lördag 20 december 2008
Fransk Lycka
Liten vardagslycka är det att till sig själv ha inköpt de här vackra små konstverken. Lyckokudden är en sittdito - jag sitter på Bonheur framför min dator:-)
De andra läckerheterna kan man använda som man vill. I ett gardinarrangemang, på ljusstakar eller som bordsdekoration.
Kanske inte i allas smak men min passar den just nu. Vardagsglädje.
Fransk julklappsinslagning
Här kommer mera franska utsöktheter. Istället för att knöka med omslagspapper och knytband - här är några exempel på hur det blir både vackert för mottagaren och praktiskt för expediten.
1. Lägg presenten i lite silkespapper i en vanlig vit papperskasse med handtag.
2. Häfta ihop den upptill
3. Tag fram några färska kvistar av (för mig okända) vintergröna blad och bind ihop dem med handtagen.
4. Fäst en liten söt fjäril (med klämma på baksidan) bland bladen.
5. Knyt fast en konfektbit och sätt på butikens vackra klistermärke.
Färdigt! Och så himla fint. Hoppas blad och kvistar inte torkar FÖR mycket fram till julafton!
Klicka på bilderna så att ni ser både fjärilar och de vackra bladen och bären!
Förvägsjulklapp
Det är inte alltid roligt med julklappar i förväg. Man minns från barndomen om man fick något fint, dyrt eller efterlängtat: Kom nu ihåg att det här är en julklapp du får i förväg.
Men den här gången är det annorlunda. I vår ambition att ha övernattningsmöjligheter för många gästande vänner och familjen och att de dessutom ska sova skönt och inte i säckiga tältsängar inköptes, vad vi trodde, helt hopfällbar gästsäng med stor och mjuk madrass.
Till vardags ville sängen vara en slags fåtölj visade det sig. Den vägrade anpassa sig till minsta förrådsutrymme och har därför varit till förtret där den stått, fel och ful.
Inte längre! En askungeförvandling har skett. Tillsammans med överkast, kuddar och nya och matchande gardiner har den nu förvandlats till den vackraste av stolar och gjort mitt rum till en ombonad och mjuk arbetsplats. Det här är den provencalska inredningsstilen när den är som vackrast. Tycker jag. De flesta kanske fortfarande föredrar det gula, orange och gröna med de oundvikliga olivmönstren, sånt som Lena Linderholm designar. Man tröttnar fort kan jag säga, det går bra i det gula köket men bara där.
Titta på det fina hantverket, det är lite ostruket ännu och gardinerna är inte upplagda men jag var bara tvungen att prova hur det såg ut. Hela mitt rum är förvandlat och har blivit så vackert! TACK snälla Tomten, glad som ett barn på julafton är jag!
fredag 19 december 2008
Bara vackert - igen!
De unga franska grannarna kommer på sin första officiella visit. Sitt formella besök hos oss, les voisins.
Och här lär man sig när de kommer, den berömda kvarten för sent; de säger -vi visste inte vad vi skulle ta med - en blomma, en flaska, något annat? Och vi säger förstås på svenska manér - inte då...Inte behövs något alls.
Men så kommer de med blommor av de vackraste slag. Jag ser nog, det här är inte de standardiserade Intermarchébuketterna.
Den här är handbunden, genomtänkt och med ett vackert rosa flor omkring de vackra liljorna. Alla blommor är diskret besprutade med lite silverlack. Och på omslagspapperet står: Glädjen att ge!
Vad kan man annat än säga tack och glädja sig åt dessa både exotiska och mycket vackra blommor!
Visite des voisins. Grannbesök
Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun när jag skriver franska i rubrik eller text. Eller rättare sagt, komma ihåg min franska grammatik. Jag tror jag har en "anonym språklärare" som kollar mig. Vilket i och för sig bara är bra och jättekul! Bienvenu! Eller med e på slutet.
Många i Sverige varnade oss inför flytten till sydfrankrike: ni kommer aldrig att komma in i det franska samhället. Man blir aldrig bjuden till grannarna, de håller sig för själva, fransmän är knepiga på det ena eller andra sättet. Räkna med att ni får umgås med er själva eller svenskarna som bor därnere. Byråkratin är hopplös, de kan ingen engelska, äter konstiga saker. Utan språket är ni lost.
