Med blåljus till Toulon

Käre maken åkte idag igen med snabba och professionella brandkårsmän akut till det stora militärsjukhuset i Toulon där han tidigare behandlats för hjärtinfarkt. Inom tio minuter efter mitt samtal var de här, SPRANG uppför trapporna till sovrummet ( om jag jämför med hur det ser ut i de svenska SOS-programmen där det går ganska sävligt till faktiskt. Därmed inget ont om dem men här är det fart!).

Skälet är samma typ av synrubbningar som vår käre bloggvän Guy drabbats av i Thailand och eftersom detta var andra gången på kort tid och vi ligger i startgroparna inför sverigeresa och det fanns några andra oroväckande symptom var det ingenting att be för.

Några timmar senare är det tråkigt och ensamt för matten utan kontakt från sjukhuset och Dessi kan inte koppla av utan ligger på en och samma plats och vaktar till hussen kommer hem. Det sker nog inte ikväll, samtal med en lugn och vänlig och förtroendefull doktor på akuten (föreställ er det, en läkare som går ifrån alla övriga patienter och säger Bonsoir Madame, det är jag som är ansvarig för er man och följande händer nu....)

"Följande" är fortsatta undersökningar, bland annat en "scanner cérébrale" och troligen lite annat om jag känner den franska sjukvården rätt. OM det är så att detta hinns med ikväll kommer man att skicka tillbaka honom hem med ambulans eftersom jag själv inte kan hämta honom. Utanför huset står husbilsmonstret och vår normala bil befinner sig kilometer härifrån. Troligen blir hemfärden först i morgon dock.

Oron till trots är det återigen så att den franska sjukvården gör att man känner sig inlindad i bomull och så otroligt väl sedd och omhändertagen. "C'est normale, ne vous inquietez pas Madame, tout va bien et pour l'instant pas de problème." "Courage" sa den förtroendingivande läkaren på franska 112. Mod, det här kommer att gå bra.

Att jag älskar detta land....!!?