D-day. Obama!!!

Hela dagen sänds direkt från de olika ceremonier som hålls idag, den 6 juni för att fira de allierades invasion av Normandie för 65 år sedan.

Vi letar på nätet i våra svenska medier efter någon typ av uppmärksamhet kring detta. Nej. Det är faktiskt helt ofattbart.

Här samlas världens ledande män: Presidenterna Obama och Sarkozy, Gordon Brown och Prince Charles och Kanadas ledare för att delta i evenemanget tillsammans med sina fruar, Michelle Obama och Carla Bruni Sarkozy, ett stort antal andra honoratiores; krigsveteraner och mängder med människor som på olika sätt varit involverade i denna historiens största krigsinsats.

Det är minneshögtider i Paris, i Caen, på den amerikanska krigskyrkogården i Colleville i Normandie med bara där 9.000 amerikaner begravda. Presidenterna åker kors och tvärs med superbevakade helikoptrar och limousiner, det paraderas, musiceras och sjungs nationalhymner.

Det ges en presskonferens med Obama och Sarkozy där de båda uttalar sig om den förstes besök i Mellanöstern och Cairo och om gemensamma andra frågor kring krisen och annat.

Det hela varvas med tillbakablickar, reportage, intervjuer med 94-åriga män som var med. Och när Barack Obama kliver ur sin limousine med sin vackra fru utbryter ett JUBEL bland de väntande människorna. "Obama, obama, obama" skanderar man och den karismatiske presidenten skakar hand med så många han kan. Det gör Sarkozy och hans Carla också och får också stående ovationer.
Det hålls vackra tal och man lyfter fram vikten av denna dag som den som var inledningen till att Frankrike befriades och Europa är det fria Europa det är idag.

Det är underbart att se detta samspel mellan de forna allierade och det franska folket och dess president. Jag blir berörd och glad över att man lägger så stor vikt vid att inte glömma historien.

Obama har lagt sin resrutt så att den skulle avslutas med denna minnesceremoni. Hans farfar deltog inte i själva invasionen men stred på de allierades sida några veckor efter den. Han har en annan släkting, också närvarande som deltog och överlevde själva D-dagen.

Nerifrån vår by hörs musik. Antagligen tränar man för att också lite senare visa att den här dagen, Jour "J" också betyder något för människorna här.

Jag beklagar att man i Sverige inte fäster större vikt vid detta. Och jag känner mig priviligierad som via tv får vara med om och minnas en världshistorisk händelse.