Sjukt....

Nej, det är inte jag som är sjuk. Det här är en bild från en feber- och snuv-period för länge sen härnere. Som kurerades galant efter några dagar med gammaldags svenskt infektionsskunnande. Men hur många liknande bilder ser man inte nu på facebook och på olika svenska bloggar i influensatider.

Jag förbryllar mig därför. Man får de mest livfulla beskrivningar av hosta intill lunginflammation, ett makalöst snorande och nysande, långvarig feber som sen eskalerar till 39 grader på MORGONEN och folk som knappt kan ligga still på soffan en sjukdag eller två ens utan måste stressa iväg till jobbet. Illsjuka smitthärdar som man då är.

Vad har hänt? I mitt liv lever jag fortfarande (och har alltid gjort) efter att när man har feber och allehanda andra symptom från övre luftvägar bland annat då är det sängläge som gäller. Och mellan lakan, inte bara i soffa med pläd för det blir för mycket "uppespring" då.

Är man sjuk är man sjuk i min bok. Då håller man sig i sängen och kurerar sig med vad som känns bäst för den egna kroppen. Att tro att man blir frisk av Alvedon eller Ipren är ju en schimär, det tar man ju bara för att dämpa feber och värk men det gör ju ingenting mot grundinfektionen som måste få ta sin tid. Hetsar man för mycket med att gå igång för tidigt kan man ge sig attan på att det kommer bakslag och ofta i form av bakterieinfektion efter den första virusinfektionen.

Virus är det vanligaste vi infekteras av, om det så är vanlig förkylning eller influensa, mag- eller luftvägs. Sköter man det här på rätt sätt, dvs håller sig i sängen, motar de värsta besvären åt sidan, sover och dricker mycket och får vara ifred (inte upp och hoppa, köra och hämta barn, laga mat, tvätta kläder, ringa jobbet, sitta framför datorn, gå ut med hunden) utan verkligen håller sig I SÄNGEN, då kan man klara det här på några dagar. I värsta fall, om det är influensa tar det upp mot en vecka.

Så resonerar man också här i Frankrike. Är man sjuk är man sjuk. Och man får mängder med besvärsstillande mediciner och till slut, om det hela inte ger sig också antibiotika, ofta kombinerat med kortison för att hjälpa kroppen till läkning. Men då ska det ha gått många veckor och de franska läkarna förvånar sig här över svenskarna som försöker hålla ut så länge det går men ändå till sist måste falla till föga och få hjälp på traven - ofta i ett alldeles för sent stadium och med mycket starkare medicinering som följd.

"Tycker ni om att lida?" är en fråga jag nu fått alldeles för många gånger härnere när jag/vi sent omsider uppsökt doktor. Här går man dessutom först till apoteket och diskuterar sina symptom med den mycket välutbildade apotekspersonalen och kommer därifrån med tjock påse full med olika "médicaments", alla bra för snuvan, magvärken, huvudvärken, diarrén, benkramperna, hudbesvären eller vad det nu kan vara.

På svenska delen av nätet läser jag som sagt hur folk fullkomligt har glömt de här självklarheterna. Man oroar sig för träningen (!), för jobbet, för att hinna med och tror att man ska fungera som vanligt trots att kroppen protesterar å det grövsta. Och går iväg på skrangliga ben och smittar ogenerat ner ett antal andra medmänniskor.

Man kan bli vansinnig för mindre - förr sas det åtminstone till om det här egoistiska beteendet och satt man i grupp eller arbetade i situationer där man möter många andra människor fick man ju åtminstone veta om att man utgjorde en smittkälla som inte var särskilt uppskattad. Detta verkar helt ha försvunnit ur allas medvetande - att snora, nysa, hosta, kanske till och med kräkas inför andra är helt accepterat - välsignade verkar också de dagis vara som tar emot "sjuka barn" och inte i onödan besvärar föräldrarna med att hämta hem en slö och febrig unge. Som också genast ska kureras med Alvedon och skickas tillbaka till dagis nästa dag.

När jag var liten låg man som sagt mellan lakan. Saft och vatten på nattygsbordet, lätt sjukmat på bricka i sängen, magnecyl mot värk och feber, temperaturtagning morgon, eftermiddag och kväll. Steg tempen mot eftermiddagen visste man att den skulle bli än högre mot kvällen och natten. De första feberfria morgnarna hälsades med glädje men uppstigning tilläts inte förrän efter minst en feberfri dag. Den tillbringade man klädd, ovanpå sängen med pläd omkring sig och med försiktiga steg ut på toaletten och kanske ett deltagande i en måltid tillsammans med resten av familjen på kvällen. Konvalescensen kallades detta. Begreppet existerar fortfarande här i Frankrike.

Vi har glömt allt det här. Jag förvånar mig därför inte över att folk blir sjukare och sjukare, går och drar i evigheter med konstiga infektioner som aldrig ger sig, får nya symptom som man inte går till doktorn med och som man sprider vidare.

För sin egen OCH andras skulle ska man kurera sig i självvald isolering, bli frisk och inte gå iväg och bidra till epidemisk smittspridning i ett redan sjukt samhälle. Amen!