Visite des voisins. Grannbesök

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun när jag skriver franska i rubrik eller text. Eller rättare sagt, komma ihåg min franska grammatik. Jag tror jag har en "anonym språklärare" som kollar mig. Vilket i och för sig bara är bra och jättekul! Bienvenu! Eller med e på slutet.

Många i Sverige varnade oss inför flytten till sydfrankrike: ni kommer aldrig att komma in i det franska samhället. Man blir aldrig bjuden till grannarna, de håller sig för själva, fransmän är knepiga på det ena eller andra sättet. Räkna med att ni får umgås med er själva eller svenskarna som bor därnere. Byråkratin är hopplös, de kan ingen engelska, äter konstiga saker. Utan språket är ni lost.

Inget kan vara mera fel - åtminstone inte i vårt fall. Våra närmaste grannar, unga lärarparet P och S (medvetet suddiga på bilderna), kom redan efter första dagarna och gav oss lappar med de viktigaste telefonnumren, såna till doktorn, ambulansen och fotvården, hehe. Plus massor med tips om var man köper billigaste bensinen, var den bästa marknaden finns, hur man ser till att få ett kort hos borgmästeriet för att kunna åka till "la dechetterie", självsorteringssopstationen i nästa by.

Under våra första månader här har vi samspråkat över staketet lite till och från. Vi bor i ett "maison jumelée", dvs våra två hus sitter ihop "på mitten" liksom våra trädgårdar och sen har vi fritt på andra sidan. Parhus kanske man skulle säga i Sverige, jag har glömt vad det heter nu eftersom våra hus ser helt olika ut utifrån när det gäller färger och fönsterluckor. Alla säger att vi har de två bästa husen i vår lilla domaine, vi tycker det också. Inga grannar på sidorna, framförallt inga hus framför oss, bara berg och by- och kyrktak. Och så stigen rätt ner till byn på fem minuter.

P och S är de underbaraste av grannar. Tysta, försynta, ordentliga, sköter hus, hem och trädgård "impeccable". Klart att de är väldigt glada att ha fått oss, sextioplussare utan störande ungar och med fixad trädgård inom loppet av en månad som grannar. Själva är de borta hela dagarna och stör oss inte en sekund, varken med ljud från tv, musik eller vid fester som de självklart annonserar att de kommer att ha.

S:s pappa är fd. "gendarme", polis. Han kommer då och då på besök och är myndig i sitt sätt att uppträda men lika charmant pratsam och hjälpsam kring varje eventuell fråga vi har. Vi jobbar sida vid sida i våra trädgårdar, säger vårt "Bonjour, comment-allez-vous?" och småpratar lite till och från. Jag förvånas förstås över deras enorma tvättbehov och torktvättställningarna på terrassen så fort solen skiner.

Men P och jag pratar bästa tvättmedel, hur man hanterar felparkerarna utanför vårt köksfönster (dvs inte alls) och hur det är att arbeta som lärare. S berättar för maken hur man bäst får bort smutsen på fasaden som kommer eftersom hällregnet stänker en halvmeter upp. Och vi erbjuder oss alla att låna varandras trädgårdsredskap eller vad som nu behövs.

Nu, ÄNTLIGEN, är vi tillbaka i huset efter nästan fyra veckors ombyggnation. Det är klart att P och S är nyfikna: hur ser det ut, vad har vi gjort? Så vi bjuder dem på en apéritif (eller apéro, apropå nya ord som det också kallas.) Vi har lärt oss att detta är OK. Man BEHÖVER inte ta till med trerätters. Man bjuder in på ett glas vin eller en drink och några tilltugg. Lättsamt och bra.

Nu gjorde vi oss till lite och fixade små blinis med rökt lax, rom och gravlaxssås. Och så förstås oliver, gurkor, knapriga ostkex och annat urgott som finns här i chipshyllorna. Och eftersom vi inköpt julklappsvin på närmaste vingården bjöd vi på deras julklapp, det bubbliga rosévinet. Laxblinierna gick åt i ett nafs, det märktes att detta skandinaviska tilltugg var helt i deras smak!

En sån trevlig stund vi hade. Underbar blombukett hade de med sig också. Och det är dags för kindpussandet: "On fait la bise" säger den unga fru P och pussar på både mig och mannen. Än så länge skakar herrarna hand. Men respekten och artigheten är påtaglig, den är inbyggd och någon åldersskillnad känns alls inte av.

Ett par timmars prat om ditt och datt och till sist till och med lite om fransmännens älsklingsämne: politik. Vad TYCKTE vi nu om Sarkozy? Vet förstås inte än, sa vi diplomatiskt. Och så gick de hem till dörren bredvid och lovade att ta hand om vårt hus och se till både blommor och post hela julhelgen. Hur bra kan man få det? Notera makens tilltagande franska kroppspråk, har man inte alla orden så finns ju händerna. Precis som för alla andra härnere!