Dessi-oro

När vi igår gick till vår adventsgudstjänst i byn och sedan åkte till den väntande adventslunchen några km norr om byn tvekade vi om vi skulle hämta Dessi så att hon kunde vara med på värdshuset. Hon är alltid med oss vad vi än gör, undantag är läkarbesök men annars är hon van att vara med - lätt är det ju också här i Frankrike med en så liten och charmig hund.

Då och då lämnar vi henne korta stunder och hon blir alltid lite ledsen och ylig en stund men sover säkert sedan. Hennes glädje när vi kommer tillbaka är oförställd. Hela den lilla kroppen ålar sig av glädje, hon gnyr och slickar och hoppar fram och tillbaka. Ibland nästan kissar hon på sig också - hon är en uppenbar flockhund som mår bäst när vi är tillsammans alla tre.

Vi fick lämna huset lite i hast för att hinna till gudstjänsten och när vi sen kom hem efter ett par timmars lunch var det som vanligt en glädjeyr hund som mötte oss. Två timmar senare vid 8-tiden en lördagkväll när allt är stängt börjar hon plötsligt få alla de symptom som jag skrev upp på lappen på bilden. Med svansen mellan benen kurar hon ihop sig, darrar, beter sig nervöst, slickar sig om munnen, andas fort och med öppen mun. När hon får gå ut och kissa vill hon bara äta gräs.

Vi blir jätteoroliga och undrar förstås vad som kan ha hänt medan vi var borta. Det är uppenbart att hon är ordentligt sjuk och troligen har ont. Har hon ätit något olämpligt. Har vi fått in en skorpion i huset som bitit henne, är det något som hänt tidigare och som nu bryter ut? Hon blir sämre och sämre och till slut måste jag leta reda på ett jourveterinärnummer och förbereder mig inför samtalet genom att skriva ner hennes symptom.

Jag får tala med en lugn och trygg veterinär som lyssnar och ställer frågor. Har hon kissat, ätit, druckit? Nyliga vaccinationer, vilken typ av mat, något som inträffat.?Att det är något "intestinale", något med mage och inälvor tyder gräsätandet på. Absolut inget gräs säger han, ta också bort all mat och vattnet. Att hon har ont och framförallt har kraftiga stressreaktioner visar sig genom andhämtningen och att hon andas häftigt genom öppen mun.

Till min förvåning ställer denne veterinär diagnos per telefon. "Ni har lämnat er lilla hund ensam under mycket längre tid än hon är van vid. Det förekommer att hundar blir mycket stressade av det och då kan de få magont och kramper. Har ni något kramplösande hemma?" Till all lycka har vi tidigare fått en magkrampslösanded medicin utskriven men det var till mannen. Ska man verkligen ge människomedicin till hundar undrar jag.

"Lös upp en fjärdedels tablett i vatten, ge henne det i en liten spruta i mungipan. Se till att hålla henne varm och i lugn och ro och avvakta en timme. Blir hon inte bättre får ni komma hem till mig men jag bor en bit bort." säger veterinären. Och upprepar att detta troligen är en stressreaktion. Han hävdar också att hundar visst har tidsuppfattning och att det varit för lång stund för henne att vara ensam och att detta utlöst hennes reaktion.

Och minsann. Efter att ha pressat i henne den kramplösande medicinen slutar hon darra och flämta efter ett tag. Efter en timme med pläd omkring sig blir hon lugn och sömnig och vi går så småningom och lägger oss tidigt efter att ha konstaterat att hon verkar må bättre. Hon har sovit hela natten hos oss och är pigg som en pelikan och helt som vanligt idag på morgonen.

Vilken veterinär! Att kunna och våga ställa diagnos på telefon och dessutom rätt sådan. Och ordinera medicin vi hade hemma och förstärka att detta var en nervös stressreaktion - det var som min syster sa när jag berättade detta: "han såg hela hunden". Detta medicinska synsätt genomsyrar också människovården här men att det också gällde hundarna?  Jo vi vet ju hur väl hon blir omhändertagen av vår vanliga veerinär men det här var speciellt. Och vi lovar, Dessi - du SKA få följa med i fortsättningen om vi ska vara borta lite längre tid.