Bloggvännen C i sitt bergslagska stationshus uppmanade mig för ett par dagar sedan att kolla den nyutkomna boken "Franska barn kastar inte mat" av den amerikanska författaren Pamela Druckerman som bor i Paris med man och tre barn.
Kanske har ni redan hört talas om henne och det hon skriver om? Det är inte en handbok om barnuppfostran utan vad jag förstår mera en beskrivning av skillnaderna mellan hur man hanterar sina barn i USA och Frankrike. Och när det gäller USA ligger Sverige nära i attityder och synsätt. Där sätter man numera barnet i centrum på ett sätt som många idag faktiskt ifrågasätter är så bra i förlängningen. Det talas mycket om anknytningsteori och man både samsover, bär i sele och ammar länge, länge och låter barnets behov redan från början styra det nya familjelivet.
På franska kallar man det här för "l'enfant roi", det "kungliga barnet. Franska barn ges inte den möjligheten enligt Druckerman. Nu har jag inte läst boken men hittar en bra sammanfattning av skillnaderna i synsätt. Underrubriken i boken är "Hemligheterna som gör dina barn matglada, självständiga och nyfikna" och det ges ett antal exempel på hur man just får sina barn att sova i egen säng vid några månaders ålder, att de äter den mat de bjuds, dvs vuxenmat som de också äter upp och att de aldrig får hysteriska utbrott i kassakön.
Ett par av knepen är:
-Attend. Vänta. Franska föräldrar säger till sina barn att vänta på sin tur, att inte avbryta vuxensamtal och inte ge omedelbar bekräftelse. Man tränar dem i att visa tålamod och väntar också in barnens sömnscykler redan från början
- Bétise. Franska föräldrar kallar ett felaktigt beteende för bétise, bus eller rackartyg, och lär barnet att det blir konsekvenser av sådant.
- Bonjour och Au Revoir. Man fostrar sina barn till artighet. Hälsa, säga tack och bete sig artigt mot andra vuxna lärs man redan från start.
- Cadre. Gränssättning. Att sätta gränser men ge frihet inom ramen för dem är en av grundpelarna i det franska uppfostringsidealet
- Goûter. Barnen får mellanmål endast en gång om dagen - efter skolan. Det småäts inte mellan målen och man håller på de övriga målen, frukost, lunch och middag.
- Les gros yeux. De stora ögonen. Franska föräldrar uppfostrar sina barn genom att ge dem "stora ögon" men inte skälla högt och argt utan tillrättavisar dem lugnt och kontrollerat.
- Non. Nej, absolut inte. Ett nej betyder alltid ett nej och är inte förhandlingsbart.
Ja, det låter väl bra det här? För auktoritärt säger många och upprörs över det. Bra med gränssättning och att träna barnen in i ett socialt samspel redan tidigt säger andra. Kontroversiellt verkar det vara i alla fall. Personligen tycker jag att mycket har inslag av hur jag själv uppfostrades på 50-talet även om det förstås då var ändå striktare än nu.
Bloggvännen C vill veta vad jag tycker. Det är inte en lätt fråga att svara på. Jag har två halvfranska barnbarn och två svenska och visst ser jag skillnader i sättet mina barn uppfostrar sina barn. De franska barnen sätts ju också mycket tidigare på dagis och i skola än de svenska där man har möjlighet att vara hemma längre så bara där är en skillnad. Samsovning existerar inte i Frankrike, barnen läggs tidigt i egen säng och skall helst vara ur sängkammaren och sova i eget rum vid några månaders ålder, något jag tror svenska föräldrar idag tycker är helt galet till exempel.
Det jag kan fundera över är det jag ser runt ikring mig i det franska samhälle där vi nu lever. Och visst stämmer det att franska barn generellt sätt är mycket mera "väluppfostrade". De hälsar, tar i hand eller, om de uppmanas, kindpussas. De säger tack och adjö och avbryter faktiskt inte vuxensamtal. De är alltid med i vuxensammanhang dock och det stämmer att det inte serveras några barnportioner - de äter i stort sett samma mat som de vuxna och äter faktiskt också upp sin mat. De sitter tysta vid bordet, krånglar och sparkar inte och vrider sig ifrån måltiden för att de inte kan sitta stilla utan sitter faktiskt kvar. Och kastar absolut inte mat omkring sig som svenska småttingar tillåts göra, det stämmer faktiskt.
