lördag 17 maj 2014
Studentjubileum
Ibland är man med om märkliga saker. Till de senaste för min del var den jubileumsfest som anordnats i Klippan, min gamla studentort. För femtio - femtio!! - år sen var vi cirka 90 elever som tog studenten här. Och nu äntligen, skulle det firas!
Det här var på det "gamla" gymnasiets tid så vi gick i "ring" och på Allmän, Real- och Latinlinje. Som dessutom var uppdelade i biologiska, matematiska och hel- och halvklassiska linjer. Vi hade helt fantastiska lärare och en mycket engagerad rektor som styrde sin skola (real- och gymnasium) med fast hand. Han lyckades locka till sig topplärare, ofta unga familjer som han ordnade bostad åt och såg till att de integrerades i skolvärlden på bästa sätt. De flesta eleverna kom från Klippan men också från de kringliggande mindre skånska orterna - det var ett landsortsgymnasium i ordets bästa bemärkelse.
De flesta av lärarna kom från Lund och hade gedigen utbildning och det märktes också på undervisningen. Det var ordning i skolan, någon mobbing förekom inte, det var regler som skulle följas och gjorde man inte det blev det konsekvenser. Utbildningsnivån var hög - det ställdes krav och man fick verkligen plugga.
Vi hade klassföreståndare som följde oss genom alla gymnasieåren. Speciallärare för de olika ämnena förstås. Eget klassrum med egen bänk där man lämnade kvar sina böcker och övrigt material. Här fanns inga långa sterila korridorer med plåtskåp utan lokaler med atmosfär. Skolan såg ut som gamla skolor gjorde då med breda trappor till de olika våningarna och klassrum åt olika håll. Stor skolgård med faktiskt, under senare år, en rökruta. Men moppe fick man inte köra till skolan, märkligt nog.
Morgonsamling var det också i aulan varje morgon. Kom man försent till den stängdes dörren av den annars vänlige vaktmästaren och man fick prick i protokollet. Lärare och rektor kunde namnet på varenda elev trots att vi sammantaget var över 800 stycken. Vår rektor var dessutom präst och senare vigde han mig och dåvarande mannen och döpte också vår äldste son hemma hos mina föräldrar.
Vi hade heller minsann inga studentfester innan själva studentexamen. Som var en verklig examen på klassiskt vis med "munta", dvs muntliga förhör med censorer från Lund i klassrummet som övervakare. Innan dess var det en otroligt pressad period men studentskrivningar i många av ämnena. Det gällde att klara dem och klara dem bra - de som hängde på håret var förstås särskilt nervösa inför de muntliga förhören där man faktiskt kunde få ett underkänt som ledde till att man inte klarade sin examen. Och fick, utan mössa smita ut bakvägen.
Det var ju ett förskräckligt scenario, alla ville att alla skulle klara sig och det var en fantastisk känsla när fönstret längst upp ut mot skolgården med väntande gratulanter öppnades och en röst förkunnade: "Alla är klara!" . Som vi stormade ut på trappan med nypåtagna mössor - ja, så går det väl till än idag - men i vårt fall hade vi suttit i timslånga förhör saamma dag innan det var dags för detta utspring. Och fest, ja, det blev det först den dagen - klassisk mottagning i hemmet för de flesta efter att ha blivit hemkörd i alla möjliga ekipage. Och sen fester på olika vis, hemma hos varandra eller på lokal.
Sjungom studentens .. sjöng vi förstås. Och vi som gått latinlinjen sjöng "Gaudeamus igitur" och annat klassiskt. Tillsammans med alla lärarna åt vi sen en studentmiddag på det som idag forfarande kallas för Klippans Gästis.
Och tänk, nu, femtio år senare, utan att vi setts en enda gång sedan den där majdagen 1964, så samlas vi igen. Nästan sextio av oss. En del hade förhinder, några har dött men de av oss som sågs tyckte ju att detta var en alldeles särskilt rolig händelse. Vi sitter i exakt samma matsal som då och vi vimlar, pratar, försöker känna igen varandra i de betydligt äldre ansikten vi nu fått. Vi äter, dricker vin, bubblar och dansar till levande musik med bara 60-talslåtar. Precis som då.
