Här i Frankrike och i vårt område är det enormt mycket lösspringande katter. Vi har en särskilt cool cat, en svart-vit hona som i omgångar kommer in i vår trädgård och har kaxat sig så mycket mot Dessi att hon egentligen inte klarar av att jaga bort den.
Den har blivit fräckare och fräckare och nu när det är varmt och altandörrarna står öppna smiter den in och äter av Dessis torrfoder. Och dricker vatten. Mer än en gång har vi fått schasa ut den men den återkommer kanske fem minuter senare och retas med Dessi, lägger sig två meter framför henne och slickar sig och mäter sig med henne.
Hon har blivit rundare och rundare om magen och senast igår kväll när vi tog vår apéro på altanen och katten kom smygande längs häcken konstaterade vi att hennes dräktighet var tydlig.
Idag på förmiddagen kom vår trädgårdshjälp Olivier för att fortsätta beskärning av häck och buskar. För en stund sedan kom han och sa: Vet ni om att ni har kattungar i trädgården? Bakom våra vinterdäck, under ett hopvikt solsegel till pergolan och inne i häcken hittar han till sin förskräckelse katten med ungar. Han blev förstås skitskraj, han hade lyft på solseglet för att komma åt att klippa och möttes av ett enormt fräsande. "Je croayais que c'était un serpent, peut-être un pyton", - jag trodde det var en orm, kanske en pyton, sa han halvt på allvar, halvt på skämt. Jag förstår att han blev rädd, vem hade inte blivit det?
Olivier visar tillbörlig respekt för den illfräsande katten. Och säger åt oss att inte gå i närheten. Farligt för Dessi är det ju också om hon skulle vara dum nog att närma sig. Vad katten (!) gör man? Ungarna är bevisligen helt nyfödda, kanske kom de inatt. Det hopvikta solseglet har försiktigt flyttats tillbaka över mamma och barn men vad gör vi nu??
Vi vill inte ha kattmamma och kattungar i trädgården. Förra året födde samma katt mellan två stammar i den stora eken utanför vårt hus men då upptäcktes inte ungarna förrän de var cirka sex veckor. "Någon" tog säkerligen hand om dem, de försvann efter ett par dagar.
Jag kan överhuvudtaget inte tänka mig att själv göra något åt att ungarna försvinner på ett eller annat sätt. Jag ömmar för den nyblivna mamman också och instinkten blir ju att ge den mat och vatten. Men nej, säger Olivier, då har ni den här för jämnan. Och det vet vi ju också, det är därför vi schasar bort den så fort vi ser den.
Kan man få ett råd från kunnigt kattfolk i bloggvärlden?
Jag har inga råd att ge om just dessa kattungar som redan är födda. Men om för många hemlösa katter är ett problem i ert område måste borgmästeriet gripa in i samarbete med SPA.
SvaraRaderaI min sydfranska by har alla hemlösa katter fångats in och opererats så att de inte kan föröka sig. På så sätt hålls kattbeståndet på hanterlig nivå. Speciella burar med god mat ställs ut och fångar katterna som sedan direkt transporteras till SPA. När de repat sig efter operationen får de komma tillbaka till sin gamla miljö. Några engagerade personer i byn ser till att katterna mår OK.
Det finns också ibland en överenskommelse mellan privata veterinärer och kommuner att operationerna är kostnadsfria för personer som lämnar in katter.
"Din" kattmamma måste ju opereras innan hon får en ny kull. Och kattungarna... Säkert finns SPA i närheten där du bor, varför inte ringa och prata med dem och be om råd? Kanske kan de placera kattungarna? Och prata också med borgmästeriet på din ort så att de förstår vidden av problemet. Kanske finns redan en plan?
Lycka till!
Hej!
SvaraRaderaFörst vill jag bara säga att jag hittade hit via en länk hos Sfinxen och att jag numera har fått en ny favoritblogg :) Det är med mycket stor behållning som jag läser dina inlägg.
