När jag läser på bloggarna, lyssnar på vännerna, märker att nästan alla i min familj är uppslukade av sitt, ser på snabba, korta sms och mailsvar "i all hast", tittar på tv och på annat sätt registrerar min omvärld så kan jag önska att alla kunde ta till sig det som står här på första sidan på min almanacka för det här nya året.
Vi har trots allt en massa förväntningar och förhoppningar så här inför ett årsskifte. Men det är precis som karusellen sätter igång igen så fort helgerna är över. Fort, fort ska julen ut - nu är det vardag igen och efter en första kort gå-tillbaka-till-jobbet-ångest så börjar hjulen snurra igen och fortare och fortare verkar det gå.
Jag såg tv-programmet om "filmen som inte skulle ha spelats in" men som ändå blev färdig. Och jag kände mig djupt berörd av två kvinnor som stod inför sin pensionering och summerade ett färdigt yrkesliv. Som visade sig vara hela deras liv - utan jobb, ingen identitet. Förbrukade tyckte de sig vara båda två, deras "gener betydde ingenting längre". Hur de nu skulle tackla sin nya tillvaro utan yrkesidentitet var bekymmersamt. Inte hade de haft tid att "komma hem till sig själva varje dag" tidigare och den uppgiften verkade vara mera oöverstiglig än någonsin deras tidigare rektors- och landstingsdirektörsuppgifter.
Man kan ju bli gråtfärdig för mindre. Här slarvar människor bort sina liv i tron att de "gör en samhällsinsats" och när de sen konstaterar att de kommer att leva en bra stund till så finns inte en tanke på hur man på bästa sätt ska hantera denna senare del av livet. Sorgligt är det också att konstatera att en del kvinnor så totalt gått på myten om att karriär är vad livet går ut på.
Jag minns inte vad poeten hette, han som skrev något i stil med: Alla dessa dagar som kom och gick, var det livet? Jo, så är det ju. Så därför - se till att komma hem till dig själv. Varje dag.
Alla dessa dagar som kom och gick, var det livet? (Stig Johansson)
SvaraRaderaKänner så igen mig i det du skriver. Så levde jag också tidigare, tills livet ställdes på ända. Det krävdes djup sorg o en vägg, en rejäl sådan för att jag skulle inse vad jag höll på med. Visst var jag mamma och hustru, men framför allt var jag mitt yrke. Och jag själv stod längst ner i priolistan. Helt vansinnigt!
Det finns inga guldstjärnor för goda samhällsinsatser som delas ut, varken här i jordelivet el där uppe på andra sidan.
Det är också bara att inse att den dagen du byter arbetsplats el slutar helt arbeta, kommer ingen att komma ihåg dina bedrifter och fantastiska insatser, mer än högst 1-2mån. Alla går vidare i livet...
Men nu är jag så mycket klokare och njuter av livet, här och nu :D
Jag såg också det programmet - skrev jag inte om det, eller tänkte jag bara - och det som mest fastnade i mitt huvud, det var just dom här två kvinnorna ... högutbildade med Viktiga Arbeten och jag tänkte, sån tur att jag bara är kassörska och inte ÄR mitt jobb på samma sätt, för då blir tydligen fallet så oerhört mycket större?
SvaraRaderaOch att man inte har haft en sån position, som man gör att man helt tappar styrfarten när det är dags för pension.
Vilket liv att leva!!
Att sedan kvinnorna så öppet berättade om sin förlorade status - "ingen vet ju att jag har varit landstingsdirektör ..." - fick mig att häpna.
Så alldeles oerhört barnsligt!
Var det inte så här ... "alla dessa dagar som kom och gick .. inte visste jag att det var livet ..?"
SvaraRaderaAbsolut Monika....Det är så viktigt att "komma hem till sig själv varje dag".Yrkeslivet ställer sådana krav på oss alla idag att behovet av den tiden verkar bli längre och längre-känner jag:)
SvaraRaderaInte lätt. Jag tror också att många(inkl.mig själv)upplever en press i just detta också. Det väller över av saker du skall göra-tänka på för att må bättre...hålla hälsan vid livet osv att ibland kräks jag på all information. Usch...Lyssna till dig själv säger jag bara.
Ha en skön helg.
Kramar
Christina
Det var det värsta så mycket spam du har fått här i kommentarerna!
SvaraRaderaJag googlade. Det är poeten Stig Johansson, f.-36 som har skrivit om "alla dessa dagar..."
SvaraRaderaJag håller helt med om stressen - själv har jag en ovana att vara så effektiv att jag alltid gör två saker på en gång... måste verkligen tvinga mig att inte låta mig splittras.
Facebook och blogg och sånt är visserligen socialt, men jag ser väldigt många som fullständigt skiter i att kommentera hos andra, de bara skriver själva.
Jag är ledig måndag och fredag, och då hinner jag gå ner i varv - men är snart uppe i det igen de tre fullmatade dagar som jag jobbar. Men - jag är helt säker på att mitt jobb inte är mitt liv. Däremot är min firma mitt liv... ;)
Så sant du skriver. Mitt galna tempo de senaste månaderna hade inte fungerat om jag inte tvingat mig själv att stanna upp med jämna mellanrum och bara vara. Lite modern mindfulness parat med välgörande verklighetsflykt till franska breddgrader!
SvaraRaderaJa, käraste syster, kan bara hålla med! Jag längtar verkligen till pension, bara 7 år kvar nu!
SvaraRaderaI all hast :) Kram från syster T
Till alla: tack för alla tänkvärda kommentarer. Det är ju inte så konstigt att vi alla tycker att så här ska det vara. Men att sen leva efter det i vardagen också, det är ju den stora utmaningen!
SvaraRadera