Nationaldag. Eller D-day

Jag läser på de svenska bloggarna och i nät-tidningarna om den nya svenska nationaldagen. Sjätte juni. Jag får inte riktigt grepp om hur viktig dagen blivit. I vårt förra roslagsliv, på skärgårdsöarna ska det firas ordentligt, nästan som på midsommarafton känns det som. Nu var det en söndag och kanske blev det en dag som alla andra.

Här i Frankrike har dagen en helt annan betydelse. Jag har skrivit om det förut. Den sjätte juni 1944 var det Jour J, D-day = invasionen i Normandie som i praktiken innebar slutet på andra världskriget.

I fransk tv sänder man därför "Saving Private Ryan", vad den nu heter på franska. För så är det, alla talar dubbad franska och det känns som om amerikanerna/engelsmän/kanadensare inte alls var involverade i det här skeendet. Men det får vara tycker jag, det är en otroligt gripande film som med stor realism visar hur det gick till. Också i vår by har det sett ut så fast något senare, i augusti samma år.

Det är OK att Sverige äntligen har fått en nationaldag, som norrmännens syttende mai och fransmännens quatorze juillet. (Är hon inte född just den dagen, Bernadottska Victoria, slår det mig förresten?) Men jag tycker om att befinna mig där man uppmärksammar de stora skeendena, de som inte får glömmas - som D-day till exempel.

Och jag är också glad över att missa melodifestivaler och bröllopsyra, ingenting av detta har vi här i Provence. Fast så klart ska jag titta på svt.play den 19 juni!! Lite patriot får man ju vara.