Sedan vill jag säga att jag håller med Anonym här ovan. Jag har själv åtta katter här på gården, eftersom jag anser att det behövs mer än ett par för att hålla skadedjuren borta, men de är iallafall kastrerade allihop. Skulle exempelvis en tuff vildkatta bestämma sig för att hon ska komma hit och lägga sina ungar, så skulle jag försöka fånga in henne och ta henne till veterinären för att kastrerar henne. Nu kan man ju förvisso inte göra det med alla katter eftersom det kostar en del, men det är ju tack och lov inte alla katter som flyttar in spontant hos en. Jag hoppas att det löser sig för dig och din nya lilla familj!
Jag kanske borde förtydliga att kattan inte ska kastreras förrän ungarna slutat dia. Det är ganska liten risk att hon släpper intill en hane så länge hon har dem.
SvaraRaderaVilket. Elände! Ute på landet hände det att vi plötsligt hade en drös kattungar, loppis och eländiga, födda av någon kattmamma som vi inte kände till. Panik! Exet tog ibland bort dem, men alla kan ku inte göra det . Lycka till!
SvaraRaderaOch jag läser intresserat kommentarerna för att se vad människor har för lösningar. I Örebro med omnejd gör katthemmet en stor insats. De hämtar in hemlösa katter och placerar i jourhem/adopterar bort. Och alla katter de får in öronmärks och kastreras.
SvaraRaderaVåra två kommer därifrån :)
Från egen erfarenhet med en "vild" kattmamma kan jag säga att det är ytterst viktigt att kattungarna blir präglade av människan under de två första veckorna - helst dagarna. Om de nu ska ha en chans att få ett hem. Bäst vore förstås om något katthem kunde fånga in hela familjen.
SvaraRaderaTills dess, om ni orkar, föreslår jag att ni besöker henne så mycket ni kan gärna med en bit mat. Ni blir inte av med problemet om hon försvinner med sina kattungar. Det blir bara fler kullar. Det var därför vi "adopterade" en vild katt.
Min erfarenhet av "vår" vildkatt mamma var att hon ändrade beteendet helt när hon gav di. Då kunde jag klappa henne försiktigt och efteråt ta upp kattungarna. Om ni tar mat till henne när hon är med dem troligtvis slutar hon fräsa.
Vi försökte tämja de tre första kattunger "vår vildkatt mamma" dök upp med men det gick bara inte. Jag gissar de var 6v gamla. Fick koppla in kommunen vilket var hemskt.
När det var dags för kull nr 2 hade hon bättre förstånd och tog sina två kattungar till oss innan de kunde stå. Hela familjen flyttade in till oss. Det var då jag upptäckte det ändrade beteendet när hon gav di. Vår lösning efteråt för Mamma Mia blev p-piller som jag inte visste existerade för katter. Hon blev nästan tam men det tog 5 år innan jag fick nudda hennes huvudet. (Beteendet reverterade när kattungarna slutade dia). Hon dog för tre år sedan vid 9 års åldern. Hennes två pojkar Tom och Jerry fyller 11 år snart och är världens mysigast katter. Sussar gott på soffan nu...
Nu finns det en bra kattförening i vår stad. Den fanns inte då. Mitt råd är att vända er till motsvarigheten hos er eller kommunen för råd.
Lycka till!
Ramona K
Gör som Ramona säger, men kastrera i st f p-piller. P-piller ger bröstcancer.
SvaraRaderaAlltså, KATTER får bröstcancer av p-piller och mår inte bra av dem f ö heller, plus att det ju blir jobb med att ge dem.
SvaraRaderaTack ALLA för alla goda och vettiga råd och synpunkter. Hur vi har det just nu och hur vi funderar och tänker på hur det här ska lösas på bästa sätt framgår av nästa inlägg.
SvaraRaderaInte helt lätt!!