lördag 12 juni 2010
I Kräftans tecken
Här i Provence kan man fuska lite som man vill med det typiskt svenska. Farbror Kamprad ger oss möjlighet att äta matjessill redan innan midsommar och kräftor finns i varuhusbutiken lite då och då. Året runt. Mannen som också är en Kräfta älskar dessa djur. Med IKEA-snaps och rostbröd till. Västerbottenost bjuds då grannar och vänner tar med från Sverige - på IKEA finns bara svensk hushållsost tyvärr.
Såhär kan det alltså se ut en vanlig vardagskväll i värmen och med rosenprakten inpå oss. Goda kräftor med öl och nubbe. Skål!
fredag 11 juni 2010
Hos sjukgymnasten
Både maken och jag går nu hos "kinésetherapeuten", dvs massören/sjukgymnasten Monsieur L. i byn. Han för knäna som for så illa vid fall i utetrappan för ett halvår sen. Och jag för en krånglande rygg - resultatet av för mycket kånkande på tunga kartonger i samband med vår flytt till Provence. Sånt straffar sig senare så nu väntar också "scanner", magnetröntgen i nästa vecka.
Genom den smala bygatan går vi till den lilla mottagningen. Monsieur L. är en liten, vältränad och mycket vänlig man. Han har ett väldigt mjukt sätt och så plirar han gulligt på en ovanför glasögonen. Han är nästan blind som en mullvad och har förhöjda prostatavärden och arbetar för mycket. Han kallar sin fru för "mon épouse", min hustru, inte "ma femme", min fru. Han elitmotionscyklar och håller på med sin trädgård och ofta reser han och hustrun på helgsemestrar till olika ställen i sydfrankrike. Allt det här berättar han medan han kör med ultraljud eller elektrisk stimulering eller masserar och har sig. Mannen ligger på en sida av ett skynke och jag på den andra och Monsieur L. går mellan oss och intervallarbetar med än den ena än den andra.
Lokalerna är lite skruttiga, huset är säkert från 1600-talet och mitt emot ligger porten där musketören d'Artagnan gick när han och Ludvig den XVI besökte byns berömde lärde man. Monsieur L. arbetar från åtta på morgonen till åtta på kvällen alla veckans dagar utom onsdagar då han är ledig för att arbeta i sin trädgård. Madame D. vår husläkare har exakt samma tider och arbetar dessutom varannan lördag. Hon är den som generöst skriver ut den ena remissen efter den andra för förnyade sjukgymnasttider för oss båda. Hon är angelägen om att vi båda ska bli bra och det är Monsieur L. också.
Så utan att det kostar oss ett enda öre eller euro -"jorå" - som man säger här,går vi ett par gånger i veckan och får våra behandlingar. Monsieur L. arbetar till musik och har varierande musiksmak. En dag är det irländsk musik i cd-spelaren, en annan jazz och swing. Jag är inte så förtjust i det senare, jazz känns som mina föräldrars musik och det sa jag till honom också häromdagen. Jag gillar mera rock'n roll berättade jag medan maken är jazzfrälst.
Idag när han mötte oss strömmade amerikansk rockmusik mot oss. "C'est pour vous Madame", - det är för er Madame - log han plirigt. "Bara för er har jag tagit fram den här musiken idag". Kan man bli annat glad över dessa vårdänglar överallt!!
Genom den smala bygatan går vi till den lilla mottagningen. Monsieur L. är en liten, vältränad och mycket vänlig man. Han har ett väldigt mjukt sätt och så plirar han gulligt på en ovanför glasögonen. Han är nästan blind som en mullvad och har förhöjda prostatavärden och arbetar för mycket. Han kallar sin fru för "mon épouse", min hustru, inte "ma femme", min fru. Han elitmotionscyklar och håller på med sin trädgård och ofta reser han och hustrun på helgsemestrar till olika ställen i sydfrankrike. Allt det här berättar han medan han kör med ultraljud eller elektrisk stimulering eller masserar och har sig. Mannen ligger på en sida av ett skynke och jag på den andra och Monsieur L. går mellan oss och intervallarbetar med än den ena än den andra.
