Det tredje barnet

Det här är söndagsbilagan där frågespalten om diverse relationsproblem återfinns. Undrar om modellen är fotoshoppad på något sätt, har aldrig i livet sett en så vansinnigt utdragen kropp?

Tillbaka till den tredje frågan i spalten. När jag översätter från franskan gör jag det ganska bokstavligen så det blir lite uppstyltat men det är för att ni ska känna det speciella sättet fransmännen har att uttrycka sig, särskilt i skrift.

Clarisse F. från staden Roubaix skriver:

MIN MAN ÄR MITT TREDJE BARN!

"Jag har två barn på 11 och 7 år och en man, 40 år som uppträder som ett tredje barn. Han är ett ensambarn och har alltid blivit behandlad som en kung. Jag tar hand om allt, barnen, huset, mitt arbete. Idag kommunicerar vi nästan inte alls. När jag ber om lite hjälp är det som att tala till en mur. Jag är helt utmattad. Min läkare har sagt att han borde reagera och gav rådet om en tillfällig separation, jag har tänkt på det och jag tror att jag ska våga ta det steget..."

Psykologen svarar:

"För det första, er läkare har säkert menat väl när han gav er råd och sade till er vad ni borde göra, men ingen kan veta vad som är bra för er förutom ni själv. Som det populära visdomsordet säger: "rådgivarna är inte de som betalar". När ett par är i kris, när kommunikationen har upphört är lösningen att ta in en tredje part, till exempel en familjeterapeut eller äktenskapsrådgivare för att se till att dialogen återuppstår. Er man har fått en uppfostran som är ett resultat av hans familjekultur. Ni, å er sida önskar att han skulle bistå er, att han hjälper er. Med hjälp av en terapeut kan var och en uttrycka sina önskningar och båda kan verkligen få hjälp att lyssna till den andre. Ni är ursinnig men håller ändå fast vid er relation, gör vad ni kan för att, tillsammans, lösa era svårigheter."

Om jag vore Clarisse skulle jag inte känna mig särskilt glad över svaret. Jag vet inte varför, men det känns som om psykologen lägger YTTERLIGARE börda på den arma kvinnan. Nu ska HON försöka förmå mannen att följa med till rådgivare eller terapeut och det kan ju vem som helst räkna ut att den där sortens man absolut motsätter sig det. Det är ett pseudosvar, det förstår ju alla att man ska gå till familjeterapeuten (att det fanns äktenskapsrådgivare kvar i Frankrike var en gåta för mig. Undrar vilka de är, kanske prästerna?) om man har problem i äktenskapet och med en sådans hjälp försöka få igång en kommunikation.

Att bara släta över mannens faktiskt oförskämda och kärlekslösa beteende med att det beror på hans uppfostran och familjekultur är verkligen fräckt tycker jag också. Jag gillar doktorns mera direkta sätt att säga till henne att hennes man verkligen borde reagera och hjälpa till och att kanske det enda som får upp ögonen på honom är att hon tar barnen och flyttar temporärt. Eller ber honom göra det, varför inte?? Alternativt kan hon ju informera sin man om att hon hyr in en städerska som tar hand om huset, tvättar och städar och kanske till och med lagar mat. Här finns ingen pigdebatt, många har en femme de ménage, städerska, utan att det är något konstigt med det. Det är mest svenskarna härnere som lite generat talar om att de har den sortens hjälp.

Arma Clarisse, undrar hur hon tänker göra? Vad tror ni?