De är också väl medvetna om när de gör bus eller rackartyg och för oss räcker det med att gå ut på gatan och säga till, vänligt med bestämt så upphör det hela också. Vuxenauktoriteten fungerar, det gör den. Man ser heller inte franska barn äta godis, tugga tuggummi eller äta glass och kakor mellan målen, det är rätt. Hela det franska samhället är inrutat - man börjar arbeta tidigt, barnen lämnas till skolan och äter antingen där eller hämtas för lunch i hemmet av superstressade mammor som sen kör tillbaka barnen till 1330. Sen hämtas de, långt upp i åldrarna av mammorna kl. 1630 och väl hemma vidtar läxläsning innan man äter middag, hemlagad i lugn och ro vid 1900-tiden.
Rutinerna följs sedan kanske av lite datorspel, lite tv och sedan den obligatoriska duschen och sedan nattning. Tidigt eftersom man här går till sängs tidigt då alla ska upp tidigt på morgonen. Så här ser det ut hos de barnfamiljer vi kommit i kontakt med.
Franska föräldrar är väldigt kärleksfulla mot sina barn, det pussas och kramas och duttas med dem. De är också otroligt bortskämda med leksaker och franska barnkammare svämmar fullkomligt över av prylar. Jag tror att det är lite så i Sverige också numera. Men i Frankrike kräver man tidigt att barnen ska städa sina rum och det sker också även om det är i protest ibland. Också här, som i Sverige, förvandlas vardagsrummen till veritabla lekrum och fungerar nästan inte alls som vuxenrum längre.
Det som dock är påtagligt när man är ute och rör sig i samhället är något som INTE tas upp i den här boken. I Frankrike är barnaga tillåtet. Inte misshandel förstås men de sk. "fessés", smäll på stjärten, anser man inte vara något märkvärdigt här. Örfilar är också vanligare och de tas emot sammanbitet och med efterföljande röda kinder. Jag blir alltid lika obehagligt berörd när jag ser detta och får hålla i mit för att inte säga till den slående mamman.
Man är också påtagligt lättirriterad och det där med uppfostran med stora ögon har jag inte sett skymten av. Man drar i armarna på ungarna, säger åt dem med hög och argsint stämma att "depeche toi", skynda dig på. Ständigt detta "depeche-toi", också till en liten snubblande tvååring som inte hinner med. Man daskar och drar och ungarna gråter men tystnar faktiskt i rädsla för nya snubbor och argsinta tillrop. Sen lyfts de upp, tårarna torkas och man pussar och gullar med dem igen.
Det finns alltså ett drag mitt i det väluppfostrade som handlar om rädsla. Man ser det i ögonen på barnen, den undflyende blicken och förmedlandet av känslan att någon typ av bestraffning kommer att följa om det nu är så att man gjort en bétise. Tidigt präntar man också in i dem vad som är rätt och fel. Man får inte ljuga, inte stjäla, inte slå andra barn, inte ta deras saker, man ska lyda och föräldrarna har alltid rätt.
Det här är förstås generaliseringar och de värsta beteendena har också att göra med de sociala skillnaderna i detta klassamhälle. Högutbildade föräldrar har förstås en tendens att inte slå eller skrika åt sina barn på samma sätt som föräldrar ur andra samhällsklasser. Hur barnen formas har förstås också att göra med i vilken sorts skola och dagis de går i. Men på samma sätt som när det gäller föräldraauktoriteten gäller att man visar respekt för sin fröken - reportage på tv från skolor och dagis visar tysta och stillasittande barn som lyder de vuxna och fullföljer sina uppgifter så som de blivit tillsagda.
Det går ju inte att säga vad som är rätt eller fel här - det blir nog "folk" av barnen ändå men skillnader i synsätt på hur man fostrar barn finns det ju!
Intressant med dessa skillnader i barnuppfostran!
SvaraRaderaVad jag själv kan se, efter snart fyrtio år bakom en kassaapparat, är att små barn numera styr nästan hela familjen.
Det är inte många föräldrar som står emot en två-tre-fyraåring som börjar tjata om godis ..., och många barn toppstyr den övriga familjen.