Det är en alldeles märklig och surrealistisk känsla. Här sitter vi, medelåldringar och mer än det. Vi ser på varandra och sen plötsligt är det som om alla åren försvunnit och det bara är de där söta, unga tonårsansiktena vi har framför oss igen. Såååå fantastiskt roligt detta var. Vilken härlig kväll och upplevelse och inte minst efterspelet där alla har mailat varandra och berättat hur deras liv gestaltat sig. Bilder har skickats runt och härovanför är en på mig och min dåvarande bästis, B som är den som ordnat och arrangerat det hela till allas stora glädje. Så har hon fått uppskattning efter förtjänst också.
Vad blev det av oss alla kan man ju undra? Ja, alldeles otroligt bra har det gått för oss. Här vimlar det av lärare, psykologer, ingenjörer, advokater, mediamänniskor, egenföretagare, sjuksköterskor och läkare. UD-anställda och ambassadörer, bankanställda och teologer. Det är vi som är den berömda Proppen Orvar, de förkättrade fyrtiotalisterna. Men när jag nu ser och senare läser om vad det blev av oss och hur vi bidragit med vår insats i samhället så känner jag mig bara glad och stolt över det. Och också över vår fina skola med sina lärare som gav oss en så fantastisk start i livet.
De flesta av oss har också levt i långa relationer även om det förstås funnits både skilsmässor och ensamboende.Det som är symptomatiskt är att de flesta av oss inte har så många barnbarn. Kanske 3-4 stycken och faktiskt ganska små. Det märks att våra barn har ett annat livsmönster - man gifter sig och får barn betydligt senare än vi som fick våra i 20-årsåldern.
Om fem år ska vi ses igen - det var vi alla överens om. Den här kvällen gick för fort och nu vill vi göra om det här igen innan det blir försent. Och för mig som tog ett flyg från den sydfranska byn och gjorde ett kort nerslag i den skånska rapsblommande våren för att träffa de gamla studentkamraterna blev det här en fantastisk upplevelse!!
Visst har du rätt i det där att åren försvinner och man blir den unga människa man var, när man träffar gamla goda vänner.
SvaraRaderaJag känner igen alltihop om hur studenttiden och examen var, även om jag faktiskt inte har tagit examen. Jag gick fackskola och kvällsgymnasium och tentade av som privatist för att få läsa på universitetet. Men massor av kompisar hann jag vara med och fira från det jag var i 15-årsåldern och framåt.
Åh, vad roligt! Jag hoppas också på att få gå på studentjubileum.
SvaraRaderaVilken jättefin bild på dig Monica! Stort att vara med på ett sådant kalas efter så många år.Modigt! Undrar om jag skulle våga...man stirrar ju verkligen ålder i vitögat:-) Känner igen en del av vad du skriver.Bla detta att bli prickad vid försen ankomst till morgonsamlingarna:-) Roligt att du hade kul!! Kramar Christina på hemväg fr ett alldeles fantastikt försommarstlckholm.Kramar
SvaraRaderaFin bild på dig och din vän. Min studentexamen var identisk med din utom att jag var privatist och examinerades ut från Norra Latin. Men censorer och förhör var detsamma. Och inga fester innan examen hade vi heller.
SvaraRaderaTyvärr har mina studentkompisar skingrats för vinden - jag gick på Enskilda Gymnasiet i Stockholm och mitt föräldrahem hade jag i Norrköping.
Därför umgicks jag inte så mycket med kamraterna utanför skolan. De flesta bodde också i Stockholm och hade sina egna vänner och föräldrar där. Jag hade också fantastiska lärare - bl.a. Boalt som blev rektor för socialhögskolan senare.
