Bloggen är sorgligt försummad. Och då är vi ändå tillbaka efter det iskalla svenska våräventyret där vi körde ca 800 mil på fem veckor och det tog en stund att återhämta sig. Nu har vi också den riktiga provencevärmen här på runt 30 grader mitt på dagen och det är ju inget att klaga över men blir ibland ganska varmt.
Nu ska vi ut på turné igen med vår kära Liberty. Huset ska bebos av andra ett par veckor och i år ska vi göra vår egen "Tour de France", dvs åka runt lite överallt i Frankrike medan vi fortfarande har ork och lust att köra husbil. Det blir en tur bort till Atlankusten och sen upp mot Bretagne och Normandie och gudvet var sen - det är ju det som är charmen med att köra så här. Varken nya kameran och den döende datorn vill samarbeta så det blir nog mest uppdateringar via facebook och instagram framöver. Vi har också en sjuk Dessi som har lunginflammation sen en tid tillbaka och behandlas på olika sätt så vi vet inte riktigt när vi kommer iväg.
Dock måste man gå igenom köksskåp, garderober, skåp och lådor och sortera kläder, mediciner, böcker och allt som har med det administrativa att göra. Vi är inte tillbaka förrän i början av augusti så det blir några veckor på rull igen.
Sist jag städade så här inför en långresa ramlade Topelius ut och jag la ut den texten på bloggen. Nu flyttar jag på en bok av Selma Lagerlöf och då ramlar nedanstående text ut. Den är från tiden före Frankrikeflytten, säkert skriven för mer än tio år sen på den tiden jag var regelbunden krönikör i Norrtelje Tidning och skrev om ditt och datt. Nu lägger jag in texten igen på min blogg och skickar den med särskild hälsning till Kicki Pettersson som sedan dess blivit min vän på facebook. Varsågod Kicki, minns du hur speciellt detta vårt möte blev?? Och tänk vilket intresse det blivit för detta sedan det här skrev - hade man kunnat tro det? Vi bodde då fortfarande på vår skärgårdsö och Provence fanns bara som en tyst tanke.
Man tror sig vara klar med den sk. "dödsstädnigen". Den man gör för att barnen ska slippa stå där sen med gamla dammiga kartonger med okänt innehåll. Men länge har vi sagt att lådor av just sådan sort nu måste gås igenom och innehållet sparas, slängas eller ges bort. Lådor som följt med i alla flyttar med påskrift "babykläder", "gamla foton" eller "barnböcker".
En av kartongerna heter "Mormors kläder". Sen mormors död för över tjugo år sen har jag funderat över vad jag ska göra med dem.
Mormor, född i början på förra seklet - en vacker kvinna , modeintresserad och alltid smakfullt klädd. Hennes man, min morfar, drev i familjeregi ett modevaruhus i Linköping, ett dåtidens lilla NK i den öskötskta stiftsstaden. Fast morfars firma hette A-K, för Axel- Karlson, min morfarsfar. På Drottninggatan i Linköping bodde de i ett stort hus intill Trädgårdsföreningen mitt i stan.
Där åts det många fina middagar, där bjöds till bröllop och fest under 30- och 40-talen. Frack och smoking var legio, aftonklänningarna i frasande siden och spets specialsydda av sömmerska förstås. En annan tid, en annan värld. Svartklädda husor med nystärkta förkläden serverade sorlande festgäster under kristallkronorna i mormors stora matsal med stuckatur och takmålningar. Mitt under brinnande världskrig klädde man sig i silke, sammet och importerad spets - skålade och drack i ett klassamhälle för länge sedan förbi.
Vad gör jag med detta klädesarv? Sidenet faller tungt mellan mina händer, kräver ett beslut. Myrorna svävar förbi under en sekund. Enklast så. Men nej, second hand kanske ändå är bäst. Nog finns intresse för denna tidsepoks kläder?Det eminenta Google visar genast upp ett antal adresser och genast faller min blick på en butik som säger sig handla med "vintage".. Ett klick och butikens hemsida dyker upp på skärmen.