Men det finns förstås både-och.
Helt underbara småttingar som är hur artiga som helst och fina och rara tonåringar som gärna hälsar och pratar när dom kommer och handlar. Mycket beror också på mig som kassörska. Pratar jag med dem, svarar dom så gott som alltid vänligt.
Jag tycker också att det är intressant att läsa om dina iakttagelser, och kan meddela att jag tror att en ändring är på gång. I skolan märker jag att lärarna inte låter barnen avbryta längre - vilket varit vanligt länge - och det har stört mig mycket, jag är ju fostrad att vänta på min tur.
SvaraRaderaJag har propagerat för den hör damens böcker och föreläsningar www.lectura.se Eva har väldigt mycket att göra... Många lärare och skolledare har upptäckt att vi måste ta tag i det där med fostran i skolan. Länge var fostran ett fult ord, och det flummades om värdegrund... Men jag tror att det kommer att vända.
För mycket att kommentera från en mobil, få se om jag får till ngt när vi är hemma i Kina igen.
SvaraRaderaIntressant! Som vanligt är väl lagom bäst. Det utmärkta svenska begreppet.
SvaraRaderaJag kastade heller inte mat omkring mig när jag var liten och inte tyckte om den. Hade jag gjort det, hade jag fått stryk.
SvaraRaderaMinns många ensamma nätter när jag var enormt mörkrädd. Kommer ihåg att jag fick ordentligt med smisk när jag gick upp en kväll och gömde mig bakom soffan där föräldrarna satt. Fem år var jag och kommer fortfarande ihåg det.
Men jag var artig och lydig och gjorde alltid som föräldrarna sa och skämde aldrig ut mig. Ständigt rädd för mina föräldrar att jag hade gjort något dumt.
Själv har jag svårt att somna när maken är borta och inte ligger bredvid mig. Varför skulle ett litet barn känna det annorlunda?
Kan bara tillägga att min relation till mina föräldrar senare i livet inte var särskilt varm.
Ingrid
Kan bara konstatera att min/vår uppfostran av våra barn födda på 70-talet var identisk med den franska så som du beskriver den. Och vi har ännu idag en mycket varm och innerlig relation med barnen. Barnen har alltid varit stolta och glada över oss som föräldrar och tvärtom, vi över dem. Jag tycker så synd om barn som växer upp med vaga föräldrar som inte förstår sin roll.
SvaraRaderaIntressant att läsa din blogg om livet i Frankrike. :-)
Känner igen mig i det Musikanta skriver. Min pappa var ganska sträng och jag tror verkligen att detta att jag har svårt att acceptera auktoriteter, har med det att göra.
SvaraRaderaSå blev jag också sjövild under en termin efter nian, då, när man bodde i hyresrum och inte hade någon som höll en i strama tyglar ,-)
Det är nog som Inger säger: lagom är bäst.
Tack, det var väldigt intressant att höra dina åsikter!
SvaraRaderaJag har inte heller läst boken ifråga, men ögnat igenom artiklar och recensioner.
Jag minns min egen uppfostran i ett auktoritärt samhällsklimat, och det är ju inget jag vill ha tillbaka precis, men jag har alltid slagits av hur trevliga franska barn brukar vara i samspel med vuxna. Även vid matbordet, och det är där jag nästan får krupp av vissa svenska barn som berättar för vem som vill höra på hur äcklig maten är som serveras.
Det är en sak att inte vilja äta ngt, men just detta att sitta och gnälla högt över mat - det har jag verkligen svårt för.
Nu är det ju så att fransmännen har en helt annan matkultur än vår, de kan verkligen konsten att umgås runt mat, och det är klart att den inställningen smittar av sig till barnen.
Till alla: tack för engagerade kommentarer. De av oss som blivit auktoritärt uppfostrade önskar naturligtvis inte att de idealen kommer tillbaka. Och att det sätter spår, visst är det så.
SvaraRaderaMen så som vissa strömningar indikerar är det ju idag mer än gränslöst kring vad barnen får och inte får göra. Och det är sorgligt i sig för om man inte får social träning i att vara med andra människor tidigt så uppstår per definition svårigheter längre fram. Av de flesta jag känner som arbetar i skolans och daghemmens sfär anar man sig till en slags anarki som varat ganska länge.
