KOLIK!!

I min sydfranska by sitter jag med ett berg av foton, brev och dokumentation som nu ska pressas in i nya förråd. Halva livet - och alla andras - väller fram.

Och när jag nu på bloggarna läser om hur Petra i Norrköping, min gamla hemstad, har det med sin kolikunge kommer ju minnena tillbaka. Så, till dig Petra, fast jag inte riktigt vet vad du tycker om mina "förnumstiga" råd, säger jag: så här såg det ut för mig. Som för dig.

Den som får en kolikunge får det besvärligt. MINST sagt. Här är den förstfödde, nästan tre månader gammal, på sitt första besök hos sin farmorsmor i Linköping på väg till julfirande hos Skånefamiljen. Vi stannar till på vägen hos gammelmormor, hon som var mamma till Gerd och skrev ner allt det roliga som hennes dotter funderade över som jag berättat om i tidigare inlägg.

Men inte är det hon som håller i skrikbarnet - det är ständiga hemhjälpen och hushållerskan som kom till familjen som ung och stannade tills gamla Tant dog lugnt i sömnen, i sin egen säng vid pass nittio år. Utan ett knyst. Precis så där som vi alla önskar oss.

Och hemhjälpen, hon fick då ett litet tillskott i testamentet och några möbler och kunde sen ett par år leva ett eget liv utanför den jungfrukammare där hon tillbringat ett helt liv, utan egna barn, i en vrå på några kvadratmeter innanför köket i den stora lägenheten på St. Larsgatan i Linköping. Ständigt till pass, ständigt beredd. Tystlåten, lyhörd och alltid beredd att hjälpa och ställa upp. Kära Eivor, därför en stor och tacksam tanke också till dig och din generations kvinnor som levde på detta sätt.

I säkert över femtio år var hon en tjänsteande, ett barn av sin och arbetsgivarnas tid! Och därför är det förstås naturligt att det också är hon som försöker lugna det gallskrikande kolikbarnet! Medan gammelmormor tittar på och förstås undrar vad detta kan vara för spektakel!