Lokalerna är lite skruttiga, huset är säkert från 1600-talet och mitt emot ligger porten där musketören d'Artagnan gick när han och Ludvig den XVI besökte byns berömde lärde man. Monsieur L. arbetar från åtta på morgonen till åtta på kvällen alla veckans dagar utom onsdagar då han är ledig för att arbeta i sin trädgård. Madame D. vår husläkare har exakt samma tider och arbetar dessutom varannan lördag. Hon är den som generöst skriver ut den ena remissen efter den andra för förnyade sjukgymnasttider för oss båda. Hon är angelägen om att vi båda ska bli bra och det är Monsieur L. också.
Så utan att det kostar oss ett enda öre eller euro -"jorå" - som man säger här,går vi ett par gånger i veckan och får våra behandlingar. Monsieur L. arbetar till musik och har varierande musiksmak. En dag är det irländsk musik i cd-spelaren, en annan jazz och swing. Jag är inte så förtjust i det senare, jazz känns som mina föräldrars musik och det sa jag till honom också häromdagen. Jag gillar mera rock'n roll berättade jag medan maken är jazzfrälst.
Idag när han mötte oss strömmade amerikansk rockmusik mot oss. "C'est pour vous Madame", - det är för er Madame - log han plirigt. "Bara för er har jag tagit fram den här musiken idag". Kan man bli annat glad över dessa vårdänglar överallt!!
torsdag 10 juni 2010
Änglar finns!
Åtta månader efter hjärtinfarkten åker kära maken och jag tillbaka till det stora, mäktiga militärsjukhuset i Toulon. Det som ligger så vackert med bergen bakom sig. Här opererades och vårdades han på ett alldeles makalöst professionellt sätt.
Och uppföljningen har inte varit sämre - det har varit 24-timmars-EKG, arbets-EKG, besök hos opererande professor, kontroll av blodtryck, hjärta och medicinering i omgångar.
Igår var det dags igen. Den här gången möttes vi av en ung kollega, Docteur Raphaël. En smal man med en speciell glimt i ögat, det märktes direkt. Snabbt och effektivt gick han igenom alla handlingar. Här har man med sig sin egen journal även om sjukhuset också har en egen "dossier". Han talade snabbt som en kulspruta, det är tur för maken att jag är med som tolk och tur för mig att jag är hyfsat medicinskt insatt också. För diagnoser, symptom och mediciner diskuteras i rasande fart.
Nyfiken är han också, den unge doktorn. Vad har vi arbetat med, hur länge har vi bott i Frankrike, hur många barn har vi och bor de kvar? Varifrån i Sverige kommer vi? Ah, Stockholm, dit har jag alltid velat åka, säger han. Vi ska åka dit nu i sommar säger jag varpå han blinkar flörtigt mot mig (jo det är sant, såna är dom, fransmännen och det är så trevligt och uppskattande att bli sedd!)Han skrattar och säger: Tag med mig, jag lovar att vaka över er man precis hela tiden. Och så skrattar vi igen och jag säger att jag gärna hade velat ha en egen livläkare med oss förstås.
Han byter ut vissa mediciner och lägger till en ny. Förklarar ingående varför och hur den verkar. Han tycker mannen kunde ägna sig åt någon lättare typ av sport - varför inte cykla? Och när jag säger att det är fullkomligt livsfarligt att ge sig ut på de franska smala vägarna så skrattar han högt igen när jag beskriver de franska bilförarnas körsätt. Ah, oui, jo det är sant, vi kör som galningar säger han. Men kanske en "vélo d'appartement", en lägenhetscykel?
Så undersöker och lyssnar han och säger att allt är bra. Tout est bien. Il faut pas s'inquieter - det finns ingen anledning att oroa sig. Det är inte ett tjugoårigt hjärta er man har, säger han. Men det fungerar! Han rapporterar allt detta i samma rasande takt in i diktafonen och jag blir full i skratt igen. Jag förs tillbaka till min ungdomstid när jag faktiskt arbetade som sekreterare i Lausanne i Schweiz och skrev ut efter fransk diktamen - jag känner igen uttrycken "virgule, ligne", "komma och nytt stycke" och ser framför mig hur den franska läkarsekreteraren i receptionen skriver ut det doktorn nyss dikterat, hon som är klädd i uniform med gradmarkering på axelklaffarna. Det är ju ett militärsjukhus vi är på!