Alla lärare där var disputerade - det var väl bra extraknäck för dem eftersom de flesta var ordinarie lärare vid andra skolor.
Tyvärr har jag aldrig fått vara med på något studentjubileum - jag förstår att det måste ha varit mycket roligt!
Däremot har jag träffat gamla vänner från flickskolan i Norrköping och med dem är det som du skriver - samma gamla kompisar och åren som gått är bara borta!
Ja, inget av detta har jag varit med om, men båda mina systrar, jämnåriga med dig, tog realexamen och då var det ungefär på det viset ,-)
SvaraRaderaEn helt annorlunda tid.
Inte en susning har jag vad det blev av dem alla?
Hej!
SvaraRaderaFöljer din blogg med glädje. Kul att läsa att du gått på samma skola som jag jobbar på sen 25 år tillbaka (jobbar som adm.pers.).
/Monika
Vad hade dina studentkamrater för social bakgrund? Klassresor hör man ofta talas om, men var det många från arbetarklass och lägre medelklass som verkligen tog studenten på vanligt sätt, eller var det oftare via kvällsstudier som privatister i så fall?
SvaraRaderaCruella: utan att veta säkert förstås så tror jag att klassresandet i stort började nånstans här i slutet på femtio, början på sextiotalet. Vi var många som kom från hem där föräldrarna var tjänstemän, tandläkare, chef för pappersbruk eller läderfabrik eller posten. Min pappa var t.ex officer i flygvapnet och arbetade på närliggande F5 i Ljungbyhed.
SvaraRaderaMen påfallande många kom också från de närliggande mindre orterna ute på landet där föräldrarna mestadels bedrev lantbruk eller arbetade i andra näringar utan egentlig studietradition. Det du kallar arbetarklass alltså. Vi som bodde inne i själva studieorten hade förstås mera kontakt med varandra efter skolan, de övriga fick ta tåg eller buss hem, det var väl den största skillnaden mellan oss.
I skolan däremot gjordes eller kändes ingen skillnad på varifrån man kom. Alla behandlades lika, det som prioriterades var skolarbetet och det var både OK och önskvärt med goda resultat. Vi fick en träning i studieteknik dessutom som gjorde att majoriteten fortsatte med studier efter studenten. Det var liksom självklart att man skulle fortsätta utbilda sig även om många också hittade jobb direkt.
Din fråga om kvällstudier och privatister kan jag därför inte svara på, alla vi som gick i det här gymnasiet tog studenten "på vanligt sätt". Och, ja många kom alltså från arbetar- eller lägre medelklass och var de första i sin familj att slå in på en ny studietradition och sen också fortsätta in på en akademisk bana.
Tack för svar, intressant att höra. Jag kommer själv från en bygd utan särskild studietradition utanför stan, och ännu tjugo år senare var det stor skillnad mellan vilka som gick de treåriga teoretiska linjerna och vilka som gick yrkeslinjerna.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaOh, vad roligt att läsa! Hoppas på ett liknande jubileum om ett par år. :-)
SvaraRaderaJag ser att jag nog har precis samma erfarenheter som du av skoltid och student. Och det blev samhällsbärare av nästan alla mina klasskamrater också. Vi i jätteproppen Orvar har allt betytt mycket för samhällets utveckling.
Kära Monet - Vilket utomordentligt och väl beskrivande svar Du gav om hur elevunderlaget såg ut i ditt gymnasium och studentklass. Det gladde mig speciellt yrket eftersom Din beskrivning passar perfekt på hur det såg ut mellan 1965-68 även i Sankt Jacobi gymnasium i västra Stockholm, dvs Vällingby. Vi kom alla från olika bakgrund men möttes i skolarbetet och även på fritiden, det var en spännande tid där man verkligen började ana att framtiden var vår. De allra flesta av studenterna fortsatte till universitet och högskolor.
SvaraRaderaHoppas på att få läsa mer om Ditt franska liv snart.
Må väl/Malou
..det gladde mig speciellt mycket, skulle det stå..
SvaraRadera