Inget kan vara mera fel - åtminstone inte i vårt fall. Våra närmaste grannar, unga lärarparet P och S (medvetet suddiga på bilderna), kom redan efter första dagarna och gav oss lappar med de viktigaste telefonnumren, såna till doktorn, ambulansen och fotvården, hehe. Plus massor med tips om var man köper billigaste bensinen, var den bästa marknaden finns, hur man ser till att få ett kort hos borgmästeriet för att kunna åka till "la dechetterie", självsorteringssopstationen i nästa by.
Under våra första månader här har vi samspråkat över staketet lite till och från. Vi bor i ett "maison jumelée", dvs våra två hus sitter ihop "på mitten" liksom våra trädgårdar och sen har vi fritt på andra sidan. Parhus kanske man skulle säga i Sverige, jag har glömt vad det heter nu eftersom våra hus ser helt olika ut utifrån när det gäller färger och fönsterluckor. Alla säger att vi har de två bästa husen i vår lilla domaine, vi tycker det också. Inga grannar på sidorna, framförallt inga hus framför oss, bara berg och by- och kyrktak. Och så stigen rätt ner till byn på fem minuter.
P och S är de underbaraste av grannar. Tysta, försynta, ordentliga, sköter hus, hem och trädgård "impeccable". Klart att de är väldigt glada att ha fått oss, sextioplussare utan störande ungar och med fixad trädgård inom loppet av en månad som grannar. Själva är de borta hela dagarna och stör oss inte en sekund, varken med ljud från tv, musik eller vid fester som de självklart annonserar att de kommer att ha.
S:s pappa är fd. "gendarme", polis. Han kommer då och då på besök och är myndig i sitt sätt att uppträda men lika charmant pratsam och hjälpsam kring varje eventuell fråga vi har. Vi jobbar sida vid sida i våra trädgårdar, säger vårt "Bonjour, comment-allez-vous?" och småpratar lite till och från. Jag förvånas förstås över deras enorma tvättbehov och torktvättställningarna på terrassen så fort solen skiner.
Men P och jag pratar bästa tvättmedel, hur man hanterar felparkerarna utanför vårt köksfönster (dvs inte alls) och hur det är att arbeta som lärare. S berättar för maken hur man bäst får bort smutsen på fasaden som kommer eftersom hällregnet stänker en halvmeter upp. Och vi erbjuder oss alla att låna varandras trädgårdsredskap eller vad som nu behövs.
Nu, ÄNTLIGEN, är vi tillbaka i huset efter nästan fyra veckors ombyggnation. Det är klart att P och S är nyfikna: hur ser det ut, vad har vi gjort? Så vi bjuder dem på en apéritif (eller apéro, apropå nya ord som det också kallas.) Vi har lärt oss att detta är OK. Man BEHÖVER inte ta till med trerätters. Man bjuder in på ett glas vin eller en drink och några tilltugg. Lättsamt och bra.
Nu gjorde vi oss till lite och fixade små blinis med rökt lax, rom och gravlaxssås. Och så förstås oliver, gurkor, knapriga ostkex och annat urgott som finns här i chipshyllorna. Och eftersom vi inköpt julklappsvin på närmaste vingården bjöd vi på deras julklapp, det bubbliga rosévinet. Laxblinierna gick åt i ett nafs, det märktes att detta skandinaviska tilltugg var helt i deras smak!
En sån trevlig stund vi hade. Underbar blombukett hade de med sig också. Och det är dags för kindpussandet: "On fait la bise" säger den unga fru P och pussar på både mig och mannen. Än så länge skakar herrarna hand. Men respekten och artigheten är påtaglig, den är inbyggd och någon åldersskillnad känns alls inte av.
Ett par timmars prat om ditt och datt och till sist till och med lite om fransmännens älsklingsämne: politik. Vad TYCKTE vi nu om Sarkozy? Vet förstås inte än, sa vi diplomatiskt. Och så gick de hem till dörren bredvid och lovade att ta hand om vårt hus och se till både blommor och post hela julhelgen. Hur bra kan man få det? Notera makens tilltagande franska kroppspråk, har man inte alla orden så finns ju händerna. Precis som för alla andra härnere!
Utsikter och vininköp
Från den bedövande vackra utsikten i Le Castellet, vår medeltidsby med alla butikerna, far vi hemåt och passerar vår närmaste vingård, La Cancerille.
Här ligger de välskötta vinfälten vackert i eftermiddagssolen. Klockan är över fem och det är fortfarande ljust även om solen börjar gå ner över bergstopparna.
Madame vingårdsägare själv betjänar oss i den julpyntade lilla försäljningsbutiken. Och ger oss en butelj med bubblande rosévin i julklapp. A bientôt, Bon Voyage en Suède et Bonnes Fêtes och vi ses på det nya året säger hon. Lika glad, pratsam och vänlig som alla vi möter härnere.