När det är dags att gå tar han både mig och maken i hand med BÅDA händerna och liksom omsluter våra. Han ler sitt breda leende och stryker oss sedan på axlarna när vi säger adjö. Så synd att jag inte kan följa med er till Sverige, säger han. Men glöm inte att skicka mig ett vykort!
Åh, käre Docteur Raphaël med änglanamnet och det fantastiska bemötandet, det är väl klart att det kommer vykort från Sverige till det stora sjukhuset i Toulon.
Och uppföljningen har inte varit sämre - det har varit 24-timmars-EKG, arbets-EKG, besök hos opererande professor, kontroll av blodtryck, hjärta och medicinering i omgångar.
Igår var det dags igen. Den här gången möttes vi av en ung kollega, Docteur Raphaël. En smal man med en speciell glimt i ögat, det märktes direkt. Snabbt och effektivt gick han igenom alla handlingar. Här har man med sig sin egen journal även om sjukhuset också har en egen "dossier". Han talade snabbt som en kulspruta, det är tur för maken att jag är med som tolk och tur för mig att jag är hyfsat medicinskt insatt också. För diagnoser, symptom och mediciner diskuteras i rasande fart.
Nyfiken är han också, den unge doktorn. Vad har vi arbetat med, hur länge har vi bott i Frankrike, hur många barn har vi och bor de kvar? Varifrån i Sverige kommer vi? Ah, Stockholm, dit har jag alltid velat åka, säger han. Vi ska åka dit nu i sommar säger jag varpå han blinkar flörtigt mot mig (jo det är sant, såna är dom, fransmännen och det är så trevligt och uppskattande att bli sedd!)Han skrattar och säger: Tag med mig, jag lovar att vaka över er man precis hela tiden. Och så skrattar vi igen och jag säger att jag gärna hade velat ha en egen livläkare med oss förstås.
Han byter ut vissa mediciner och lägger till en ny. Förklarar ingående varför och hur den verkar. Han tycker mannen kunde ägna sig åt någon lättare typ av sport - varför inte cykla? Och när jag säger att det är fullkomligt livsfarligt att ge sig ut på de franska smala vägarna så skrattar han högt igen när jag beskriver de franska bilförarnas körsätt. Ah, oui, jo det är sant, vi kör som galningar säger han. Men kanske en "vélo d'appartement", en lägenhetscykel?
Så undersöker och lyssnar han och säger att allt är bra. Tout est bien. Il faut pas s'inquieter - det finns ingen anledning att oroa sig. Det är inte ett tjugoårigt hjärta er man har, säger han. Men det fungerar! Han rapporterar allt detta i samma rasande takt in i diktafonen och jag blir full i skratt igen. Jag förs tillbaka till min ungdomstid när jag faktiskt arbetade som sekreterare i Lausanne i Schweiz och skrev ut efter fransk diktamen - jag känner igen uttrycken "virgule, ligne", "komma och nytt stycke" och ser framför mig hur den franska läkarsekreteraren i receptionen skriver ut det doktorn nyss dikterat, hon som är klädd i uniform med gradmarkering på axelklaffarna. Det är ju ett militärsjukhus vi är på!
När det är dags att gå tar han både mig och maken i hand med BÅDA händerna och liksom omsluter våra. Han ler sitt breda leende och stryker oss sedan på axlarna när vi säger adjö. Så synd att jag inte kan följa med er till Sverige, säger han. Men glöm inte att skicka mig ett vykort!
Åh, käre Docteur Raphaël med änglanamnet och det fantastiska bemötandet, det är väl klart att det kommer vykort från Sverige till det stora sjukhuset i Toulon.
måndag 7 juni 2010
Bilder till förra inlägget
Hopplösa Blogger. Inte för att det spelar någon större roll men nog är det roligare att få till bild OCH text i ett och samma inlägg. Här kommer iallafall bilder på trädgård och överdådigt blommande rosor - bara en sån där vanlig försommarkväll i Provence.
