A la recherche du temps perdu

Eller, eftersom jag brukar översätta: "På spaning efter den tid som flytt" som är en boktitel av Marcel Proust. Svårtillgänglig anses den vara, jag har inte gett mig på den även om jag är nyfiken på den där Madeleinekakan som det alltid talas om.

Men tidningarnas och tv:s bilder från det nu svårt stormdrabbade och översvämmade Charente Maritime, departementet och kusten där jag bodde en sommar när jag var 16 år, väcker gamla minnen. Hur ser det ut i byn Fouras och i staden La Rochelle vid Atlantkusten? Finns huset kvar, här med sin köksingång och delar av den skuggiga trädgården?

Vad hände med familjen? Med "barnen" Dominique, Annie och Jacques-Laurent? Med deras mamma, pappa och Mamie, farmor som förstås bodde med familjen och var den som hade huvudansvaret för barn och hushåll? Farmor och föräldrarna är döda sedan länge förstås. Sträng var hon, farmor, minns jag fast hon gjorde goda "pain au chocolat", baguette med salt franskt smör och chokladbitar. Det fick man som eftermiddagsmål, en märklig blandning för mig som svensk flicka. Det var inte bara ostronen som var annorlunda, alla konstiga musselsorter och märkliga grönsaker - haricots verts, kronärtskocka, marinerade och vinägrettinlagda saker, konstiga plommonkompotter. Crèpes med fyllningar, konstig grädde och yaort med en stor fransk sockerbit i som fick smälta för att söta det hela. Den hemlagade pommes friten smakade ljuvligt och det var här jag lärde mig hur riktig Moules Marinières ska smaka. Och tillagas.

Och så det fantastiska: vin blandat med vatten till barnen till måltiderna. Riktigt vuxen kände man sig ju. Café au lait i stora runda koppar utan öron på morgnarna och till det busfärsk baguette med honung eller hemlagad marmelad. Kaffe fick man inte dricka som tonåring i Sverige, både det och vinet var spännande och gav mersmak. Ost åt vi aldrig till frukost, hårdost som vi har i Sverige fanns inte alls, det var bara Brie och Camembert som gällde. Och chèvre, fårosten jag än idag har svårt att fördra.

En hel sommar bodde jag här i den franska familjen som var vän till mina föräldrar. Jag minns pique-niquarna i de omgivande skogarna, cykelturerna på de små landsvägarna i det lantliga landskapet. Pojkarnas moppe som jag till deras förskräckelse körde på vänster sida om vägen!

Ebb och flodperioderna - den mäktiga Atlanten andades på ett sätt som jag aldrig sett förut. På söndagarna gick man i mässan och jag gick snällt med och satte sjalett på huvudet så som seden var då. Jag tror till och med jag använde vigvatten och gjorde korstecken och läste med i bönerna så gott det gick. Inte påven, men nästan kändes det som - en kardinal i röda kläder, la handen på mitt huvud och välsignade mig en gång i kyrkan och det kändes väldigt allvarsamt och fint.

En period bodde vi i familjens fashionabla Parislägenhet i Neuilly och jag fick se Eiffeltorn, Champs Elysées, Versailles och Louvren - ja, det var en hisnande upplevelse alltihop.

Men märkligt ändå. För inte kunde jag ett enda ord franska när jag kom dit. Pappan i familjen som var ingenjör och flygplanskonstruktör, han kunde förstås engelska. Men han var i Paris och arbetade medan familjen var på sommarstället vid havet och kom bara dit vid korta helgperioder. Jag pluggade i min medhavda Hermodskurs och lyssnade på barnen, både de i familjen och de små på stranden som villigt lärde mig, den konstiga blonda flickan, alla ord jag ville veta.

Jag ser i mitt album att jag stavat alla ord och namn fonetiskt. Franska är inte lätt som språk och stavningen kräver sitt. Men det gick så småningom och hem till höstterminen kom jag med både uttal och franska ord som förvånade min nya fransklärare. Säkert var det här det grundlades, kärleken till och känslan för Frankrike. Det som nu har blivit mitt nya land på riktigt.

(Och bilderna får man kika på i ett senare inlägg)