han dör 1963. Ingen vet hur han levde sitt liv.
Men då, 1991,fick vi till vår förvåning se hur en docka, klädd i tidstypisk uniform fortfarande hängde från kyrktaket i St. Mère Eglise. Jag har fotograferat av bilderna ur mitt fotoalbum så bildkvaliteten blir därefter. Men på första bilden syns den vita fallskärmen på kyrktaket och på tredje bilden ser ni hur han hänger där. Mycket märkligt och väldigt illusoriskt. Han lär hänga där fortfarande, säkert kommer det bilder härifrån i franska tv idag.
Vi far sedan vidare till kusten, till Utah Beach där ett museum ligger bland sanddynerna och kvarlämnade stridsvagnar.
fredag 5 juni 2009
Operation Overlord. D-day 6 juni 1944
I morgon, den 6 juni är det Sveriges nationaldag. I Frankrike kommer dagen att präglas av ett helt annat "firande".
Det är 65 år sedan den stora invasionsdagen, D-day ägde rum på Normandies stränder den 6 juni 1944.
Hela dagen kommer man att kunna se hur detta minne högtidlighålls på olika ställen i Normandie. Presidenten Sarkozy kommer att vara där förstås och också Barack Obama. Ett antal ärrade och nu mycket gamla veteraner är på plats och överallt i städerna och byarna runt de invaderade stränderna gör man i ordning för morgondagen.
Eftersom jag lärt mig att de historiska händelserna som skett under förra seklet inte alls uppmärksammas på samma sätt i Sverige som här i Frankrike, puffar jag lite för att det ändå kan vara viktigt att komma ihåg den här dagen ur ett annat perspektiv än det svenska.
Operation Overlord som det hela kallades var ju början till Hitlers och Nazitysklands fall och en fantastisk militäroperation vars like man inte sett sedan dess. För den som vill veta mera eller bara uppdatera sig kring det hela är det bara att googla. Mängden information och bilder är enorm.
Jag lägger ut ett par av den berömde fotografen Robert Capas bilder, tagna från de allierades landstigningsfartyg. Det är intensiva bilder, nästan magiska.
Tycker jag, som tidigare när vi trodde att det var Bretagne vi skulle flytta till, själv varit på nästan alla de här stränderna. Gold, Juno, Omaha Beach bland andra. I den lilla kustorten Arromanche som var en av de första att invaderas ligger fortfarande stora betongblock kvar ute i vattnet och vittnar om de enorma och sinnrika bryggkonstruktioner som gjordes för att få iland stridsvagnar och annat materiel. Där och på andra ställen finns också muséer med otroligt fint gjorda beskrivningar av de olika skeenden som ledde till att Frankrike så småningom befriades och Tyskland tvingades retirera.
Krigskyrkogårdarna ligger tätt i det här området av norra Frankrike. Stupade unga soldater från USA, Kanada och England ligger här på fransk mark tillsammans med de lika unga fransmännen. Varje nation har sin egen kyrkogård med mängder med vita kors i snörräta rader.
Jag glömmer aldrig sommaren vi tillbringade nära dessa stränder som vi besökte i omgångar. I en av de små byarna som intogs av de allierade, L'Eglise St. Marie, fastnade en fallskärmshoppare i själva kyrktornet mitt inne i den pyttelilla byn. Vi letade oss dit på smala vägar - inte många turister åker längre hit. Och såg: han hänger fortfarande kvar!!
I kyrktornet hängde en docka, iklädd soldatuniform och med den fastnade fallskärmen ovanför sig. Då över 50 år senare.
I morgon blir det en tv-dag för mig. Jag älskar det här sättet att "commemorera", hålla minneshögtider över för Europa viktiga skeenden. Som Natos 60-årsdag härförleden med alla Europas regeringar representerade och också Barack Obama närvarande. Eller Stilleståndsdagen för Första Världskriget som också sändes i timmar i tv, den gången från skyttegravarnas Verdun. Jag vet att det kanske bara blir någon liten snutt i svenska medier kring detta.
Och har äntligen läst en bra beskrivning på varför. Bodil Malmsten (och jag citerar fritt), som är bosatt i Bretagne sedan många år lär ha sagt: svenskarna liknar alla andra europeer i det mesta. Det som skiljer är en krigssorg.
Och det är helt sant. I Sverige är de stora krigen inte närvarande som här. Varje familj har någon förlorad son, antingen i det "stora", dvs det första, eller i det andra kriget. Trots att tiden gått är det ständigt närvarande, det som hänt. Inte så i Sverige, det är en av de påtagliga skillnaderna man märker när man bor mitt i Europa som vi gör nu.
Hur man ska hantera den nyfunna och väl vårdade vänskapen med Tyskland i såna här minnessammanhang ska också bli intressant att se i morgon. Idag åker presidenten Obama till koncentrationslägret Buchenwald t.ex.
Det blir lite tv-reportage på bloggen i morgon. Från mig som tycker det är viktigt att inte glömma. Och jag tänker för den skull inte känna mig som stolt och glad svensk utan sätta fram vår svenska flagga på middagsbordet! Kanske att vi till och med nynnar lite Du Gamla, Du Fria:-)
torsdag 4 juni 2009
Europaval
Såg att Elisabet varit och röstat och känt sig glad över att bo i ett demokratiskt land där man faktiskt får göra det.
Det får vi också även om det just i år inte blir så. Vi har fått utlandsröstkort med anvisningar om hur det ska gå till. Krångligt värre - man måste åka till ambassad eller konsulat, Paris eller Nice alltså eller också hitta vittnen som intygar att man gör allt korrekt.
Inte har vi en aning om vem vi ska rösta på heller. Vi har inte följt någon som helst svensk valinformation och har inte en susning om vilka Europaparlamentsledamöter som är aktuella.