Och jag blir yr av förvåning. Nog handlar man med kläder och vintage är det också. Men var!! Förbluffad läser jag: Drottninggatan i Linköping! Ett par gatunummer från min mormors hus.Jag ringer och en kvinna svarar och säger "Vi har egentligen stängt idag men jag är här för att hjälpa en flicka kring ett projekt om 1900-talets kläder i Sverige. Precis den sortens aftonkläder som du pratar om har vi letat efter idag!
Känner hon möjligen till morfars modehus undrar jag?. Nej hon var för ung för det, det lades ner någon gång på femtiotalet.. Men plötsligt tystnar hon och säger: Det är inte möjligt. Häromdagen kom en kvinna in med kläder i en kartong. Nu ser jag vad det står på den A-K, Axel Karlson. Vi turas om att bli stumma, den okända kvinnan i Linköping och jag på min skärgårdsö.
Bodde din mormor just där säger hon sen, så lustigt, jag gick just förbi det huset på vägen hit. Jag står här nu och tittar på mitt EK.skåp där min A-K-låda står. Inte så konstigt säger jag, min mormor hette EK-löf och nu är jag inte längre ens förvånad. Och förresten är et hennes namnsdag idag kommer jag plötsligt på. Astriddagen är det idag, så hette hon min mormor. precis som min mamma och sen också jag själv.
Vad är detta? Slump. Tillfällighet? Nej inte då. Nog var det väldigt tydligt mormor Astrid som sa: "flicka lilla, här ges inte bort till några myror. Det här är klädhistoria. Mina vackra klänningar ska tillbaka. Till Drottninggatan i Linköping där det finns en kvinna som vet att rätta ta vara på dem!"
Idag går bilen. Med kartonger och hattask i baksätet. Till Linköping. Bara att lyda!
Det finns förstås en uppföljning på den här historien men den kommer vid annat tillfälle!
Väldigt roligt att läsa! Håller med om att det naturligtvis inte bara kan vara en slump - det är så lite man vet...
SvaraRaderaHar själv en stor kappsäck med min farmors och min mammas middagsklänningar från 40- och 50-talen. Kanske är det dags att ta fram den och titta i kappsäcken igen. Har nog inte gjort det på 20 år.
Kram från Ingrid
Gör det Ingrid, du vet intenvilka fantastiska fynd du kan hitta. Utan att föregå uppföljningen av min historia kan jag säga att min mormors kläder nu finns på Linköpings museum.
SvaraRaderaHoppas att ni får en riktigt fin Frankrike-tour! Jag hade sett fram emot att läsa om resan på bloggen, men då får jag be Peter rapportera från Instagram :) (Jag läser bloggar och han Insta ;))
SvaraRaderaHelena, jag ska försöka skriva lite här också men det är så himla trist utan bilder. Och jag vet inte hur man bloggar med bilder från paddan, ska se om jag kan fixa det. Härligt att läsa om era äventyr är det iallafall. Korsika verkar ha varit en upplevelse. Kanske inte så mycket för oss som inte är strandmänniskor längre, tål inte sol så bra och dessutom får man inte ha med hunden. Men utsikterna var ju bedövande!
SvaraRaderaVilken fin historia! Jag har precis läst Sara Lövestams "Tillbaka till henne", en resa i tiden med insikter för nuet - där spelar upphittade persedlar och accessoarer en näst intill magisk roll, som om de helt enkelt ville upphittas av rätt person. Det är ett lästips om inte annat:-)
SvaraRaderaEn fantastisk historia!
SvaraRaderaFör många år sedan hade jag en kompis som bodde i ett av de där tjusiga husen mitt emot Trädgårdsföreningen. Mängder av rum och dörrar åt alla håll och stuckatur... så tjusigt. Fast det var långt efter att husorna hade försvunnit.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera