Franska sjukvården.Igen. Och igen.

Kanske blir det lite tjatigt för en del. Men om det är något som slår oss i den franska vardagen så är det den faktiskt mycket stora skillnaden mellan de franska och svenska sjukvårdssystemen. Självklart varierar detta lokalt över länderna - vi vet att det på sina ställen på franska landsbygden inte alls fungerar som hos oss, vi som bor i ett sydfranskt attraktivt, tättbefolkat område med närhet till flera storstäder. Detsamma gäller förstås glesbygden i Sverige där det är vanligast med stafettläkare och BB läggs ner jämfört med om man bor i svensk storstad eller i närheten av de stora regionsjukhusen.

Vi kan heller inga skillnader i sjukvårdskostnader totalt sett mellan länderna. Mer än att vi sett att de är ungefär likvärdiga - Frankrikes kostnader är till och med något lägre än Sveriges. Vad är det då som gör att det för oss patienter blir så stor skillnad? Ja, vi kan bara berätta om våra egna upplevelser och försöka ställa dem i relation till hur vi upplevde att det var under vår sista Sverigetid jämfört med hur det varit under de över sju år vi bott här. Och då ska det sägas att vi under de senaste 10 åren bodde på Yxlan med Blidö vårdcentral som vår. Och den blev åtminstone för några år sedan utsedd till Sveriges bästa!! Väl värd det dessutom med öppenhet och tillgänglighet och fantastisk personal som nästan blev som vänner med tiden. Men det är bara att tillägga att majoriteten av de svenskar som bor permanent i närheten av oss här i Frankrike delar vår erfarenhet så vi är inte unika.

Här ovan är en bild från det pyttelilla väntrummet hos våra två husläkare. De delar upp dagarna mellan sig - när den ena arbetar på förmiddagen gör den andra hembesök (!). Bara en sån sak. Efter hembesöken återkommer förmiddagsdoktorn kl. 1500 och tar emot de drop-in-patienter som sitter i väntrummet. Inga kölappar behövs, var och en håller reda på sin tur och tidsbeställning förekommer inte här. Det här är en liten by med 2.500 invånare så de flesta känner varandra och det uppstår ofta småprat mellan de väntande. Eller också har man med sig man elller hustru, väninna eller dotter. Miljön är trist och steril med hårda stolar, urlästa veckotidningar och under den varma sommarperioden knappt fungerande luftkonditionering. Alla som kommer in hälsar artigt på varandra - Bonjour Messieurs-Dames och när man kallas in till doktorn säger man artigt Au Revoir till alla andra eftersom man slåpps ut en annan väg. Lördagar är mottagningen också öppen fram till på eftermiddagen och då turas doktorerna om att ta varannan lördag. Behöver man gå dit akut får man inte alltid sin husläkare men den andre känner väl till oss också så det spelar mindre roll.

Doktorn själv, aldrig i vita kläder, kommer och hämtar och trots ibland fullt väntrum tar hon, i vårt fall, alltid den tid som behövs för att lyssna, undersöka, fundera och ställa frågor, skriva recept eller remiss och det finns också tid för vänligt småprat. Det är aldrig någon stress och man får flera gånger frågan om det är ytterligare något man vill diskutera. Mottagningen är öppen till kl. 1800 och för det mesta hinns alla patienter med även om vi ibland ser att det lyser därinne också vid sjutiden på kvällen. Vi eskorteras alltid personligen ut till dörren och det tas artigt i hand och man tackar var och en för sig. Sammantaget är väntetid plus läkartid nästan undantagslöst mindre än en timme. Inkluderar man sedan apoteksbesöket efteråt är man i regel hemma på under en och halv timme, inklusive restiden till apoteket några kilometer bort. Där blir man lika vänligt mottagen och apotekaren förklarar ingående och kompetent det man eventuellt behöver veta om de olika medikamenterna. Och föreslår i vissa fall kompletterande homeopatiska preparat eller hälsokostpiller eftersom det ingår i den total helhetssynen här.

I förekommande fall har man alltså efter läkarbesöket i handen recept och remiss. Recepten är alltid handskrivna, direkt av doktorn. Hon har tillgång till majoriteten av patientuppgifterna på sin dator via det sk. Carte Vitale (som ser ut som ett kreditkort) som visar det hon behöver veta (utan långa journalanteckningar) och också i vilken kategori man som patient befinner sig. Man kan vara "cent pourcent", dvs inte behöva betala någonting alls eller kanske behöva betala delar av medicin och läkarbesök vilket alltid ersätts av den tilläggsförsäkring de flesta har här.

Får man remiss, (också den handskriven och lagd i öppet kuvert så man kan läsa själv) för vidare utredning av specialist eller till röntgen eller andra laboratorieåtgärder ger hon förslag och namn på de kliniker - statliga eller privata - dit man kan vända sig. Ofta namnges vissa läkare hon har god erfarenhet av. Det är alltså patienten själv som ringer till de olika laboratorierna, röntgenklinikerna, sjukhusen eller specialistläkarna och bokar tid. Det är aldrig mer än några minuters väntetid i telefonen och även om man inte är tidigare patient får man snabbt en tid för det husläkaren bett om ska undersökas. Mellan en dag till en vecka brukar vara normal väntetid. I vissa fall som t.ex magnetröntgen kan det vara upp till tre veckors väntetid. Det som normalt tar månader i Sverige. En läkarkategori som har långa väntetider är oftalmologerna, ögonspecialisterna. Det finns uppenbart inte tillräckligt många och här är det inte som i Sverige att optikerna får utföra själva synundersökningen och ordinera glasögonstyrkor. Det görs av ögonläkarna vilket känns väldigt tryggt då´det undersöks noga också med tanke på starr, glaukom, gula fläcken, näthinneavlossningar och annat.

Våra husläkare skriver in besöksdatum och vad som ordinerats på sin dator och egentligen inte något mera. Det finns inga läkarsekreterare utan allt sköts av läkarna själva på mindre än en minut mellan patienterna. Till sin hjälp har de sedan i det praktiska arbetet tre (!) distriktssköterskor som ägnar all sin tid åt hembesök. De kommer hem och lägger om sår, ger injektioner och tar prover. Behöver man ta prover på fastande mage får man efter 65 års ålder besök redan kl 0800 på morgonen så att man inte ska behöva känna sig hungrig för länge!! Proverna lämnas sedan  på närmaste laboratorium och nästa dag har sköterskan försiktigt smugit ner resultaten i brevlådan!! Det finns inget sjuksköterskerum på mottagningen utan bara ett förråd med bandage och annat som distriktssköterskorna sedan använder i sin ambulerande verksamhet.

Här ger man sig heller aldrig. Minsta frågetecken och man remitterar till nästa högre instans och det blir sedan nästa läkare/sjukhus som tar vid och remitterar till vidare undersökningar om man anser att det i sin tur behövs. Man är oerhört frikostig med också dyrbara undersökningar som magnetröntgen och andra avancerade provtagningar och undersökningar, antingen polikliniskt eller på de olika sjukhusen. Kostnadsfritt i de flesta fall. Vid minsta tveksamhet läggs man också in på sjukhus för kontroll och olika undersökningar.

Ringer man akut som vi fått göra några gånger pga fundersamma hjärtbesvär är ambulans och läkare på plats inom tio minuter. Väntetiden på akutmottagningen kan variera förstås men akutfall tas omhand ögonblickligen och behövs inläggning sker den direkt - ingen som helst väntan i överfulla korridorer eller i undersökningsrum. Har man tur får man också enkelrum. Doktorerna är tillgängliga på ett sätt man inte alls är van vid och de kommer ofta förbi utanför rondtiderna och berättar om de senaste provsvaren och hur man tänker sig att gå vidare.

Behöver man dessutom läkarhjälp utanför mottagningstiderna och inte vill åka till sjukhusens akutmottagning kan man ringa SOS Médécin och ganska snart kommer då en liten bil märkt på det sättet med en trevlig doktor hem - dygnet runt. Sådär som det var i Sverige på 1950-talet som jag minns det själv. Farbror doktorn kom hem och lutade sig över sjuksängen och gav diverse ordinationer till mamma. Ofta blev det kamferluktande tussar i öronen eller hostmediciner.

Här känner man sig på det sättet nåstan lika trygg som i barndomen. Vårdpersonal på olika nivåer finns överallt och är tillgängliga på ett sätt som vi trots allt inte upplevde under vår Sverigetid. Ett meniskskadat knä fick jag veta kunde då varken röntgas eller åtgärdas inom nio månader på Norrtälje sjukhus medan mannens motsvarande togs omhand påföljande dag härnere. Vi har också här, till de 2.500 invånarna två sjukgymnaster/kiropraktorer, vägg i vägg med husläkarmottagningen. Och där finns också byns tandläkare, tillika borgmästare!

Det här är inte skrivet för att framhäva Frankrike framför Sverige. Eller jo, kanske. För även om det finns skillnader också till Sveriges fördel är det något med hela systemet som gör att det flyter på så bra som det gör här. Man har också en samsyn på kropp och själ som manifesterar sig i vardagsarbetet och det här med att gå omkring med smärta och vänta på olika undersökningar, det finns liksom inte i sinnevärlden. Vi är väldigt tacksamma för just detta!!