Fransk och svensk sjukvård. Ur ett eget perspektiv

 

När vi flyttade till Frankrike sa vi oss att vi faktiskt inte skulle falla i många utlandssvenskars fälla och börja "tala illa" om det gamla hemlandet. För den delen inte heller raljera över det nya, härma uttal, kalla fransmännen för "fransoser", ha synpunkter på deras bristande kunskaper i engelska, låtsas kunna språket och själv uttala och stava allting fel och bortitok eller ha förutfattade och snabba uppfattningar över kulturskillnader som det tar åratal att lyhört lära sig behärska.

Vår ambition var att försöka se oss själva ur ett invandrarperspektiv (om än ett priviligierat sådant) och sakta men säkert försöka anpassa oss till de nya livsvillkoren. Livet ville dock annorlunda när det gällde en så viktig del som sjukvård. Maken hamnade ganska snart på stort, modernt och professionellt sjukhus för hjärtinfarkt och med motsvarande typ av operativt ingrepp som strax innan skett i Sverige.

Omhändertagande, bemötande och uppföljning saknar all jämförelse med det vi upplevde i Sverige. Här kom, efter samtal till franska SOS, två ambulanser hem med läkare, sjuksköterskor och ambulansmän. Lokala municipalpolisen fanns med och visade vägen och öppnade portkoder. Inom tio minuter fanns sju personer i vårt sovrum, maken var uppkopplad på alla sätt inklusive EKG och man var i direktkontakt med sjukhuset, skickade över dokumentation och förhörde sig med specialist. Här såg man, till skillnad från i Sverige att också en "tyst infarkt" - en sådan som mannen hade i Sverige och fick vänta i sammantaget två veckor för åtgärd - ger utslag och måste behandlas snabbt. Inte alla får de typiska hjärtinfarktsymptomen med stark smärta och andra klassiska upplevelser. Maken tillhör dem som får diffusare och lättare besvär men infarkten, med sin fortsatta utbredning om inget görs är där trots allt.

Inom några timmar på sjukhuset har man konstaterat, via blodprov bland annat att det är en infarkt och efter snabb insättning av blodförtunnande läkemedel utförs kranskärlsoperationen direkt och tre nya stent sätts in. Detta sker rutinmässigt på kvällen, här jobbar man inte på kontorstid.

Uppföljningen, som sker på sjukhuset, känns nästan som om mannen är en prematur bebis och befinner sig på neonatalavdelning. Enskilt rum, ideliga kontroller och provtagningar, (se bilderna) besök tillåts en och en i taget för att inte störa. Och det är inte tal om utskrivning förrän alla värden är under kontroll och med uppföljningstider för EKG, arbets-diton, ultraljud, provtagningar inför de nya läkemedelsförskrivningarna. Detta sker först på sjukhuset och senare hos den privata kardiologen (som har varit chef för hela kardiologmottagningen på detta stora sjukhus tidigare) i centralorten några km från vår by.

Här är uppföljningen inte överlämnad till husläkaren. Den sker sedan flera år numera halvårsvis hos kardiologen (en sådan kontakt som vi fick betala privat för i Sverige) och husläkaren kan möjligen få ta blodtrycket och se till att läkemedlen fylls på enligt gällande lista. Några dosförändringar eller annat gällande denna hjärtpatient ligger inte inom ramen för hennes ansvar eller kompetensområde. Hon kan möjligen remittera eller be oss kontakta specialisten om hon har en fråga, det är allt.

Ingenting av detta kostar någonting. Har man en sjukdom som cancer, hjärt-kärlproblem och/eller diabetes är all sjukvård inklusive läkemedel helt gratis. Tillgängligheten är ögonblicklig och en av de stora fördelarna är också det "Carte Vitale" som är en typ av "landstingskort" men med just vital information inbakad vilket gör att varje sjukvårdsinstitution och apotek får fram viktiga data så fort man besöker dem.

Det viktigaste - dvs journaler och provtagningsresultat inklusive röntgen och ultraljudsbilder får man däremot med sig hem och det är ens eget ansvar inför varje sjukhus eller specialistläkarbesök att själv ta med detta. Också vid ambulansbesöken efterfrågas de här dokumenten som tas med och sedan lämnas tillbaka. Inga administrativa överbyggnader alltså. Inga bortslarvade remisser. Däremot receptionister som tar emot samtal och bokar tider. För det mesta FÖRESLÅR de ett antal tider och undrar om det passar eller om det är "för sent eller för tidigt". Är det akut går de ifrån och förhör sig med doktorn själv om vad han tycker och trycker ofta in en tid nästa morgon.

Nu är det inte enbart kring hjärtan vi fått en icke förväntad erfarenhet av den franska sjukvården. Vi har hamnat i ett antal väntrum av andra skäl, både uppföljande och akuta sådana. Inte så allvarligt, mera sådant som händer i våra tidiga pensionsår. De nyblivna svenska vännerna härnere hamnar i motsvarande lägen och vi har alla anledning att jämföra hur vi blir omhändertagna och behandlade här jämfört med hur det såg ut när vi lämnade "det gamla landet". Och så som vi uppfattar att våra vänner och familjemedlemmar fortfarande har det i Sverige.

Till alla dem som arbetar i den svenska vården och förstås gör ett fantastiskt arbete under de betingelser som råder vill jag säga: Kära "Turtlan" som ett exempel. Fortsätt att vara stolt över de insatser som görs på ditt sjukhus och över den kompetens och stand-by-verksamhet som finns och som du beskriver. Hoppas också att det inte är för slitsamt - så har det ju alltid varit i vården och inte lär det vara bättre nu, så mycket förstår vi ju. De här personliga betraktelserna har ingenting att göra med era personliga insatser. De speglar däremot två diametralt motsatta sätt att se på och ge vård och som patient med erfarenhet av båda systemen är det bara att känna sig priviligierad över att bo just här. Nu och med de åldersrelaterade hälsobekymmer som uppträder.

Så säger vi alla här och det kan knappast vara en slump. Flera exempel från den franska (och svenska vården) följer så småningom, dels egna men också uppsnappat från vännernas upplevelser. Det är numera inte så att man åker till Sverige för att låta behandla sig - här stannar man kvar i Frankrike för att man vet att man får vård, professionell sådan i rimlig tid, med samma personal, med avancerad uppföljning hos ett stort antal specialister om det behövs och till ingen kostnad alls.

Hur länge Frankrike ska ha råd att hålla sig med denna sjukvårdsstandard är däremot en annan fråga. Vi kan inte svara på den och röstar heller inte här så vi tar tacksamt emot det som bjuds så länge det finns. Och vi känner att Sverige skulle ha ett och annat att lära kring hur man har ett rationellt och fungerande sjukvårdssystem med mycket kvar av gammalt omsorgstänkande men med högtekonologisk spjutspetsteknologi, tillgänglig för alla, när det behövs.