Kastar franska barn mat?

Bloggvännen C i sitt bergslagska stationshus uppmanade mig för ett par dagar sedan att kolla den nyutkomna boken "Franska barn kastar inte mat" av den amerikanska författaren Pamela Druckerman som bor i Paris med man och tre barn.

Kanske har ni redan hört talas om henne och det hon skriver om? Det är inte en handbok om barnuppfostran utan vad jag förstår mera en beskrivning av skillnaderna mellan hur man hanterar sina barn i USA och Frankrike. Och när det gäller USA ligger Sverige nära i attityder och synsätt. Där sätter man numera barnet i centrum på ett sätt som många idag faktiskt ifrågasätter är så bra i förlängningen. Det talas mycket om anknytningsteori och man både samsover, bär i sele och ammar länge, länge och låter barnets behov redan från början styra det nya familjelivet.

På franska kallar man det här för "l'enfant roi", det "kungliga barnet. Franska barn ges inte den möjligheten enligt Druckerman. Nu har jag inte läst boken men hittar en bra sammanfattning av skillnaderna i synsätt. Underrubriken i boken är "Hemligheterna som gör dina barn matglada, självständiga och nyfikna" och det ges ett antal exempel på hur man just får sina barn att sova i egen säng vid några månaders ålder, att de äter den mat de bjuds, dvs vuxenmat som de också äter upp och att de aldrig får hysteriska utbrott i kassakön.

Ett par av knepen är:

-Attend. Vänta. Franska föräldrar säger till sina barn att vänta på sin tur, att inte avbryta vuxensamtal och inte ge omedelbar bekräftelse. Man tränar dem i att visa tålamod och väntar också in barnens sömnscykler redan från början

- Bétise. Franska föräldrar kallar ett felaktigt beteende för bétise, bus eller rackartyg, och lär barnet att det blir konsekvenser av sådant.

- Bonjour och Au Revoir. Man fostrar sina barn till artighet. Hälsa, säga tack och bete sig artigt mot andra vuxna lärs man redan från start.

- Cadre. Gränssättning. Att sätta gränser men ge frihet inom ramen för dem är en av grundpelarna i det franska uppfostringsidealet

- Goûter. Barnen får mellanmål endast en gång om dagen - efter skolan. Det småäts inte mellan målen och man håller på de övriga målen, frukost, lunch och middag.

- Les gros yeux. De stora ögonen. Franska föräldrar uppfostrar sina barn genom att ge dem "stora ögon" men inte skälla högt och argt utan tillrättavisar dem lugnt och kontrollerat.

- Non. Nej, absolut inte. Ett nej betyder alltid ett nej och är inte förhandlingsbart.

Ja, det låter väl bra det här? För auktoritärt säger många och upprörs över det. Bra med gränssättning och att träna barnen in i ett socialt samspel redan tidigt säger andra. Kontroversiellt verkar det vara i alla fall. Personligen tycker jag att mycket har inslag av hur jag själv uppfostrades på 50-talet även om det förstås då var ändå striktare än nu.

Bloggvännen C vill veta vad jag tycker. Det är inte en lätt fråga att svara på. Jag har två halvfranska barnbarn och två svenska och visst ser jag skillnader i sättet mina barn uppfostrar sina barn. De franska barnen sätts ju också mycket tidigare på dagis och i skola än de svenska där man har möjlighet att vara hemma längre så bara där är en skillnad. Samsovning existerar inte i Frankrike, barnen läggs tidigt i egen säng och skall helst vara ur sängkammaren och sova i eget rum vid några månaders ålder, något jag tror svenska föräldrar idag tycker är helt galet till exempel.

Det jag kan fundera över är det jag ser runt ikring mig i det franska samhälle där vi nu lever. Och visst stämmer det att franska barn generellt sätt är mycket mera "väluppfostrade". De hälsar, tar i hand eller, om de uppmanas, kindpussas. De säger tack och adjö och avbryter faktiskt inte vuxensamtal. De är alltid med i vuxensammanhang dock och det stämmer att det inte serveras några barnportioner - de äter i stort sett samma mat som de vuxna och äter faktiskt också upp sin mat. De sitter tysta vid bordet, krånglar och sparkar inte och vrider sig ifrån måltiden för att de inte kan sitta stilla utan sitter faktiskt kvar. Och kastar absolut inte mat omkring sig som svenska småttingar tillåts göra, det stämmer faktiskt.

De är också väl medvetna om när de gör bus eller rackartyg och för oss räcker det med att gå ut på gatan och säga till, vänligt med bestämt så upphör det hela också. Vuxenauktoriteten fungerar, det gör den. Man ser heller inte franska barn äta godis, tugga tuggummi eller äta glass och kakor mellan målen, det är rätt. Hela det franska samhället är inrutat - man börjar arbeta tidigt, barnen lämnas till skolan och äter antingen där eller hämtas för lunch i hemmet av superstressade mammor som sen kör tillbaka barnen till 1330. Sen hämtas de, långt upp i åldrarna av mammorna kl. 1630 och väl hemma vidtar läxläsning innan man äter middag, hemlagad i lugn och ro vid 1900-tiden.

Rutinerna följs sedan kanske av lite datorspel, lite tv och sedan den obligatoriska duschen och sedan nattning. Tidigt eftersom man här går till sängs tidigt då alla ska upp tidigt på morgonen. Så här ser det ut hos de barnfamiljer vi kommit i kontakt med.