Den finns inte här på samma sätt, det är sant. Och franska barn tränas in i att vistas på ett socialt acceptabelt sätt i vuxenvärlden vilket jag personligen tror är bra. De auktoritära strömningar som också finns är förstås inte bra men överlag kan man säga att det finns ett stort intresse för barnen här, det ges ut mängder med böcker, det finns också massor med barnpedagoger, barn- och ungdomspsykologer, specialister och särskilda hem och center för de som har svårigheter. Det här är psykoanalysens förlovade land och det märks också på intresset för barn och barns utveckling.
En intressant och viktig debatt, detta. Jag var inne på ämnet för några veckor sedan och fick många kloka kommentarer. Sammantaget tycker jag kanske att Jesper Juul och Ross Green är de författare som idag bäst sammanfattar problem och lösningar: http://www.karinenglund.com/2013/09/generationsklyftor/
SvaraRaderaArtighet, hyfs och respekt för medmänniskor är ju ingenting som bara gäller barn - det finns rätt gott om ohyfsade vuxna människor också, en del av dem uppvuxna och uppfostrade i ett samhälle som var betydligt auktoritärare än det Sverige vi har i dag.
SvaraRaderaMed det vill jag säga två saker: Barn är inget eget folk som måste behandlas på något särskilt sätt egentligen. De är inga hundar som måste uppfostras med konsekvenser och identiska bestraffningar från gång till annan för att inte bli förvirrade. Barn är fullvärdiga människor som förtjänar att tas på allvar och bemötas med respekt. MEN de är nya i världen och behöver guidning så klart. Och bäst är väl att föregå med gott exempel?
Auktoritetsstyre och bestraffning föder rädsla och ögontjäneri om man inte ser upp. Nog vill man att barnen ska avstå från att göra allt från små betiser till värre saker av gott förstånd och omdöme och inte på grund av förbud och rädsla för straff?
Jag har inte haft barn i Frankrike och min syster som bor där har inga heller. Men en av mina bästa vänner är halvfransyska och tillbringade sina tio första år i Frankrike, talar förstås och läser franska samt har mycket kontakt med släkten som har barn i alla åldrar. Hon är inte överens med den franska synen på barn, uppfostran och expertutlåtanden, så mycket vet jag.
Cruella: tack för synpunkter, direkta som vanligt:-) Jag förstår vad du menar men tycker kanske att det blir väl generaliserande när du talar om att bästa sättet att fostra barnen är att föregå med gott exempel. Det är ju klart att det är. Men det finns ju vissa grundläggande saker där man helt enkelt bara måste sätta gränser för barnen. Kalla det "guidning" om du vill.
SvaraRaderaFör även om vi vuxna inte stoppar spikar i väggkontakterna så frestas ungarna att göra det. (Om de inte är barnsäkrade förstås.) Allt som har med deras säkerhet i trafiken, inte prata med främmande "gubbar", sätta på sig cykelhjälm och vad det nu kan vara är ju också sånt där man måste ha regler för och hålla sig till dem.
Detsamma gäller vissa sociala spelregler som små barn måste få veta. Man biter inte i sandlådekompisen för att det är roligt att se hur den tjuter eller för att man har lust att "smaka på" den. Man kör heller inte "trial and error" med att låta ungen luta sig ut genom fönster eller klättra i trappräcken. Självklarheter, visst, men basal gränssättning ägnar sig ju alla föräldrar åt i normala fall. Ungefär som vid hunduppfostran faktiskt:-)
Detta sagt kan man ju verkligen diskutera hur auktoritärt man i övrigt ska hantera barnen. Jag har heller inte barn i Frankrike, däremot franska barnbarn vilket gör att jag kan se vissa skillnader i sättet att agera jämfört med hur mina svenska barnbarn och deras kusiner och andra jämnåriga uppfostras. På gott och på ont. Mina franska barnbarn utsätts inte för fysiska bestraffningar men det finns ett visst regelverk - som de visserligen i vederbörlig ordning opponerar sig mot - men, som de flesta som kan sånt här också säger: barn mår faktiskt bra av fasta gränser. Att sätta rimliga sådana och också hålla dem är ett stort kärleksbevis. Men det kräver tid, tålamod och envishet, allt sånt som ingår i det totala föräldraskapet.