Provenceliv
Vi äter sen middag som man gör här i södra Frankrike. Klockan är halv åtta på kvällen och vi inmundigar marinerad grillad entrecôte med blomkålspuré. Rödvin till Monsieur, rosé till Madame. Allt i måttliga mängder efter senaste tidens matförsyndelser vid vänbesöken.
Nere i byn pågår någon typ av evenemang. Det har varit applåder, hurrarop och musik hela dan. Kanske är tyska vänorten Geswchenda på besök? Det låter lite umpa-bumpa och inte helt franskt.
Men vad gör det. Här sitter vi i 25-gradig värme, hunden leker i den lilla trädgården, grannarna surrar på vänlig franska vid sidan om oss och vi har inte ett bekymmer i världen!
Och Flammentanzrosen blommar överdådigt.
Nere i byn pågår någon typ av evenemang. Det har varit applåder, hurrarop och musik hela dan. Kanske är tyska vänorten Geswchenda på besök? Det låter lite umpa-bumpa och inte helt franskt.
Men vad gör det. Här sitter vi i 25-gradig värme, hunden leker i den lilla trädgården, grannarna surrar på vänlig franska vid sidan om oss och vi har inte ett bekymmer i världen!
Och Flammentanzrosen blommar överdådigt.
Nationaldag. Eller D-day
Jag läser på de svenska bloggarna och i nät-tidningarna om den nya svenska nationaldagen. Sjätte juni. Jag får inte riktigt grepp om hur viktig dagen blivit. I vårt förra roslagsliv, på skärgårdsöarna ska det firas ordentligt, nästan som på midsommarafton känns det som. Nu var det en söndag och kanske blev det en dag som alla andra.
Här i Frankrike har dagen en helt annan betydelse. Jag har skrivit om det förut. Den sjätte juni 1944 var det Jour J, D-day = invasionen i Normandie som i praktiken innebar slutet på andra världskriget.
I fransk tv sänder man därför "Saving Private Ryan", vad den nu heter på franska. För så är det, alla talar dubbad franska och det känns som om amerikanerna/engelsmän/kanadensare inte alls var involverade i det här skeendet. Men det får vara tycker jag, det är en otroligt gripande film som med stor realism visar hur det gick till. Också i vår by har det sett ut så fast något senare, i augusti samma år.
Det är OK att Sverige äntligen har fått en nationaldag, som norrmännens syttende mai och fransmännens quatorze juillet. (Är hon inte född just den dagen, Bernadottska Victoria, slår det mig förresten?) Men jag tycker om att befinna mig där man uppmärksammar de stora skeendena, de som inte får glömmas - som D-day till exempel.
Och jag är också glad över att missa melodifestivaler och bröllopsyra, ingenting av detta har vi här i Provence. Fast så klart ska jag titta på svt.play den 19 juni!! Lite patriot får man ju vara.
Här i Frankrike har dagen en helt annan betydelse. Jag har skrivit om det förut. Den sjätte juni 1944 var det Jour J, D-day = invasionen i Normandie som i praktiken innebar slutet på andra världskriget.
I fransk tv sänder man därför "Saving Private Ryan", vad den nu heter på franska. För så är det, alla talar dubbad franska och det känns som om amerikanerna/engelsmän/kanadensare inte alls var involverade i det här skeendet. Men det får vara tycker jag, det är en otroligt gripande film som med stor realism visar hur det gick till. Också i vår by har det sett ut så fast något senare, i augusti samma år.
Det är OK att Sverige äntligen har fått en nationaldag, som norrmännens syttende mai och fransmännens quatorze juillet. (Är hon inte född just den dagen, Bernadottska Victoria, slår det mig förresten?) Men jag tycker om att befinna mig där man uppmärksammar de stora skeendena, de som inte får glömmas - som D-day till exempel.
Och jag är också glad över att missa melodifestivaler och bröllopsyra, ingenting av detta har vi här i Provence. Fast så klart ska jag titta på svt.play den 19 juni!! Lite patriot får man ju vara.