Indianerna!

Äntligen har de hitta hem igen, mina indianer. Inte särskilt lättfotograferade eftersom de är bakom glas och ram och glaset nästan alltid ställer till det med sina reflexer. Så de här bilderna gör dem faktiskt inte alls någon rättvisa.

Men nu har de fått sin plats i ett av rummen i det sydfranska huset. Indianerna inköptes i USA, i den lilla staden Sedona i Arizona i slutet på 1970-talet. Exmannen, jag och alla tre barnen (när de var strax före sin tonårstid) gjorde då den stora Amerikaresan från kust till kust och just här, i det vackra Sedona ramlade jag över mina indianer som sen fraktades hem till Sverige. Från vänster till höger heter de:

1. "Red Tomahawk". Sioux, Dakota. 2. "Straight Shooter", Navajo. 3. "Chief the Dog". Sioux.

Tavlorna har hängt med i alla flyttar och i omgångar hittat temporära platser. Nye mannen (sen 20 år!) tycker lika mycket om dem men de är inte lättplacerade. Lika ofta har de därför fått bida sin tid i olika förråd.

Men varje gång de fått en egen vägg har jag varit lycklig över dessa intressanta och vackra män med sina intensiva blickar som betraktat mig var jag än befunnit mig i rummet. Det har aldrig ens försvävat mig att de skulle ingå i någon dödsstädning eller att de kanske var urmodiga, kitschiga eller representerade någon slags romantisk New Age-variant (Sedona är den amerikanska högborgen för detta vilket vi inte hade en aning om då)

Som barn såg jag med förtjusning cowboyfilmer på de matinéföreställningar som gavs på den enda biografen i Eslöv. Där för övrigt en av stadens berömda söner, Erik Penser, var biljettrivare, minns jag.

Är det därifrån det kommer, indiankänslan? Nej, tror inte det. När filmen Dansar med Vargar med Kevin Kostner kom var det en så stark närvaro för mig att jag faktiskt nästan vet att jag också varit en indian. Straight Shooter, maybe?