Gränssättning och tydlig markering av vad som är acceptabelt beteende och inte, inte bara utan tusen och en gång när det gäller de riktigt små, får man förstås ägna sig åt.
SvaraRaderaMen i mitt tycke är det väldigt ofta föräldrarna och inte de små barnen som skapar de krångliga sociala situationerna. Varför ska till exempel trötta fyraåringar och sexåringar som regel följa med till affären och handla efter förskolan när man VET att det är en stund på dagen då både förälder och barn är trötta och hungriga? Kan undvikas med ett minimum av planering och vips slipper man skrikande barn som kastar sig raklånga på golvet. Förbi en viss ålder händer det helt enkelt inte.
Visst var mina barn med och handlade då och då när de var små, men jag såg till att aldrig köpa godis och andra godsaker när de var med och gjorde vanliga inköp. Och då associerade de helt enkelt inte vardagshandling med godis. Lördagsgodiset som de väl fick när de var runt tre handlade vi separat och så fick de välja ett visst antal godisar - typ sju. Inga överflödande påsar; det var ju själva väljandet, möjligheten som var det roliga, det insåg vi snart.
Gränssättning kan man vända på så att gränsen sätts runt mig själv, vad JAG orkar och accepterar. "Ikväll får ni inte busa i badet och stänka och skjuta vattenpistol, för jag är för trött och orkeslös för att ta hand om resultatet." "Ikväll får ni inte äta framför tv:n för couscous smular så förbaskat. När det är korvgryta går det bra." På så sätt fostrar man, anser jag, respekt för människors känslor och en insikt om att världen faktiskt inte är likadant beskaffad hela tiden.
Cruella: couldn't agree more! Just detta att inte ta barnen med på inköp när de är uttröttade är ju ett bra exempel på vad som kan undvikas i vardagen för att inte stöka till det för varken barn eller föräldrar.
SvaraRaderaMåste det storhandlas under helgen, låt en av föräldrarna åka och göra det med en lista i handen, man behöver inte vara två vuxna och tre trötta, godistjatande ungar för det. De har det bättre hemma med den andra föräldern.
Och det är också klart tycker jag att gränssättning måste utgå ifrån föräldrarnas behov och dagskapacitet att orka med. Det är ju så man tränar dem att också se andra människors behov och respektera dem. Allt det där som ingår i att "socialisera" barnen. Utan att hota, skrämma eller till och med utöva fysiskt våld.
Jag tror vi alla tycker ganska lika i de här frågorna. Sen skiljer det sig förstås åt mellan generationerna och kulturerna också. Du måste ju se ordentliga skillnader mellan Sverige och Kina, också när du rör dig ute i samhällena som jag förstått att det är.
Det är ju superintressant att man måste "fostra" kineserna i hur de ska bete sig i den västerländska världen och inte kissa i papperskorgar t.ex!! Eller sova i IKEA-sängarna på varuhusen:-)
Det allra mest påtagliga här är att jag på två månader knappt hört ett barn gråta eller gasta högljutt av någon annan anledning! Vi bor i ett område med många västerlänningar men också med många kinesiska medelklassfamiljer med flera barn och, givetvis, barnflicka (aiji). Tunnelbana åker jag nästan varje dag och där är det mer blandat - inga västerlänningar alls men kineser av alla varianter och barn i olika åldrar. INGA barn kinkar, vrider sig, hoppar upp eller ned. Jag har heller aldrig sett någon ens ta hårt i ett barn. De verkar helt följsamma bara. Eller så är föräldrar och andra vuxna kring barnet väldigt lyhörda inför deras behov.
SvaraRaderaEn diskussion som förekommer i enbarnssamhället (även om folk som har råd kan skaffa fler barn) är hur barn som växer upp som ensam prins eller prinsessa egentligen utvecklas i förhållande till andra människor, om de blir bortskämda monster. Det finns tydligen gott om sådana exempel, men frågan är om det inte gäller de högre samhällsskikten mer än arbetarklassen. Där är det viktigt att fostra en framtida försörjare som kommer att vilja ta hand om sina gamla föräldrar och kanske även svärföräldrar.