Franska föräldrar är väldigt kärleksfulla mot sina barn, det pussas och kramas och duttas med dem. De är också otroligt bortskämda med leksaker och franska barnkammare svämmar fullkomligt över av prylar. Jag tror att det är lite så i Sverige också numera. Men i Frankrike kräver man tidigt att barnen ska städa sina rum och det sker också även om det är i protest ibland. Också här, som i Sverige, förvandlas vardagsrummen till veritabla lekrum och fungerar nästan inte alls som vuxenrum längre.

Det som dock är påtagligt när man är ute och rör sig i samhället är något som INTE tas upp i den här boken. I Frankrike är barnaga tillåtet. Inte misshandel förstås men de sk. "fessés", smäll på stjärten, anser man inte vara något märkvärdigt här. Örfilar är också vanligare och de tas emot sammanbitet och med efterföljande röda kinder. Jag blir alltid lika obehagligt berörd när jag ser detta och får hålla i mit för att inte säga till den slående mamman.

Man är också påtagligt lättirriterad och det där med uppfostran med stora ögon har jag inte sett skymten av. Man drar i armarna på ungarna, säger åt dem med hög och argsint stämma att "depeche toi", skynda dig på. Ständigt detta "depeche-toi", också till en liten snubblande tvååring som inte hinner med. Man daskar och drar och ungarna gråter men tystnar faktiskt i rädsla för nya snubbor och argsinta tillrop. Sen lyfts de upp, tårarna torkas och man pussar och gullar med dem igen.

Det finns alltså ett drag mitt i det väluppfostrade som handlar om rädsla. Man ser det i ögonen på barnen, den undflyende blicken och förmedlandet av känslan att någon typ av bestraffning kommer att följa om det nu är så att man gjort en bétise. Tidigt präntar man också in i dem vad som är rätt och fel. Man får inte ljuga, inte stjäla, inte slå andra barn, inte ta deras saker, man ska lyda och föräldrarna har alltid rätt.

Det här är förstås generaliseringar och de värsta beteendena har också att göra med de sociala skillnaderna i detta klassamhälle. Högutbildade föräldrar har förstås en tendens att inte slå eller skrika åt sina barn på samma sätt som föräldrar ur andra samhällsklasser. Hur barnen formas har förstås också att göra med i vilken sorts skola och dagis de går i. Men på samma sätt som när det gäller föräldraauktoriteten gäller att man visar respekt för sin fröken - reportage på tv från skolor och dagis visar tysta och stillasittande barn som lyder de vuxna och fullföljer sina uppgifter så som de blivit tillsagda.

Det går ju inte att säga vad som är rätt eller fel här - det blir nog "folk" av barnen ändå men skillnader i synsätt på hur man fostrar barn  finns det ju!

Bienvenue....

....  till oss, Monsieur och Madame i den sydfranska byn. Nu är det fritt fram att kommentera här igen!

Konstrundan i Provence III

 

Vi har två intensiva utställningsdagar med en ström av konstintressenter. Vädret varierar, från strålande sol och 26 grader till åskväder (som hemma hos oss slog ut wifi-boxen) och så strålande kvällsol igen.

 

Entertainer var jazzspelande maken och vi andra njöt av både musik och fantastisk utsikt mot hav och berg.

Konstrundan i Provence II

I år ställer konstnärsvännen C och jag ut tillsammans i hennes vackra hem i Le Pradet, kustort mellan Toulon och Hyères. C har tagit bort alla sina privata tavlor i vardagsrum och trapphall och här samsas vi med våra olika bilder. Det blir en spännande blandning och väldigt trevligt och harmoniskt.

Det är roligt att ställa ut i hemmiljö, särskilt i ett så här vackert hem. Vi har en jämn ström av besökare - många svenska vänner och grannar men också många fransmän som ser på konst på ett annat sätt än svenskarna. Det har slagit mig flera gånger nu att de är mycket mer nyfikna, vill ställa frågor och vill veta hur man tänkt när man gjort bilden. Och så är de så otroligt positiva och berömmande - det är nästan översvallande betyg man får och visst är det kul.

Med köpivern är det si och så - vi konstaterar att målgruppen här har sina egna väggar fulla med konst och funderar väl snarare på att packa ner ett antal tavlor än att hänga upp nya. Men intresset är det inget fel på och alla går runt med nyfikna ögon och det blir en trevlig "vernissagestämning" under hela helgen.

Konstrunda i Provence, I

En gång om året, framåt höstkanten är det "Nordisk Konstrunda i Provence". Vi är ett 15-tal konstnärer som ställer ut i egna ateljéer eller tillsammans med andra i deras. Det är ett uppskattat arrangemang bland skandinaverna i Provence eftersom det också ger tillfälle till trevliga bilutflykter där man besöker de olika små byar där konstnärerna bor och verkar.

Konceptet är välkänt och finns ju överallt i Sverige numera efter förlaga från Österlen. I år ställer jag ut hos goda vännen C i den trevliga kustorten Le Pradet (där för övrigt Ingvar Kamprads vingård La Navicelle finns). Det märks att C bor vid kusten, den här typen av magnifika pinjer och palmer finns inte i vår lilla bergsby. Och då skiljer det ändå bara två mil mellan oss men kustklimatet är så pass mycket mildare att det tillåter mera exotisk växtlighet än hos oss "uppe i bergen".