Vad GLAD man blir av det här säger maken när vi kör de sista kilometrarna hem till vår egen by. Jo, så är det.
Medeltid och nutid
Här är några exempel på hur medeltidsbyggnationen slår igenom i det vardagliga livet i byn. Bakom gallret i det runda fönstret ligger ett restaurangkök och det doftar underbart när man går förbi.
Fönstret i det rosa huset verkar mycket inbrottsäkert, djupt inbäddat i de tjocka väggarna som det är.
I en av affärerna finns den här brödugnen med beskrivande text som handlar om att mannen som härskade i byn lät bygga den på 1400-talet och det var den enda ugn som fanns i byn. Genom att använda den betalade man en slags skatt. Den upptäcktes sedan vid en husrenovering på 1600-talet och har använts som gemensam bakugn långt fram i våra tider. Nu utgör den bakgrundsdetalj i en butik med de mest underbara tyger och inredningsdetaljer. Här blir det dyrt, visar det sig senare!
Sen finns de dom som inte bryr sig ett smack om några fönsterutsmyckningar. På sista bilden har man ställt ut slaskpåsen och diskmedlet i det tjocka valvfönstret. Tja, varför inte, praktiskt verkar det ju.
Mera julklappsinhandling
Vi åker tillbaka till vår lilla medeltidsby på bergstoppen och vandrar i de små pyntade gränderna. Här lockas med än det ena, än det andra.
En liten butik tillverkar små figurer av trolldeg och gör tavlor med vackra japanska tecken.
En annan bjuder in till provsmakning och köp av olika sorters essenser för smaksättning av alkoholhaltiga drycker.
En gammal skylt vid ingången visar absintens berusande inverkan. Det var väl sånt de satt och drack på barerna förr, de gamla konstnärerna, såna som Toulouse Lautrec och hans samtida. Inte lär det ha varit bra för dem. Så vi avstår också och håller oss till viner enbart.
Soldagar igen
Åh, det är underbart när morgonen inleds med flödande solsken, rätt in på trapphallens murgröna som riktigt suger i sig och växer så det knakar.
Det GÅR att sitta en stund i solstolen, klär man på sig och vinden ligger i rätt riktning får man sig en D-vitamindusch med ansiktet vänt mot solen.
Och ögat får sitt bara genom att vila blicken på vår nyanlagda trädgård där ekarna nu genom stormarna kläs av sina löv och visar mer av sitt grenverk.
Bakom vårt staket skymtar stigen ner till byn och hustaken därnere. Någon plusgrad har vi på morgonen men sen stiger det upp till runt sexton, sjutton grader på eftermiddagen.
Vi har det ljust en bra bit in på kvällen, jag har skrivit det förr, att det är en av de stora fördelarna med boendet härnere. Visst var det mysigt ibland att boa in sig i novembermörker men nu när jag är utan det känns det faktiskt att det är nyttigt att slippa få för lite dagsljus.
torsdag 18 december 2008
Anka till Christina, del 2
Nybliven bloggläsare, Christina i Nora blir inspirerad av sydfransk mat. Och längtar så efter den att till och med ett foto av en BURK med inlagt anklår skulle räcka.
Idag hände det! Här står burken bland andra godsaker. Confit de Canard. (2 cuisses, dvs bara två lår men ändå).
Jag frågar butiksinnehavaren, vis av skadan att fotografera kors och tvärs utan tillstånd, om jag får ta bild av burken. Det är klart att hon blir VÄLDIGT fundersam över detta - varför vill man fotografera en anklårskonservburk??
Jag förklarar den svenska kvinnans faiblesse för just denna maträtt och då blir det plötsligt väldigt intressant att just detta ska förevigas. På det, för oss, otroligt vänliga, roade och intresserade sydfranska maneret stoppar hon mig som en demonregissör i min bilddokumentation, går bakom sina gardiner och in i sin lagerdel där det rotas en stund. Och sen kommer en statyanka ut. Hon arrangerar burk och anka och kollar ljuset och undrar om allt är bra och om bilden blir till belåtenhet.
Ska det vara anka så ska det!! Så håll till godo i stationshuset, Christina:-)
Sur fransk katt
Komma här och störa när jag sitter för mig själv och putsar mig. Nu när det ÄNTLIGEN slutat regna och solen skiner från klarblå himmel.
Fout le camps tror jag man sa förr, stick din väg. Säkert var han full av franska fästingar också.