Småbarn tycks alltså väldigt omhuldade. Å andra sidan: När min äldste son var här och hälsade på sin pappa i våras, innan vi flyttade hit, var de ute och reste med en guide i en av grannprovinserna. Hon var i 35-årsåldern och tredje barnet, the money baby. Föräldrarna var bönder och hade möjligen tillåtelse att skaffa ett barn nummer två, men för Irene hade de fått betala en eller två årslöner. Alltnog, hon förundrades över den glada och hjärtliga tonen mellan far och son, hur roligt de verkade ha tillsammans och uppskatta varandras sällskap. Naturligt för oss, men någonstans på vägen till vuxenlivet händer det tydligen något med framför allt fadersrelationen hos kineserna.
Hej! Jag upptäckte din blogg igår och har nu ägnat flera timmar åt även äldre inlägg. Välskrivet, inspirerande och informativt! Tack!
SvaraRaderaJust det här inlägget om barnuppfostran vill jag gärna kommentera eftersom vi om ett halvår flyttar till trakten av Nice tillsammans med vår då 14-årige son.
Min man är född svensk men har levt, studerat och arbetat i Frankrike i flera omgångar från unga år till en bra bit in i vuxen ålder. Han har alltid längtat tillbaka och eftersom även jag älskar Frankrike och Italien har vi tillbringat mycket tid i regionen. Att vi ska flytta ner permanent har alltid legat i bakhuvudet och därför har vi fostrat vårt barn på ett - kanske - mer franskt sätt (självklart utan slag och skrik och hot). Det har inte gjort sonen till en försiktig eller försagd person - tvärtom - men ju äldre han har blivit, desto mer har han själv insett att hans sätt att vara och se på världen skiljer sig en del från jämnåriga svenskars - och vuxnas(!) sätt. Han tycker tex det är självklart att man hälsar ordentligt, att man inte har mobil vid matbordet, att man tackar för maten, att man inte avbryter och att man gör sina läxor ordentligt och i tid. Att han är väluppfostrad har bara höjt hans status bland jämnåriga men han känner sig annorlunda och det gör att han nu längtar väldigt mycket till att bo i Frankrike där han vet - genom jämnåriga franska och italienska vänner - att hans sätt att vara är "normalt" och inget som väcker uppmärksamhet (för en väluppfostrad unge är "speciell" i Sverige).
Jag tror att Sverige är ett undantag i världen vad det gäller att överdriva barnens rätt till frihet och jag tror inte att det gagnar vare sig barnen eller Sverige som nation. Det finns mycket forskning som visar att en för fri uppfostran utan tydliga ramar ger osäkra och aggressiva barn och de vikande resultaten i svensk skola sätts bland annat i samband med sena ankomster, hög ljudnivå och ungas bristande respekt för hårt arbete (fransk skola uppvisar inte heller några toppresultat, men av andra orsaker). I Sverige är det coolt bland tonårskillar att "inte bry sig om läxor" och det finns en livlig diskussion bland många vuxna om det är rätt att ge läxor överhuvudtaget.
Precis som du skriver blir det nog folk av ungarna ändå så småningom, men många svenskar som ger sig ut i världen i framtiden kommer nog att förfäras när de upptäcker att allmänbildning aktas högt och att det högljudda, nonchalanta och självupptagna sätt de vant sig vid på intet sätt går hem. Jag tror att en kombination av svensk och fransk uppfostran vore det bästa för väldigt många barn. Massor av kärlek, tydliga ramar, ansvar i progression men aldrig någonsin skrik och slag.
Kanske kommer vi att ses IRL någon gång i framtiden. Vore härligt!
Bästa hälsningar
Anna-Lena
Hej Anna Lena,
SvaraRaderaOch stort tack för senkommen men dock intressant kommentar. Jag förstår precis, tror jag, hur ni känner inför frågeställningen och tror faktiskt att sonen kommer att känna sig väl tillrätta här!
Du får gärna kontakta mig på min mailadress: monica.axen@orange.fr och berätta hur vi kan komma i kontakt med varandra. Som det ser ut nu når jag dig inte annat på det här sättet!
Roligt att du tycker om min blogg!!