Allas älskling. Och vår

Här sitter två förnöjda själar: vår älskade Dessi och lika älskad syster på snabbt besök i Provence. Det är för övrigt hon som "bär ansvaret" för att Dessi just blev en liten toypudel och inte någon annan hundras. "Köp en toy", sa min syster, då för fyra år sen. "De är små, behändiga, går att flyga med i kabinen, är supersmarta, otroligt vänliga och sociala och ger dessutom mycket sällan några allergiska besvär. Fäller heller ingen päls".

Och så blev det. Och både hussen och matten som är uppvuxna med hundar sedan de egna barnsbenen och också har sett till att ha hund när sedan de egna barnen kom, kunde inte ha blivit nöjdare med valet av denna ras. Vi har haft allt från cockerspaniel, jakthundar som terrier och tax, labradoren Puck, den älskade och senast den lika roliga och uppskattade Jack Russelterriern Max.

Tillsammans med honom hade vi också katt. Först den stora ståtliga norska skogkatten Birk och sedan två Maine Coon-madamer, mor och dotter Cayenne och Maya som alla trivdes utmärkt tillsammans med vår livliga Jack Russel.

Så vi gillar djur, maken och jag och tur är väl det att vi är lika förtjusta båda två och finner så stor glädje i våra fyrbenta vänner. På bloggarna jag läser ser jag också att jag inte är ensam - så många vi är som delar den här känslan av samhörighet och kärlek till och från våra husdjur. Det är samma sak här i Frankrike, jag minns inga siffror mer än att antalet hundar och katter är enormt stort och nästan var och varannan familj har husdjur av något slag.

Här är man också extremt förtjust i hundar och de tillåts ju vara med i princip överallt vilket underlättar enormt. Dessi är därför en kulturellt  bevandrad hund, hon har burits på arm i  basilikor, suttit i små klosterkapell och lyssnat på vacker körsång, varit på forntidsmuseum, hos frissan och så förstås på alla caféer och restauranger - även de finaste!! Såklart tar man inte in henne i matvaruaffären eller till väntrummet hos doktorn men annars är hon välkommen överallt. Aldrig att det är prat om någon allergirisk, varken för egen personal eller andra gäster, man tänker inte i såna banor här helt enkelt.

Inte ens hundbajset som ligger överallt retar upp fransmännen så som man gör i Sverige. Där blir man ju galen, inte minst varje vår när allt kommer fram i snösmältningen. Här blir vi betraktade med lätt skepsis med vår vid kopplet fastknutna svarta bajspåse - det skulle inte falla en fransk hundägare in att plocka upp efter hunden trots att det då och då uppmanas till det.

Man älskar sina älsklingar också, på samma intensiva sätt som barnen. Det gullas och kramas och pussas och särskilt vårt lilla charmtroll får de flesta att stanna upp, klappa och beundra hur söt hon är. Himla bra socialt smörjmedel och bra franskträning är det också.

Men det bästa av allt är ändå den relation vi själva har till henne. Ingen som inte själv haft hund kan förstå, tror jag, hur ofantligt viktig hon är för oss. Upp i åren som vi är och med alla barnen sedan länge utflugna representerar hon känslomässigt just precis det barnen gjorde då, för länge sedan. Samma oerhörda villkorslösa kärlek råder mellan oss och henne och samspelet mellan oss är både ordlöst och självklart. Hon är med oss överallt, följer oss troget, lämnar oss sällan ur sikte och håller noga koll på sin "flock". Om någon av oss lämnar huset väntar hon troget in återkomsten på en soffkant där hon ligger blickstilla och om vi, vilket sker mycket sällan, lämnar henne ensam en timme eller två vet hon inte till sig av glädje när vi sen kommer tillbaka.

Hela den lilla lurviga kroppen ålar av glädje, man blir överröst av kyssar, hon gnyr av upphetsning och ibland blir känslorna till och med så övermäktiga att hon kissar en liten skvätt. Man tror inte att det kan finnas så mycket kärlek och tillgivenhet i en så liten kropp men så är det ju. Och själva mår vi så fantastiskt bra av detta också. Rent fysiskt med en liten varm och tillgiven kropp nära, nära och serotoninet flödar när man själv blir slickad och tvättad på händerna och samtidigt klappar den lilla runda, rosa magen.

Redan har hon inspirerat två vänpar att skaffa sig varsin egen toypudel. En här i Frankrike, lilla M från samma kennel som Dessi själv. Och en, lilla R i Stockholm. Med precis lika glada och nöjda mattar och hussar som vi själva är!

Livet utan hund är fullkomligt otänkbart för oss med andra ord. Det är ett sätt att leva och det vet ju var och en som har sina egna älsklingar, stora som små!!