Vi FÅR rösta kommunalt här i Frankrike också men har faktiskt inte hunnit ta reda på hur det går till heller. Och det är lika illa med insikten i fransk politik. Här presenterar sig de olika partierna och kandidaterna dagligen i inspelade filmer med sina budskap.
Och alla säger precis samma sak: rösta på oss, vi är för ett demokratiskt Europa där vi samarbetar i alla frågor med våra andra EU-medlemmar. Inte vet jag hur tongångarna har gått i Sverige men här är man väldigt noga med att understryka att Frankrike är en del av Europa, en viktig del och att det är viktigt att man röstar så att man får det inflytande som behövs.
Ungefär 65 procent av fransmännen säger sig dock vara helt ointresserade av detta val och man räknar därför med att bara cirka 40 procent verkligen kommer att rösta.
Några enstaka valaffischer finns i byn men annars är det faktiskt inte så mycket prat om detta.
Den här gången avstår vi från vår demokratiska rösträtt. För att vi inte vet vad vi ska rösta på helt enkelt. Till nästa gång det är aktuellt ska vi lära oss mera. Nu när vi också bor mitt i Europa!
Veterinärdags. Igen!!
Nu börjar det bli rätt hopplöst med vår lilla valp som råkar ut för än det ena, än det andra.
Härnere finns ju både djävulsgräs och konstiga myggor som kan ge svåra, till och med dödliga infektioner och loppor och löss är vanliga hos de lösspringande hundarna förstås. Skabb finns och rabies också så det gäller att skydda sin valp mot allt som går.
Hon är helvaccinerad mot det mesta, inklusive den läbbiga rabiessprutan och har fått maskmedel och fransk Frontline mot alla slags fästingar, myggor och loppor och andra parasiter.
Ändå upptäcker vi igår att hon har en kal fläck bakom ena örat. Tappad päls och runt själva området är det som små vita mjäll. Hon krafsar sig inte särskilt mycket men jag blir konfunderad - vad är detta? Igår var hon dessutom dålig igen, kräktes ett par gånger, hade diarré och fick tvångsvätskas i värmen. Först framåt kvällen piggnade hon till och åt och drack igen.
Nu blev det veterinärbesök igen, den kala fläcken började snabbt bli större och vi måste få veta vad detta är. Jag skrev ett litet brev på franska som förklaring och skickade med mannen som fick åka ensam, jag väntar in clim-mannen som ska komma med sin faktura.
Den trevlige veterinären ringde mig sedan och sa att Dessi har en hudinfektion. Oklart vad som orsakat den, det kan vara precis vad som helst tydligen. Hon ska smörjas med särskild creme mot svamp i 8 dagar, äta ny antibiotika mot hudinfektioner i 10 dagar och äta en särskild slags kosttillskott med omega 3 och 6-oljor och vitaminer, särskilt framtaget när hundar har hudproblem.
Herregud, vi som just avslutat öroninfektionsbehandlingen och så är det dags för ny antibiotika igen. Och ett veterinärbesök på 74 euro - det är verkligen tur att vi har henne försäkrad!
Jag beklagar mig för veterinären och säger att det är nästan omöjligt att inte få henne att stoppa saker i munnen hela tiden och han säger att vi måste se upp - det är så här med valpar, de får i sig saker, kräks och får diarrée. När det gäller djävulsgräset som ju finns precis överallt säger han att det bara är under juni, juli och augusti som det är problem med det - sen försvinner det. F-n trot, här ligger vippor överallt och de flyger längs gatorna. Dessi fick en vippa i mungipan utanför veterinären nu till och med!!
Hur det ska gå att få i henne alla piller igen får vi se. Inte är det så roligt med all antibiotika i den här lilla kroppen heller. Jag har alltid trott att fransmännen var väldigt pigga på just det men hörde häromdagen på TV att en ny undersökning visar att just Frankrike varit bäst i Europa på att dra ner på antibiotikaförskrivning med tanke på all resistens som utvecklats.
I övrigt sitter vi i idag i behagliga 21 grader inomhus medan det är 34 på terrassen utanför. Carole, vår fantastiska städerska tycker att detta är fullkomligt underbart. Helt annorlunda att arbeta i ett klimatiserat hus än i ett sprängvarmt sådant. Och hon tar hand om allt betongdamm sedan igår dessutom. Himla skönt!
Färdigmonterat!
Klockan halv åtta på kvällen är killarna färdiga med monteringen av vår nya klimatanläggning.
Det är fortfarande över 30 grader ute och till allas glädje sjunker innetemperaturen snabbt när hela kylsystemet går i gång.
I natt har vi haft "svenska" 19 grader i sovrummen och det är till och med lite kylslaget på morgonkvisten.
Så här nöjda såg killarna ut när jobbet var klart och vi gav dem varsin öl.
Mannen i mitten är från Corsica och pratar jättefort och med en svårförståelig accent. Ett jäkla humör hade han också, han härjade och skrek med de unga killarna när de inte gjorde som han sa. Eller hade gjort något "connerie", något fel så att de fick börja om från början.
Jag led med dem, stackarna. Nästan hela dan låg de och kravlade uppe på "vinden" och drog ventilationsutrustning i hettan. Det dröp om dem men som vanligt när fransmännen är igång så jobbas det stenhårt. Inga pauser, konstant arbete i hög takt. Det var sagt att det skulle ta en dag och även om det drog ut på tiden så klarade de av det. Och städade och dammsög ordentligt efter sig, jag hade aldrig trott det så som det såg ut medan de höll på!
Nu är det klart och lyckan är fullständig. Normaltemperatur i huset och det går att leva som vanligt, inte bara flyta bort i hettan.