Barnbarnsdop

I den här vackra kyrkan - Österåkers kyrka vid Åkersberga, några mil norr om Stockholm - förbereds dop.

Mitt lilla svensk-franska barnbarn, lilla G, ska nu om en stund få sina namn på "riktigt".

För över 35 år sedan döptes hans mamma, mitt yngsta barn, också i den här kyrkan. Det är roligt att lilla G också får sitt dopbevis härifrån.

Vi är först framme och helt ensamma vid kyrkan som ligger fantastiskt vackert i den svenska sommarnaturen. Här ligger också en god vän och före detta chef, käraste K, begravd. Han dog ung, bara 37 år gammal och det är nu länge sedan. Men jag går och klappar lite på hans gravsten med segelbåten på och säger hej.

Bloggmadamen Elisabet undrade i en kommentar till vackra skärgårdsbilder som jag lagt ut hur i hela friden man kan flytta ifrån ett så vackert land som Sverige till ett annat? Jag har funderat på hur jag ska kunna förklara det och fick också hjälp via min dotters väninnor på den efterföljande doplunchen.

De har alla träffats i Frankrike där de studerat. Två av dem har bott länge i Paris, en är gift med en fransman precis som min dotter. Alla talar flytande franska och är väl förtrogna med både svensk och fransk kultur.

Samfällt säger de när de nu hör hur bra vi trivs med vårt sydfranska boende - jamen det är väl självklart! Ni får ju nu det bästa av två världar.

Provence med sin underbara natur, ljuset, färgerna, maten, vinet, kulturen, de vänliga och hjälpsamma fransmännen, livsstilen som gör det så lättsamt att leva där. Och det varma och ljusa klimatet, de milda vintrarna och ljuvliga höstar och vårar.

Sen på sommaren, när det blir för varmt, så är ni i Sverige och njuter av det och träffar familjen och vännerna. Kan man ha det bättre säger de alla och tillägger att själva ska de försöka se till att ordna det så för sig också när deras jobbperiod är över.

Så kära Elisabet och alla andra som undrar - kanske är det så att en del av oss mår bra av och trivs med att "vidga vyerna" lite. Vi är inga Kristina från Dufvemåla som under hela sitt invandrarliv i Amerikat längtade efter sitt Sverige. Men det är klart att det är och var ett stort steg att ta för oss att lämna allt det vi hade och börja om på nytt i ett nytt land. Men vi flyttade inte för att vi vantrivdes i Sverige. Det är ett bra och vackert land och vi är för alltid svenskar i själen.

Men man kan också ha en fransk tillhörighet, må bra av andra scenerier, andra seder, annan kultur och ett annat språk. Det ger en utmaning i vardagen att klara av en ny sorts vardagsliv och träffa nya och spännande människor. Prata om andra saker än det man gör i Sverige, få fundera och tänka i andra banor.

Vill och kan man skaffa sig den möjligheten så tror jag att det är bra. Tryggheten har man ändå alltid inom sig och i dagens globala samhälle är det lätt att hålla kontakt med sina nära och kära. Och med flyget tar det några timmar till Sverige - inte veckor på båt som för Utvandrarna.

Har man dessutom en ingift fransk familj och ett "halvfranskt" barnbarn, så känns det också naturligt att kunna bo och leva i samma land och dela den franska världen också med dem. Jag tror dessutom att en flytt från Norrland till Skåne faktiskt kan vara väl så omvälvande som den vi gjort!